Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ekoxesläktet - e. Kr. - Ekrasör - Ekregalet - Ekron - Eksem - Ekshärad - Eksilkesfjäril - Eksjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
417
e. Kr.—Eksjö
418
Ekoxe, hanne (t. v.) och hona.
av alla europeiska skalbaggar, ekoxen (L.
cer-vus). Hos denna har hanen ett väldigt huvud,
som är bredare än kroppen. Den når en längd
av 60 mm, oberäknat de ända till 30 mm långa
överkäkarna. Med dessas tillhjälp utkämpa
hanarna häftiga strider under parningstiden. Hos
den betydligt mindre honan är huvudet mycket
smalare än halsskölden; överkäkarna uppnå
knappt huvudets längd. Ekoxen är ej sällsynt i
gammal ekskog och går norrut till
Stockholmstrakten. Larven, som når en längd av 105 mm,
lever i murkna ekstammar.
e. Kr. (e. Kr. f.), förk. för efter Kristus
(efter Kristi födelse).
Ekrasör (fr. écraseur, av écraser, krossa),
numera obrukligt kirurgiskt instrument, som
ut-göres av en kedjesåg el. en järntråd och en
mekanism, som gör det möjligt att tillsnöra sågen
(tråden), sedan den lagts kring den kroppsdel
man vill avlägsna.
Ekregalet, se Skogsregalet.
Ekron, stad och område i Filistéen på dess
n. gräns mot Juda rike. Först på mackabéertiden
kom det under judisk överhöghet. I E. dyrkades
(enl. 2 Kon. 1: 2; 3: 16) Baal Sebub.
Eksem, en ytlig inflammation i huden. Den
företer alltid rodnad; den är ibland uppsvälld,
ibland tätt besatt med små röda knottror eller
blåsor, som stundom bilda en vätskande yta.
Under läkningsstadiet är utslaget fjällande, och det
försvinner slutligen utan att efterlämna något
spår. E. är nästan alltid förbundet med klåda, men
denna är högst växlande. Har e. bestått länge
på samma ställe och särskilt om klådan varit
stark, uppstår en ofta betydlig förtjockning av
huden. Utslaget är stundom begränsat till
mindre områden av huden, stundom är det spritt
över större delar av kroppen. Vissa delar
bli särskilt lätt säte för e., ss. huvudet, ansiktet
och händerna, stolgången och könsdelarna.
Vanliga och hårdnackade äro huvud- och
ansikts-eksem hos späda barn. E. förekommer f. ö. hos
alla åldrar.
E. har ett flertal olika orsaker. En rad
kemiska irritament, som nedbryta hudens
skyddsbarriär av syra, talg och hornämne, kunna i
NF VI — 14
synnerhet vid längre inverkan framkalla e. I
de flesta fall beror e. på överkänslighet, allergi,
för ämnen, som påverka huden utifrån el. som
tillföras med blodet. Behandlingen av e. inriktas
främst på att söka orsaken i det enskilda fallet
och avlägsna densamma. Som symtomatisk
behandling användes baddning, pastor och salvor.
Ekshärad, socken i Älvdals härad, Värmlands
län; 821,24 km2, 5,835 inv. (1951). Genomflytes
av Klarälven, som här bildar fall och forsar;
älvdalen är 1—2 km bred och tätt bebyggd
nedanför de oftast branta dalsidorna. På
huvuddalens sidor höga bergs- och skogstrakter
(Tön-nesfjäll 498 m). I ö. flyter Musån till Uvån;
på gränsen i ö. ligger sjön Nain (266 m). 4,004
har åker. Vid kyrkan och älven ligger
handelsorten och busstrafikknutpunkten Kyrkheden
(c:a 300 inv.). E. har hembygdsgård och
lant-hushållsskola (Uddeholms); provinsialläkare och
tandläkare. Av industrier finnas kraftverk,
cementfabriker, torvströfabrik och flera
snickerifabriker. Ung. 2/ä av skogsarealen tillhöra
Uddeholms ab. En del av Öna kronopark ligger i E.
Järnbruk ha funnits i Föskefors och Halgå.
Kyrkan av trä byggdes på 1680-talet. Pastorat i
Karlstads stift, Älvdals kontrakt; bildar
storkommunen Ekshärad.
Eksilkesfjäril, se Silkesfjärilar.
Eksjö, stad i n. Småland, c:a 15 km ö. om
Nässjö; Jönköpings län; 117,84 km2, 9,752 inv.
(1951; häri ingår även Eksjö landskommun,
inkorporerad 1949). E. ligger på jämn mark
och har vackra omgivningar. Den reglerade
staden delas av Stora torget i Norr, med smala,
krokiga gator och ålderdomliga hus (delvis från
1500- och 1600-talen, ss. Vaxblekargården),
samt Söder, nybyggt efter branden 1856. Vid
Stora torget märkes kyrkan, nybyggd 1888—89
utom tornet, som till väsentlig del bibehölls. Från
Stora torget utgå stadens huvudgator, den
träd-planterade Södra Storgatan och den smala Norra
Storgatan, utmynnande i den s. k.
Stockholmsvä-gen, på vars västra sida ligger Ränneslätt,
som under några mansåldrar var övningsplats för
Smålands husarreg:te (fr. 1697) och Smålands
grenadjärkår. E. var ännu under första hälften av
1800-talet en av landets större inlandsstäder, men
genom den ödeläggande branden 1856 och genom
v. stambanans framdragande 15 km v. om E.
minskades stadens betydelse, efter hand som den stora
järnvägsknuten Nässjö växte upp. Även E.
erhöll visserligen genom Nässjö—Oskarshamns
järnväg (öppnad 1873—74) relativt tidigt järnväg
men fick aldrig någon betydelse som
järnvägstrafikcentrum; först 1915 blev staden genom
Eksjö—österbymos smalspåriga och blott av ett
tågpar om dagen trafikerade bana järnvägsknut.
E. har däremot bibehållit sin ställning som viktig
landsvägsknut och därför i och’ med bilismen
åter börjat utvecklas samt har nu med sina
från staden utstrålande busslinjer blivit ett
viktigt trafikcentrum; även den tidigare obetydliga
industrien har under senare år börjat utvecklas.
I E. märkes främst en rad allmänna inrättningar,
ett högre allm. lärov., Norra Smålands reg.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
