Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eldstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
455
Eldstad
456
tillföres genom askugnsluckan under rosten och
stryker genom det antända bränslet på rosten
under förbränning av detta. De heta
förbränningsgaserna ledas till den del av
uppvärmnings-anordningen, som är avsedd att närmast mottaga
den av bränslet alstrade värmemängden. Vid
gasrika bränslen (stenkol, torv, ved etc.) kan det för
fullständig förbränning vara nödvändig att
ovanför bränslelagret tillsätta ytterligare luft
(sekundärluft), helst förvärmd, över rosten är en
lucka anordnad för att möjliggöra uttagning av
slagg. Genom denna tillföres även bränslet vid
handeldning. Vid eldningsapparater tillföres
bränslet, utan att någon lucka behöver öppnas. Vid
magasinseldstäder (kaminer, värmeledningspannor
etc.), vilka kunna användas för eldning med
gas-fattigt bränsle, ss. koks och .antracit, finnes för
bränslets införande en påfyllningslucka högre upp
över rosten. I kakelugnar, öppna spisar etc. eldas
ved vanl. utan rost direkt på en häll, varigenom
dock luftöverskottet ofta blir onödigt stort.
Inom husbyggnadstekniken avsågs med ordet e.
urspr. hela uppvärmningsanordningen i ett rum,
vanl. då kakelugn el. koksspis. Sedermera har
inom husbyggnadsområdet ordet e. blivit
liktydigt med rumsenhet.
På ett mera primitivt stadium nyttjas utom
tropikerna gärna samma eld för tillredning av
föda som för uppvärmning. E., som i rundhyddor
helst har sin plats centralt, består mångenstädes
endast av en eld på hyddans jordgolv, el. också
anbringas en grund fördjupning i golvet el. en
låg upphöjning på detta, varigenom
matlagningen underlättas. Ofta begränsas e. av stenar,
an-bragta (vanligen tre) till stöd för kokkärlen. På
sina håll, särskilt i trakter med brist på sten,
användas 3 lerklumpar, gärna av termitbon, el.
3 lösa fötter av bränd lera.
E. är det centrala problemet i bostadens
historia, i varje fall på nordeuropeiskt område. Den
äldsta e. var den flata härden. Nära nog lika
primitiva former kunna ännü i dag studeras i
eldhusen i Nordsveriges fäbodar. Där har dock
vanl. härden lyfts upp på en knuttimrad pall.
Denna härd, ”ärilen”, är vanl. belägen i
bostadens mitt men visar redan tidigt tendens att draga
sig åt ena sidan.
Med den flata härden kombineras småningom
en bakugn. Man lägger märke till två olika sätt,
på vilka denna kombination äger rum. I det ena
fallet placeras härden och ugnen med sin
särskilda eldpall, ”gruvan”, framför, sida vid sida.
I det andra är ugnen så att säga upplagd på
härden. Förmodligen innebär sistnämnda lösning,
att härden redan flyttats till stugans hörn, när
ugnen började användas och krävde plats. I
Sverige är sistnämnda e.-anordning vanligare inom
ståndskulturen men har endast i vissa trakter hos
bönderna utträngt det andra och primitivare
systemet. Ej sällan anordnas i dylika spisar med
bakugn en särskild lysspis.
Med det allmännare bruket av stenbyggnader
inkommer från utlandet en mängd nya e.-former,
vilka ha det gemensamt, att härden förlagts rätt
imder rökgången i någon av husets ytterväggar.
Heldekorerad kakelugn i flera
färger. Mariebergstillverkning
från omkr. 1780. Sturehov,
Södermanland.
Inom högreståndskulturen kommo dessa öppna
spisar mycket till användning och blevo ofta
föremål för stor omsorg i fråga om utsmyckningen.
Från 1500-, 1600- och 1700-talen äger man även
inom Sveriges gränser åtskilliga praktfulla ex.
på sådana spisomfattningar.
I samma mån som de uppeldade rummens
antal ökades, kommo öppna spisar av besläktade
typer i bruk också utanför slotten. Bland dessa
murspisar urskilj es en stor grupp, som har
uppsvängd kupa. De äga inom Sverige övervägande
västlig utbredning.
Hos bönderna påträffas emellertid en med
ovannämnda öppna spisar besläktad e.-anordning
också i det s. k. k u p o 1 k ö k e t, som inom
Sverige ersätter
annars brukliga
köksanordningar i
Skåne, s. Halland och
v. Blekinge. Hela
köket är där att
betrakta som en
utvidgad skorsten;
på alla tre sidorna
är det försett med
e 1 d p a 11 a r. Rakt
fram har man
ugnsluckan, till
höger luckan, genom
vilken man eldar
under
bryggpannan, och till
vänster har man en
likadan öppning,
varigenom bränsle
inmakas i
sätt-ugnen. Kupolköket
är nära nog alltid
kombinerat med
sättugnssystemet,
som dock i olika
former möter
också på de andra
e.-formernas område.
I sin vanligaste
form äro sättugnarna uppbyggda av gjutna
tackjärnshällar med bildframställningar av olika
slag. De äldsta av dessa sättugnar, som härröra
från 1500-talet, äro importerade från Tyskland.
Senare började emellertid dylika tillverkas också
i Sverige; de äro även vanliga i Norge. I
Sverige äro de utom i Skåne spridda i v. Blekinge,
s. Småland, på Gotland och i Bohuslän.
Besläktade med sättugnarna äro vissa
”vindugnar” av järn, nyttjade särskilt i Bohuslän och
de i Bergslagen mycket vanliga runda el. kantiga
”kakelugnarna”, gjutna av tackjärn.
De egentliga kakelugnarna åter ha hos
bönderna först under 1800-talets senare hälft
kommit till användning. Långt tidigare spelade de
emellertid på herrgårdarna och i den borgerliga
kulturen en betydande roll.
I brytningsområdet mellan den germanska och
den romerska kulturen, närmast i alpländerna,
uppträda redan tidigt sättugnar av kakel, och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
