Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska musikinstrument - Elektriska mätinstrument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
491
Elektriska mätinstrument
492
och klangfärgen kan varieras på många olika
sätt.
I de s. k. eter vågsinstrumenten
alstras tonen genom interferens mellan två
högfre-kventa, av örat ej hörbara svängningar.
Svängningarna genereras i två till samma frekvens
stämda kretsar. Ändras kapaciteten i den ena
kretsen, ändras även dess svängningstal, och en
hörbar ton uppstår genom interferens med den
andra svängningskretsen. Till denna grupp hör
bl. a. ett av ryssen Theremin uppfunnet
instrument, vars ton alstras genom att man för handen
el. en metallstav närmare el. fjärmare i
förhållande till en kondensator och därigenom ändrar
dennas kapacitet. — Litt.: F. Trautwein,
”Elek-trische Musik” (1930). Jfr Hammond-orgel.
Elektriska mätinstrument kunna indelas i
huvudgrupperna indikerande
instrument och integrerande instrument;
härtill komma registrerande
instrument (vanl. baserade på indikerande dylika)
samt mätbryggor.
Indikerande e. Bland dessa äro
visarinstrumenten och härmed besläktade typer de viktigaste.
En annan benämning på visarinstrument är m
e-t e r (resp, metrar), med förstavelser ss. volt-,
ampere-, frekvens-, ohm- etc., detta till skillnad
från mätare, ett ord, som i elektriska
sammanhang reserverats för integrerande e. —
Visarinstrumenten kunna vara grundade på 1)
elek-trodynamisk kraftverkan; 2) elektromagnetisk
kraftverkan; 3) värmeverkan; 4) elektrostatisk
kraftverkan. — De elektrodynamiska indikerande
instrumenten äro oftast utförda enl. fig. 1, som
visar den av Deprez-d’Arsonval angivna
konstruktionsprincipen. En rörlig trådspole 1 erhåller
ström genom två spiralfjädrar (varav endast den
ena, 2, är synlig i fig.). Dessa fjädrar ge
samtidigt instrumentet dess direktionskraft och
bestämma sålunda nolläget för visaren 3. Spolen 1
kan vrida sig i en ringformig spalt mellan en
fast, inre järnkärna 4 och ett par omslutande
polskor 5, varvid en permanent magnet 6
åstadkommer ett fält, som sluter sig genom den
ring-formiga spalten. Eftersom magnetfältets styrka
är konstant i spalten och dessutom är i det
närmaste oberoende av jordmagnetismen, ger
instrumentet ett utslag, som är proportionellt mot
strömmen genom spolen. Instrumentskalan blir
sålunda likformigt graderad. Självfallet kan man
Fig. 1.
Vridspoleinstru-ment enl.
Deprez-d’Ar-sonval.
Fig. 2.
Vridspoleinstru-ment för växelström.
icke utan tillsatsanordningar använda
instrumentet ifråga för växelström. I regel lindas spolen
med mycket fin tråd, oavsett om instrumentet skall
användas för ström- el. spänningsmätning. Då
det begagnas som voltmeter, seriekopplas
spolen med avpassade (manganin-)motstånd; skall
det nyttjas som amperemeter, parallellkopplas
spolen med en shunt och mäter då spänningsfallet
över denna. Vill man använda instrumentet för
mätning av växelspänning el. växelström,
kombineras det med en inbyggd torrlikriktare och
förses dessutom vanl. med en omkopplare för ett
ofta stort antal mätområden för både spänning
och ström; det kallas i detta utförande
universalinstrument och har då en skala
för likström och en annan för växelström. Vid
användning för växelströmsmätningar får det
användas med viss urskillning; likriktningen
medför nämligen, att instrumentet principiellt mäter
strömmens aritmetiska medelvärde i st. f. (som
man önskar) dess effektivvärde. Visserligen är
växelströmsskalan graderad i effektivvärde, men
härvid förutsättes, att strömmens kurvform är
normal. Avviker ”formfaktorn” från den normala,
slår instrumentet i motsvarande grad fel. — Vill
man på liknande instrumentbyggnadsprincip
åstadkomma ett växelströmsinstrument, som visar
riktigt även vid ändring av formfaktorn och som
dessutom är frekvensoberoende, måste dess
huvudfält alstras av växelströmmen själv enl. fig. 2.,
som visar ett järnfritt, elektrodynamiskt
instrument. Kraftverkan blir självfallet proportionell
mot strömmens el. spänningens kvadrat, varför
skalan blir olikformig och sålunda otydlig vid
små utslag. Samtidigt ökas instrumentets
egenförbrukning i mycket hög grad; även för en
precisionsvoltmeter av denna typ anses 1000 ohm
pr volt vara ett gott värde. Denna siffra kan
betydligt förbättras genom att man i spelsystemet
inbygger laminerat järn, men härvid erhålles å
andra sidan ett visst frekvensberoende. —
Por-tabla precisionsinstrument för likström enl.
De-prez-d’Arsonval uppvisa utan särskilda
anordningar så goda värden som 20 000 ohm pr volt;
förser man ett stationärt instrument med
tråd-upphängning för spolen samt med spegelavläsning,
kan känsligheten höjas till att motsvara 10—9 å
io~10A pr mm skalutslag. För ett instrument av
denna typ föredrages i regel benämningen g a
1-vanometer (t. ex. spegelgalvanometer av
vridspole- el. nål typ), alldeles särskilt i sådana fall,
då det ej är utrustat med någon i volt el. ampere
graderad skala. Ordet galvanometer användes även
för enklare instrument, spec. om nollinstrument till
mätbryggor. — Ballistisk
galvanometer är en alternativ benämning på en vanlig
spegelgalvanometer med låg dämpning och
jämförelsevis lång svängningstid. Instrumentet
användes bl. a. för mätning av strömmängder; det
dynamiska utslag, som instrumentet ger efter en
kortvarig strömimpuls, är nämligen oberoende av
strömimpulsens form. — Förutnämnda
elektrodynamiska instrument (enl. fig. 2) kan (med el. utan
järn) användas även som wattmeter.
Härvid låter man mätströmmen I passera den fasta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
