Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elefantsläktet - Elegans - Elegant - Elegant-tidning - Elegi - Elegiaco - Elektor - Elektra - Elektret - Elektricitet - Historik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
463
Elegans—Elektricitet
464
plantningsduglig anses elefanten bli först vid 20
års ålder. Utmärkande för e. äro läraktighet,
lydnad och tålmodighet. Som tamdjur kommer
huvudsaki. den indiska elefanten till användning.
Anmärkningsvärd är den lätthet, varmed även
vuxna djur låta sig tämjas. I Indien rekryteras
därför alltid arbetsdjur från de vilda, som fångas
i stora inhägnader med tillhjälp av tamelefanter.
Hos kartagerna var den afrikanska elefanten
krigselefant. Även den indiska elefanten fick
liknande användning, bl. a. under Alexander den
stores krig, då västerlandets folk f. ggn gjorde
bekantskap med detta stridsmedel.
De första elefanterna uppträda i pliocen, i
Europa företrädda av den 5 m höga Elephas
me-ridionalis, ett av de största landdäggdjur, som
någonsin levat. Under den äldre istiden levde på
öar i Medelhavet dvärgelefanter, de minsta knappt
meterhöga, av en liten åsnas storlek. Under den
senare istiden uppträdde slutligen den för ett
kallt klimat anpassade hårbeklädda mammuten
Elephas primigenius, utbredd runt hela n.
halvklotet.
Elega’ns (lat. elega’ntia), finhet, prydlighet,
smakfullhet (med bibegrepp av dyrbarhet).
Elega’nt (lat. elegans’), smakfull, fint
modern, stilfull; ibland = sprättig.
Elegant-tidning, i Uppsala 1810 av J. A.
Stenhammar och V. F. Palmblad utg.
halvveckotidning; räknade bl. a. Askelöf, Atterbom, L.
Hammarsköld och Hartmansdorff som medarb.
Elegi (grek. elegei’a), hos antikens greker och
romare varje på s. k. elegisk vers, d. v. s. distika,
avfattad dikt, vanl. av mer el. mindre patetiskt
innehåll; i modern litteratur lyrisk dikt av
vemodig el. svårmodig känsla, oftast en klagosång
(över något förlorat). — Elegisk, klagande,
vemodig; känslosam.
Elegiaco [-d^a’kå], it., mus., elegiskt, med
blitt vemod.
Ele’ktor (lat. ele’ctor), väljare, som vid
medelbart valsätt representerar en väljarkår.
Ele’ktra, grek. (lat. Ele’ctra, ”den
strålande”), dotter till Agamemnon och Klytaimestra
samt syster till Ifigeneia och Orestes. Av sin
mor och dennas älskare Aigisthos, vilka mördat
hennes fader, Agamemnon, drevs hon ur
hemmet och förde då med sig sin bror, den unge
Orestes. För att hämnas sin fader förmådde E.
sedan Orestes att dräpa Aigisthos och
Klytaimestra. Hon förmäldes med Pylades. E :s historia
har behandlats av bl. a. Aischylos, Sofokles,
Euripides och H. v. Hofmannsthal. —- E. är även
namnet på en av Plejaderna.
Elektrèt (bildat i analogi till magnet), kropp,
som bibringats bestående dielektriska
förskjutningar. Den japanske forskaren Eguchi
framställde 1925 sådana kroppar genom att smälta
vax-blandningar och låta dem stelna i ett starkt
elektriskt fält. På sådant sätt erhållna e. bibehålla
sina elektriska egenskaper nästan oförändrade
under flera år.
Elektricitet. Historik. Redan i antiken
iakttog man, att bärnsten (grek. Elektron) hade
för
måga att efter gnidning attrahera lätta föremål.
Skillnaden mellan sådan attraktion och magnetisk
klarlades av den engelske läkaren G i 1 b e r t
(1600). Han betecknade bärnstenens egenskap som
”elektrisk” och fann flera andra ämnen med
elektriska egenskaper. Den första
elektricitets-maskinen, en roterande svavelkula, som gneds
mot handen, konstruerades omkr. 1663 av Otto
von Guericke, som även iakttog kulans
lys-förmåga och elektriska repulsion. Gnistor
observerades av L e i b n i z 1671. G r a y fann 1729
skillnaden mellan ledare och oledare samt att hos lika
stora kroppar mängden e. var oberoende av
massan. D u f a y ledde 1730 e. genom en våt
garn-tråd 1,256 Parisfot och skilde på två arter av
e., g 1 a s - e. och h a r t s - e., vilka av L i c
h-t e n b e r g 1778 betecknades med resp. + och —.
Desagulier införde 1742 beteckningen
konduktör för en ledare. Laddflaskan uppfanns 1745
av K1 e i s t, senare även av M u s s c h
en-b r o e k och C u n æ u s i Leiden, varav namnet
Leidenflaska. Franklin hävdade 1749 den
elektriska naturen hos åska och blixt, fann e:s
spetsverkan och anställde experiment med drake
vid åskväder 1752. Sy mm er framkom 1759 med
sin dualistiska hypotes. De kvantitativa
mätningarna inleddes 1785 av C o u 1 o m b, vars lag ledde
till uppställandet och utvecklingen av
potentialteorien genom Laplace, Green, Gauss,
Jacob i, Poisson m. fl. Coulomb visade även,
att e. fördelar sig på ytan av en kropp.
G a 1 v a n i iakttog 1790 grodbenets ryckningar
i närheten av gnisturladdningar och vid beröring
av nerverna med metalltrådar samt tillskrev
fenomenet ”djurisk e.”. Den rätta fysikaliska
orsaken klarlades 1793 av V o 11 a, som fann, att
två olika metaller i beröring gåvo upphov till
oliknämnd e., och uppställde metallernas
spän-ningskedja. Voltas stapel, av honom själv
benämnd elektromotor., konstruerades 1800.
Ö r s t e d fann 1820 samband mellan e. och
magnetism. S. å. uppställde B i o t och S a v a r t
det matematiska uttrycket för en galvanisk ströms
verkan på en magnetnål (B i o t-S avarts lag),
och A m p è r e uppställde sin s. k. simregel. S e
e-b e c k fann termo-e. 1821, P e 11 i e r fann den
efter honom benämnda effekten 1838.
Ohms lag framkom 1827. Faraday
vidgade kännedomen om e. på alla områden;
närmast gäller detta i fråga om elektrolysen
(Fara-days lag 1833), elektromagnetisk induktion (1831)
och kraftfälten. Maxwell framkom med sin
elektromagnetiska ljusteori, vilken föranledde H.
Hertz att göra sina berömda experiment med
elektriska vågor (1888 ff.). Hertz följdes av en
rad framstående experimentatorer, bland vilka
märkas T e s 1 a och P o u 1 s e n.
E:s gång genom förtunnade gaser studerades
av Watson (1751), Morgan (1785) och Faraday
(1835). Hi t to rf (1869) och Crookes (1876)
undersökte bl. a. katodstrålarna. G o 1 d s t e i n
upptäckte 1886 kanalstrålarna samt Gehrche
och Reichenheim anodstrålar från anoder
av smälta salter 1906. Lenard lyckades (1894)
studera katodstrålarna fritt i luften genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
