Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrodiagnostik - Elektrodynamik - Elektrodynamotmeter - Elektroencefalografi - Elektrofiske (elfiske) - Elektrofor - Elektrofores - Elektrofysiologi - Elektrohomeopati
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533 Elektrodynamik-
ständig återställelse är då mycket tvivelaktig. —
Stegring av den galvaniska nervretbarheten åter
utgör ett viktigt diagnostiskt tecken vid olika
former av tetani, resp, spasmofili hos barn.
Elektrodynamik, läran om elektricitet i
rörelse, om den elektriska strömmen och dess
egenskaper. Genom Galvanis och Voltas upptäckt av
lcontaktelektriciteten och det galvaniska elementet
1790—1800 skapades möjligheten att
åstadkomma en varaktig elektrisk ström. Nutidens
viktigaste strömkällor äro den elektriska
ackumulatorn och den elektriska generatorn. Den
elektriska strömmens viktigaste verkningar äro: den
kemiska, den magnetiska samt värmeverkan. —
Ordet e. användes också för att beteckna läran
om de mellan elektriska strömmar verkande
krafterna och därmed sammanhängande fenomen. De
grundläggande teoretiska och experimentella
undersökningarna häröver gjordes av A. M.
Am-père kort efter örsteds upptäckt av
elektromag-netismen.
Elektrodynamometer, ett av den tyske
fysikern W. Weber konstruerat instrument för
uppmätning av elektrisk strömstyrka med tillhjälp
av de krafter, varmed elektriska strömmar
påverka varandra.
Elektroencefalografi, metod för registrering
av hjärnans, särsk. storhjärnbarkens,
aktionspo-tentialer. De elektriska spänningsvariationer,
som uppträda i samband med aktiviteten i-
storhjärnbarkens nervceller, kunna på människan
avledas genom. elektroder, placerade i hårbottnen.
Ett på detta sätt erhållet
elektroencefalo-g r a m (EEG) varierar alltefter individens
psykiska aktivitet men har, taget under identiska
betingelser, ett för varje individ karakteristiskt
utseende. Sjukliga förändringar i
storhjärnbarken vid epilepsi (fallandesjuka), hjärnskador
efter olycksfall, hjärntumörer etc. förändra
EEG:s utseende. E. har under loppet av de
senaste åren utvecklats till en betydelsefull
vetenskapsgren inom neurofysiologien.
Elektrofiske (elfiske), fiske med
elektricitet, se Fiskredskap.
Elektrofor [-å’r] (av grek. e’lektron, se d. o.,
och foro’s, ledande), ett enkelt instrument för
att åstadkomma mindre elektricitetsmängder. E.
uppfanns 1762 av den svenske fysikern Wilcke.
Den består av en platt hartskaka i lämplig
infattning el. en ebonitskiva. Mot den plana ytan
passar en på isolerat handtag fäst metallskiva.
Gnides el. piskas hartskakan med t. ex. ett
kattskinn, får den en elektrisk laddning. Lägges
sedan metallskivan på kakan och avledes till
jorden, bindes en viss laddning av motsatt tecken
på metallskivan. Men när metallskivan lyftes
upp med hjälp av det isolerade handtaget, blir
laddningen fri, och man kan få gnistor från
skivan el. uppladda elektroskop därmed. Denna
procedur kan upprepas hur ofta som helst. En
kontinuerligt verkande utföringsform är att
finna i influensmaskinen.
Elektroforés, dets. som elektrisk endosmos.
Elektrofysiologi, läran om elektriska
livsföreteelser (bioelektriska företeelser). — Levande
-Elektrohomeopati 534
cellers ytbegränsning, cellmembranerna, ha
egenskapen att fördela positivt och negativt
laddade elektriska partiklar i skilda skikt. Positiva
laddningar anhopas på utsidan och negativa på
insidan av cellmembranen. Rubbas denna jämvikt,
uppstå bioelektriska spänningar och strömmar,
vilka kunna avledas genom s. k. opolariserbara
elektroder (se Polarisation) och mätas med
lämpliga elektriska mätinstrument. Cellmembranens
elektrostatiska jämvikt störes, om membranen
skadas. Det skadade partiet blir elektronegativt
i förh. till det oskadade, en skadeström
(demar-kationsström) uppstår. Varje aktivitet i en cell
el. ett organ åtföljes av elektriska
spänningsvariationer, s. k. aktionspotentialer. Den aktiva
regionen blir för ett kort tidsmoment
elektro-negativ i förh. till den vilande regionen. De
frigjorda elektricitetsmängderna äro synnerligen små
med registrerbara spänningsskillnader, uppgående
endast till bråkdelen av 1 V.
Spänningsförskjut-ningarna i samband med aktiviteten i t. ex.
nerver och muskler utspelas under loppet av
millisekunder el. bråkdelar därav. Känsliga
mätinstrument med ett minimum av tröghet äro därför
nödvändiga inom e. — En särställning som
producenter av elektrisk energi inta de elektriska
fiskarna. Särskilda organ (omändrade
nervändor-gan) prestera elektriska urladdningar på upp till
500 V, tillräckliga för att döda även stora djur.
Bioelektriska företeelser studerades redan på
1700-talet av Volta och Gal vani i Italien. En
närmare analys av dessa fenomen blev möjlig
först genom Einthovens konstruktion av
sträng-galvanometern 1906. Detta för sin tid ytterst
känsliga mätinstrument möjliggjorde studiet av
hjärtats aktionsströmmar. Den moderna e.
utnyttjar radioteknikens hjälpmedel. De från t. ex.
muskler och nerver avledda aktionspotentialerna
förstärkas, om så erfordras milliontals gånger,
och kunna på så sätt registreras och studeras
i minsta detalj. Registreringen sker med hjälp
av s. k. oscillografer, instrument, där de
elektriska spänningsvariationerna överföras till
elektromagnetiskt styrda skrivpennor el. få påverka
elektronströmmen i ett katodstrålerör, ett
specialbyggt vakuumrör av i princip samma typ, som
finnes i en radioapparat. Elektronströmmens
rörelser, som kunna följas och fotograferas på
katodstrålerörets fluorescerande skärm, avspegla
i detalj det elektriska skeendet i t. ex. en nerv
el. muskel. E:s metoder ha gett den medicinska
vetenskapen nya möjligheter att studera de
fysiologiska processerna, framför allt i nervsystemet.
Studiet av bioelektriska företeelser i
hjärnbarken, hjärtat, muskler, näthinnan etc. har
resulterat i kliniskt viktiga undersökningsmetoder för
utrönandet av olika organs funktionella tillstånd.
Elektrohomeopati, en form av homeopati med
användande av gryn och droppar, som uppgivas
ha blivit så behandlade, att de äga ”elektriska”
läkekrafter. E grundlädes av en italiensk greve,
Cesare Mattei (1809—96), som från 1848
ägnade sig åt utbildning av sitt
elektrohomeo-patiska system samt åt humanitärt arbete. Han
uppfann 36 olika slag av medicin; 12 av dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
