Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektriska urladdningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
509
Elektriska urladdningar
510
kräver då endast en ringa spänning. — En gas
innehåller alltid normalt ett ringa antal joner. I
det elektriska fältet kring en laddad kropp
komma de i rörelse. Kroppen drar till sig de joner,
som ha laddning av motsatt slag mot dess egen,
varför den småningom urladdas. Är kroppen
försedd med en spets, blir fältets styrka där högre
än i andra punkter av ytan. Kring spetsen blir
jonernas rörelse särsk. snabb, och urladdningen
underlättas, en spetsurladdning
uppkommer. Stegras potentialen över en viss gräns,
inträffar ”stötjonisation”, och gasens halt av joner
växer lavinartat. Spetsurladdningen är åtföljd av
ljusutveckling från de joniserade atomerna. Är
spetsen positivt laddad, ser man långa,
förgrenade, i luft violetta ljuskvastar; är den negativ,
synes en stillaliggande, vit ljuspunkt. Den av
jonerna framkallade luftströmningen kan på skilda
sätt göras märkbar. —
Glimurladdning-e n är en kontinuerlig urladdning, som uppstår
mellan två elektroder, om potentialen överskridit
ett visst minimivärde. Den har ett
karakteristiskt utseende. Omedelbart intill katoden finnes
en i luft blåaktig ljusfläck, ”det negativa
glim-Ijuset”, och intill anoden en rödfärgad ljuspelare,
”den positiva pelaren”. De äro åtskilda genom
ett mörkt mellanrum, ”Faradays mörkrum”.
Kring det hela synes en mattlysande, gulgrön
ljusslöja, ”aureolan”. Även glimurladdningen
förklaras genom stötjonisation, huvudsaki. i skiktet
framför katoden. — ökas strömstyrkan i kretsen
och därmed i gassträckan, så sjunker spänningen,
och vid en viss strömstyrka övergår
glimurladdningen i en elektrisk ljusbåge. Man
tänker sig, att gassträckans ledningsförmåga starkt
ökas genom glödelektroner, som utsändas av den
tack vare den ökade strömstyrkan uppvärmda
katoden. Elektrodernas höga temp. förklaras av
de attraherade jonernas stötar. Båda
elektroderna bli starkt lysande, i synnerhet anoden, vars
temp. under vissa omständigheter (båge mellan
kolstavar i högt gastryck) kan uppgå till 6,ooo°.
Även gassträckan mellan elektroderna lyser, fast
svagare än dessa. Man kan urskilja en kärna,
omgiven av en aureola. — En elektrisk
gnista kan betraktas som en mycket kortvarig
ljusbåge (varaktighet c :a Vzoooo sek), uppkommen,
då den tillgängliga elektricitetsmängden icke är
tillräcklig för att åstadkomma en kontinuerlig
urladdning. För att en gnista skall komma till
stånd, måste potentialdifferensen mellan
elektroderna överskrida ett minimivärde, som kallas
gnistpotentialen. Denna är beroende först och
främst av gniststräckans längd och växer med
denna, dock icke proportionellt, vidare av
elektrodernas form och storlek samt av gasens art
och tryck. Om gasen är fattig på joner, inträder
en ”gnistförsening”. Gnistan sätter då in ‘först
ett litet tidsintervall efter det gnistpotentialen
uppnåtts. Förseningen kan upphävas genom
gnist-banans bestrålning med ultraviolett ljus.
Gnist-banan är vid korta gniststräckor rätlinig, vid
längre däremot oregelbunden. Färgen är olika
i olika gaser, i luft svagt violett. Knallen är
en följd av den uppvärmda luftens explosions-
Fig. 1. Glidgnistor.
artade utvidgning. Gnistan har kemiska
verkningar, i det luftkvävet oxideras och syret
överföres till ozon. En mycket viktig egenskap hos
gnistan är dess ”oscillatoriska” karaktär. Då det
alltid åtgår en viss tid, innan gnistbanans joner
återförenas, hinner elektriciteten strömma mellan
elektroderna som en högfrekvent växelström,
innan ledningsförmågan hos gassträckan
försvinner. Blixtens karaktär av elektrisk gnista
visades först genom försök av Franklin 1751.
— Ett särskilt slag av gnisturladdning är den
glidande urladdningen el.
”glidgnistan” (fig. 1). Man kan se den glida utefter ytan
av en fast isolator, som åtskiljer två ledande
beläggningar, och den kan uppnå avsevärda längder.
Kännedomen om dess egenskaper är av vikt vid
beräkning av isolatorer för
högspänningsled-ningar.
En utomordentlig betydelse för fysikens
utveckling har studiet av e. i förtunnade
gaser haft. Fig. 2 visar urladdningens utseende
vid tryck mellan c:a 2 mm ned till 0,03 mm
kvicksilver. Man återfinner glimurladdningens
karakteristiska ljusfenomen, det negativa
glim-Ijuset och den positiva pelaren. Vid fortgående
luftförtunning förskjutes Faradays mörkrum och
pelaren alltmera mot anoden, pelaren uppdelar
sig i skikt, förminskas och försvinner slutl.
alldeles. Under tiden skiljer sig det negativa
glim-liuset från katoden genom ett nytt mörkrum,
”Crookes mörkrum”, och på katoden framträder
ett nytt ljusfenomen, det i luft guldgula
”katod-Ijuset”. Även glimljuset tränges bort mot
anoden och försvinner småningom. Kvar står endast
katodljuset, vilket, då trycket minskas, alltmera
drar sig inåt rörets axel och skjuter ut från
katoden som en rätlinig stråle. Där strålen träffar
motstående vägg, uppvärmes glaset starkt och
utsänder ett gulgrönt fluorescensljus. De från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
