- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 6. Dráma - Eugen /
439-440

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldbegängelse, kremation - Eldbegängelseförsäkring - Eldbrygga - Elddon

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

439

Eldbegängelseförsäkring—Elddon

440

sen för rörelsens utbredning där, och e. har
nu fast fot i såväl nord- som sydstaterna. I
Paris uppfördes 1887 ett monumentalt
krematorium. Schweiz har i Basel världens första
statskrematorium, upprättat 1898 av kantonen
Basel.

I Sverige framfördes idén 1857 av dr L. A.
Soldin (1826—59), och en agitation igångsattes.
Resultatet blev till en början klent, men saken
återupptogs senare. 1882 bildades
Likbrännings-föreningen i Stockholm med ändamål att verka
för e:s införande i Sverige. Föreningens namn
ändrades 1883 till Svenska
likbränningsför-eningen och 1917 till Svenska
eldbegängelseföreningen. Sveriges första krematorium uppfördes
i närheten av Hagalund invid Stockholm och
stod färdigt 1887. 1909 ersattes detta med ett
nytt på N. begravningsplatsen. I Danmark
grundades föreningen för e. 1881. Krematorium
öppnades i Frederiksberg 1886, ersatt med nytt
i Köpenhamn 1907. Nu har Danmark 20
krema-torier. I Norge grundades en e.-förening,
numera Norsk kremationsforening, 1889. 1909
tillkom krematoriet i Oslo. I Bergen inrättades
kommunalt krematorium med kostnadsfri e.
1907. Nu äger Norge 15 krematorier. I Finland
grundades e.-föreningen 1889, krematorium
öppnades 1926. Island erhöll en modern e.-lag
1915. — I Sverige finnas 1951 30 krematorier
i 28 samhällen (Stockholm 1887 och 1931,
Göteborg 1890 och 1951, Örebro 1922,
Hälsingborg 1928, Luleå 1930, Vänersborg 1931,
Malmö och Sundsvall 1932, Kiruna 1933,
Eskilstuna 1934, Sandviken, Gudmundrå och
Kalmar 1935, Västanfors, Vetlanda och
Linköping 1936, Karlshamn och Trelleborg 1937, Falun,
Karlstad och Norrköping 1938, Lidköping 1939,
Katrineholm 1940, Halmstad 1941, Kristianstad
1942, Växjö 1943, Borås 1944 och Karlskoga
1946). Under byggnader äro krematorier i
Östersund, Umeå och Västerås, och 30 st. äro
projekterade. 1931 bildades en
e.-försäkrings-kassa. Antalet medl. i Svenska e.-föreningen
var 1950 57,776. Antalet e. 1887—1950 i
Sverige är 118,028. 1950 utgjorde e. iS^/o av
antalet begravningar.

Gällande bestämmelser ang. e. finnas i k. k.
V12 1933 och 26/n 1943. E. får icke äga rum
utan tillstånd av den lokala polismyndigheten.
För sådant tillstånd fordras antingen att den
avlidne själv givit uttryck åt sin önskan om e.
(vilket han anses ha gjort genom medlemskap i
e.-förening) el. också att hans närmaste
anhöriga förklara honom icke ha uttalat någon
bestämd önskan om begravning utan e. Därjämte
skall företes särskilt läkarintyg ang. dödsorsak
m. m. Finnes anledning misstänka, att döden
förorsakats av brottslig gärning, skall
polismyndigheten överlämna ärendet till länsstyrelsen,
som kan förordna om rättsmedicinsk obduktion.
— Senast 2 år efter e. skall askan nedsättas på
kyrkogård el. annan begravningsplats antingen
i grav el. ovan jord i tillsluten urna, som är
insatt i överbyggt och stängt förvaringsrum el.
fast förenad med underlaget. Under tiden före

nedsättandet skall askan förvaras i tillsluten
urna, som insättes i krematorium.

Litt.: P. Lindell, ”Likbränningen jemte öfriga
grafskick” (1888); O. övden, ”E.-rörelsen” (i
”Verdandis småskrifter”, 326, 1928), ”E:s
historia i Sverige” (1932), ”Sv. urnkonst” (2:a uppl.
1937), ”E. — framtidens begängelseskick” (i6:e
uppl. 1948); J. Hanson, ”E. el. jordbegängelse”
(1933); Elma övden, ”Sveriges urnlundar”
(1938); V. Petrén, ”Sv. e.-försäkringskassans
utveckling” (1939); F. Bauer, ”E:s utveckling
genom tiderna” (2:a uppl. 1940); E. Lundgren,
S. Ringsjö & S. Höckert, ”Om urnlundar och
deras nationalekonomiska betydelse” (1942).
Svenska e.-föreningen utg. tidskr. ”Ignis”
sedan 1929.

Eldbegängelseförsäkring, livförsäkring,
meddelad av Svenska eldbegängelseförsäkringskassan,
ett 1931 bildat dotterföretag till Svenska
eldbe-gängelseföreningen. E. avslutas i regel på 300
kr mot särsk. låga premier. Försäkringssumman
är avsedd att täcka praktiskt taget allt, vad man
i dagligt tal kallar begravning. I medio av 1948
hade över 50,000 personer ingått som medl. i
e.-kassan. Försäkringssumman utgjorde över 12
mkr och avsatta fondmedel över 6 mkr.

Eldbrygga, se Eldstadsbrygga.

Elddon, redskap, varmed man frambringar eld.
— De primitiva folken åstadkomma eld antingen
genom gnidning av två trästycken el. genom
att slå vissa mineral mot varandra. Det av dessa
vanligaste, över hela jorden spridda sättet är att
drilla eld med två pinnar, av vilka den
ena, som är rund, sättes i ett litet hål i den
andra och hastigt snurras mellan handflatorna.
Bredvid den lilla skåra, som från hålet leder
till trästyckets kant, lägges fnöske, vilket
tändes av det genom drillningen producerade
stoftet, som blir glödande genom friktionen. En
övad person kan på detta vis åstadkomma eld
på en minut. På sina håll har metoden
förbättrats, i det att man använder ett snöre el.
en rem för att sätta käppen i rotation. Vissa
eskimåstammar begagna en liten båge. I
Polynesien och hos en del australier brukas e 1
d-plogen, varvid en pinne i omkr. 450 vinkel
gnides fram och tillbaka i en ränna (i fibrernas
längdriktning) i ett underlag av trä. I
Indonesien och Sydasien nyttjas eld sågen, ett
trästycke, som gnides över ett annat i fibrernas
tvärriktning. Bästa materialet härför är bambu.
E 1 d s 1 a g n i n g är ej så vida spridd som nu
nämnda metoder. Den förekommer särskilt hos
eskimåerna, hos några nordamerikanska
indianstammar samt hos eldsländarna. Man slår med
en hård sten (flinta) mot ett stycke svavelkis
och fångar gnistan i fnöske. Till ett högre
kulturstadium hör pneumatiska
elddonet el. eldpumpen. Det finns i Burma,
Siarn och på Sundaöarna, även hos de relativt
lågt stående folken där. I en liten cylinder av
trä el. metall sättes en kolv, och på bottnen
lägges fnöske. Genom luftens sammanpressning
uppstår hetta, och fnösket antändes. — Friktion
ligger till grund även för det in på 1800-talet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfff/0280.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free