Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektricitet - Historik - Elektrostatiska fenomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Elektricitet
466
släppa dem ut från urladdningsröret genom ett
aluminiumfönster. Helmholtz (1881) och H.
A. Lorentz (1883) antogo tillvaron av
elektriska elementarkvanta, senare kallade e 1 e k t
ro-n e r. 1932 gjorde C. Anderson upptäckten,
att även positivt laddad elektron existerar, s. k.
positron.
Olika källor för e. Sätten att alstra e. äro
mångfaldiga. Historiskt viktiga äro:
1) Friktionselektricitet. Gnidningen
av bärnsten, svavel, glas eller annan isolator med
tyg, läder, siden, skinn el. dyl. var ända till
slutet av 1700-talet den enda elektricitetskällan.
2) Kontaktelektricitet el. b e r
ö-ringselektricitet. Så snart olika ämnen
komma i beröring med varandra, erhålles en
e.-källa. När två olika metaller doppas ned t. ex. i
en saltlösning, erhålles ett galvaniskt element.
3) T e r m o e 1 e k t r i c i t e t. Varj e lödställe
mellan två olika metaller, som uppvärmes el.
avkyles, ger upphov till en elektromotorisk kraft.
Varje sådant par av sammanlödda olika metaller
kallas ett termoelement.
4) Pyroelektricitet. Många kristaller
visa olika elektriskt tillstånd på olika ytor, om
kristallen uppvärmes eller avkyles. Fenomenet
iakttogs först hos turmalin.
5) Piezoelektricitet. Om man utsätter
t. ex. en turmalinkristall för mekaniskt tryck,
uppstå elektriska laddningar på olika ytor, analogt
med vad fallet är vid temperaturvariationer. J.
och P. C u r i e ha funnit, att de uppstående
e.-mängderna äro proportionella mot
tryckändringen men oberoende av kristallens längd.
6) Fotoelektricitet. Om en metallyta
bestrålas med ljus, helst kortvågigt el.
ultraviolett, antager metallen en positiv laddning.
Fenomenet beror på att metallen utsänder negativa
elektroner och därmed laddar sig själv positivt.
7) Strömningsströmmar
(diafragma s t r ö m m a r). Quincke upptäckte (1859),
att, om en vätska under tryck pressas genom ett
poröst material, ett s. k. diafragma, vätskan
medför en viss e.-laddning, till sin storlek beroende
av materialet och tryckdifferensen.
8) Vissa djur (fiskar )ha förmåga att i
försvars- el. anfallsändamål urladda e. av mycket
hög spänning från sin egen kropp. Hos sådana
elektriska fiskar är e.-källan att finna i ett stort
antal av ett klibbigt ämne åtskilda platta celler,
som tillsammans bilda cylindriska pelare.
9) Glödelektricitet. En i vakuum
vitglödande metalltråd utsänder spontant negativ e.
10) Elektromagnetisk induktion.
Varje ledare, som befinner sig i ett variabelt
magnetfält eller rör sig i ett magnetfält, är utsatt
för elektromagnetisk induktion.
11) Såväl från katodstrålar som med hjälp av
radioaktiva ämnens strålningar kan man erhålla e.
Elektricitetens natur. Uppfattningen av det
agens, som man tänker sig vara den yttersta
orsaken till alla elektriska verkningar, e., har
skiftat genom tiderna. Man kan särskilja följande
viktiga teorier :
1) Franklins unitariska teori
(1747). Det gives ett, och endast ett, elektriskt
fluidum, som genomtränger alla kroppar, och som
orsakar alla elektriska företeelser. Innehåller en
kropp lika mycket av detta fluidum som
omgivningen, visar den sig oelektrisk. Ett överskott
gör den positiv, ett underskott negativ.
2) Symmers dualistiska teori
(1759). Det gives två skilda fluida, den positiva
e. och den negativa e., som ömsesidigt attrahera
varandra. Lika stora mängder av båda slagen
göra en kropp oelektrisk.
3) Faradays teori (omkr. 1840). Det
gives icke något särskilt elektriskt fluidum. Orsaken
till de elektriska fenomenen är att söka i de
elektriska kropparnas omgivning, i ett dielektrikum,
och består i förändringar i etern. Verkan
utbreder sig från punkt till punkt. Maxwell och Hertz
ha grundat sina arbeten på denna teori.
4) Elektronteorien (omkr. 1900). Det
gives ett elektriskt fluidum, som har atomistisk
struktur. Den minsta existerande laddningen av
detta fluidum är en elektron, och denna har
negativ laddning. Orsakerna till verkningarna i en viss
punkt i rummet är att finna i förändringarna hos
ett dielektrikum i denna punkt. Genom senare
undersökningar har visats, att atomkärnorna ha
positiv laddning; den lättaste, väteatomkärnan, el.
protonen, har 1 positiv elementarladdning. Av
protoner, neutroner och elektroner äro alla
grundämnens atomer uppbyggda. Enl. den moderna
fysiken är man böjd att anse all massa vara av
elektromagnetisk natur. Materia och e. äro till
sitt väsen likartade; elektriskt neutral materia
består av lika stora laddningar positiv och negativ e.
Elektrostatiska fenomen. Om en isolerad,
ledande kropp (konduktor) laddas med e.,
utbreder sig e. på kroppens yta, och laddningen blir
starkast på utskjutande hörn och spetsar. Att icke
någon verkan av laddningen kan spåras inne i
kroppen, visade Faraday bl. a. genom att själv
krypa in i en isolerad metallbur, som laddades
starkt. Den mängd e., som en konduktor kan
upptaga, är direkt proportionell mot spänningen
och mot konduktorns kapacitet, som beror av
kroppens geometriska form och storlek men ej
av det material, varav den förfärdigats. Hos en
kula (massiv eller ihålig) är kapaciteten
proportionell mot radien. Kapaciteten ökas, om en
annan ledare, t. ex. en till jorden avledd
metallskiva, ställes nära konduktorn. Om konduktorn
laddas med t. ex. positiv e., bindes genom s. k.
influens en kvantitet negativ e. på skivan,
och denna bundna negativa e. blir fri och kan
avledas först när konduktorns laddning bortledes
el. skivan avlägsnas. Särskilt stor blir verkan,
om de båda ledarna ha form av plana skivor;
åtskilda av en tunn glasskiva (Franklins s k
i-v a). Glaset har näml, förmåga att öka
kapaciteten till det 5—7-faldiga mot vad den är med
luft i mellanrummet. Denna egenskap hos glaset
definierar dess dielektricitetskonstant,
som vanl. kan variera mellan 5 och 7. Några
andra ämnens dielektricitetskonstanter må här
anföras : paraffin 2, svavel 4, glimmer 6—8.
Anordningen av ledare, skilda åt av ett isolerande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
