Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekonomisk tidskrift - Ekonomisk översikt - Ekonomister el. fysiokrater - Ekopraxi - Ekoradio - Ekornavallen - Ekorrapor - Ekorrar - Ekorrbär - Ekosymtom - Ekotyp - Ekoverk - Ekoxen - Ekoxesläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
Ekonomisk tidskrift—Ekoxesläktet
416
Ekonomisk tidskrift, av prof. D. Davidson
1899 startad tidskr. för nationalekonomiska
problem.
Ekonomisk översikt, kvartalsvis utkommande
publikation, sedan 1921 utg. av
Kommerskollegium under medverkan av Socialstyrelsen.
Ekonomi’ster el. f y s i o k r ä t e r,
nationalekonomisk skola, se Fysiokratism.
Ekopraxi, se Härmningsdrift.
Ekoradio, se Radar.
Ekomavallen, fornminnesomr. i Hornborga
socken, Västergötland; rik saml. av gånggrifter,
domarringar, bautastenar m. m.
Ekorrapor, se Kloapor.
Ekorrar, släktet Sciurus av fam. ekorrdjur
(Sciuridae) bland gnagarna. E. igenkännas på
den långsträckta, smärta kroppen och den långa,
ofta yviga, tvåsidigt håriga svansen, med vilken
de styra sina hopp, öronen äro ofta försedda
med hårpenslar, ögonen stora och utstående.
Frambenen äro kortare än bakbenen och ha
rudimentär tumme; klorna äro långa och skarpa.
E. förekomma i alla världsdelar utom i Afrika
och Australien. Vanliga el. röda ekorren
(5". vulgaris) är utbredd över hela Europa och
n. Asien, så långt det finnes högstammig skog
(helst barrskog). Den når en längd av 45 cm,
varav 20 cm komma på svansen. Sommardräkten
är ljusare el. mörkare rödbrun, vinterdräkten i
n. Europa och Sibirien grå, ofta med rödaktig
anstrykning längs ryggens mitt, längre i s.
rödbrun med insprängda gråvita hår; buksidan är
alltid vit. Svarta el. vita färgvarieteter kunna
ibland uppträda. Varje ekorre har ett el. flera
bon, antingen i trädhål el. byggda av kvistar;
ofta tar den i anspråk större, övergivna
fågelbon. I boet tillbringar den om vintern större
delen av dagen. Honan föder 2—3 kullar om
året (3—5 ungar i varje), den första i febr. el.
mars. Ekorren lever företrädesvis av växtföda,
ss. knoppar, späda skott, nötter, ekollon, svampar
m. m. Om vintern lever den främst av tall- och
granfrö, som den med stor skicklighet plockar
ut ur kottarna. I stor utsträckning plundrar den
Vanlig ekorre.
även fågelbon på ägg och ungar och kan i själva
verket anses som en av småfåglarnas värsta
fiender. Stor skada kan den anställa genom att
avgnaga barken på unga tallar för att komma åt
bastet samt genom att avbita deras toppskott.
Det grå skinnet av vinterekorre, ”gråverk” (det
bästa från Sibirien), utgör ett värdefullt
pälsverk samt var fordom i Sverige en viktig
export-och skattevara. Ekorren är fridlyst mars—nov.
Ekorrbär, Maja’nthemum, släkte bland 1 i
1-j eväxterna (underfam. Smilacaceae), skilt
från Convallaria
genom 2-taliga
blommor (4
hylle-blad o. s. v.). M.
bifolium är en 1,5
dm hög ört med
trådsmal jordstam,
vanl. 2 hj ärtlika
stjälkblad, små,
vita, svagt
välluktande blommor i
upprätt klase och röda
bär. Den växer i
n. tempererade
zonen i både Nya och
Gamla världen; i
Sverige allmän i
skogar upp till
Lappland. Ekorrbär, Majanthemum bifo-
2,, , lium. Foto A. Fors.
Ekosymtom, se
Härmningsdrift.
Ekotyp, grupp av närbesläktade biotyper, som
på en viss ståndort utdifferentierats ur
artpopula-tionen genom de på platsen härskande ekologiska
faktorernas sorterande och kontrollerande
inverkan. För att få en fullständig bild av en arts
mångformighet räcker det emellertid ej att blott
taga hänsyn till e. Jämte de ekologiska
faktorernas inverkan måste man räkna med rent
topografisk avståndsisolering. Ekotypbegreppet, som
1922 uppställdes av och sedermera utvecklats
hu-vudsakl. av G. Turesson, är av stor vikt för
förståelsen av växternas anpassning till olika
lokalbetingelser och utbredning inom olika
områden samt för belysande av arternas variabilitet.
— Litt.: G. Turesson, ”The genotypical response
of the plant species to the habitat” (i Hereditas
1922).
Termen e. har av C. W. v. Sydow införts
också inom folkminnesforskningen. En tradition,
t. ex. en folksaga el. sägen med stor utbredning,
bildar näml, särformer, ekotyper, genom att
isoleras inom och anpassa sig för vissa
kulturområden. Ekotypstudiet är av stor vikt för en
rätt uppfattning av resp, traditioners utveckling,
ålder och härkomst. •— Litt.: C. W. v. Sydow,
”Folksagoforskningen” (i ”Folkminnen och
folktankar”, 1927).
Ekoverk, se Manualer.
Ekoxen, se Ekoxesläktet.
Ekoxesläktet, Lucänus, ett till fam. Lucanidae
av bladhorningarnas grupp hörande
skal-baggssläkte, utmärkt av hanarnas kolossala käkar.
Inom detta fåtaliga släkte finner man den största
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
