Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektrohomeopati - Elektrokardiografi (elektrokardiogram, EKG) - Elektrokemi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Elektrokardiografi—Elektrokemi
536*
förklarades tillräckliga att bota alla sjukdomar.
Mattei hade en tid ofantligt många patienter.
Då påven, som lämnat Mattei sitt stöd, 1870
förlorade sin världsliga makt, drabbades Mattei
av förföljelse och motgångar; före sin död
anförtrodde han sin metod åt ett efter honom
uppkallat institut. E. saknar fullst. medicinskt värde.
Elektrokardiografi, metod för registrering på
elektrokardiogram (EKG) av hjärtats
aktionsströmmar. Införd i medicinen av W.
Eint-hoven, som härför erhöll nobelpriset, har denna
undersökningsmetod erhållit den största
betydelse för diagnostiken och därmed också för
behandlingen av hjärtsjukdomarna. För att inringa
hjärtats aktionsströmmar användas vanl. tre
avledningar: mellan h. arm och v. arm (I),
mellan h. arm och v. ben (II), mellan v. arm och
v. ben (III). För vissa ändamål användes
stundom en fjärde avledning från själva
hjärtspetsen (elektroden då applicerad på bröstkorgen).
Eletrokardiogrammet visar normalt för varje
hjärtaktion en serie taggar, benämnda P, Q, R,
S och T, där P motsvarar förmakets
sammandragning, QRST kammarens. Avståndet mellan P
och Q anger den tid impulsen behöver för att
från förmaket, där den uppstår, passera ned till
och stimulera kammaren. Denna tid får normalt
ej överstiga 0,2 sek, men vid sjukliga
förändringar i hjärtmuskulaturen kan den förlängas:
man talar då om att ledningen är blockerad
mellan förmak och kammare, att en hj ärtblockad
föreligger. Är denna fullständig, slår förmaket
efter sin tidtabell (i regel 70 slag/min), kamrarna
efter sin (c:a 40 slag/min). Den närmare
beskaffenheten hos QÄST-komplexet tillåter
vittgående slutsatser om hj ärtmuskulaturens
förhållande: man kan genom att iaktta karakteristiska
formförändringar av detta kammarparti på ekg
diagnosticera t. ex. en blodpropp i hjärtat.
Avståndet mellan T och nästa P utgör hjärtats
vilotid: är hjärtaktionen hastig, blir denna vilotid
kort, hjärtat kan ej ta igen sig så, som det borde,
och överanstränges slutl. Extraslag registreras
med fördel på ekg, likaså övriga
oregelbundenheter i slagföljden, t. ex. s. k. förmaks flimmer
med absolut arytmi: här slå förmaken kanske
300 slag/min, medan kamrarna endast då och då
på oregelbundna tider leverera en kontraktion
(denna form vanlig vid avancerade klaffel). Det
måste betonas, att ett fullt normalt ekg ej
utesluter befintligheten av en hjärtsjukdom och att
å andra sidan ett patologiskt ekg kan
bedömas endast mot bakgrunden av övriga
undersökningar.
Elektrokemi, den del av kemin, som
behandlar sambandet mellan kemisk och elektrisk energi
samt inbördes omvandlingar dem emellan.
Enverklig blomstring gick e. till mötes först sedan
S. Arrhenius 1884—87 framträtt med sin e 1 e
k-trolytiska dissociationsteori. Stödd
på denna teori byggde Nernst 1889 sin teori för
elektromotoriska krafter. — Vid studiet av
lösningar hade man observerat, att en stor
gruppav ämnen i löst tillstånd visade helt andra och
högre värden på osmotiskt tryck, ångtrycks- och
fryspunktsnedsättning än de enl. erfarenheter
från annat håll beräknade. Detta gäller de s. k.
elektrolyterna (syror, baser, salter), vilka
i lösning ha förmåga att leda elektrisk ström.
Dessa förhållanden förklarade Arrhenius efter
ingående studium av elektrolyternas elektriska
ledningsförmåga genom antagandet att elektrolyterna
omedelbart vid lösning i högre el. lägre grad
uppdelas el. dissocieras i positivt och
negativt laddade, fritt rörliga partiklar, joner.
Denna dissociation åstadkommer samma verkan
som en ökning av antalet molekyler i lösningen.
Arrhenius visade överensstämmelsen mellan de
ur osmotiska trycket och de ur elektriska
ledningsförmågan beräknade värdena på
dissocia-tionsgraden (den bråkdel av det lösta
ämnets-molekyler, som är dissocierad i joner) och gav
därmed sin teori det kraftigaste stöd. Det visade
sig snart, att dissociationsteorien ger möjlighet
till en förenklad och enhetlig bild av ett stort
antal fenomen inom kemin. — Ett intensivt
fortsatt utvecklingsarbete har under senare år ägt
rum inom e., varvid emellertid även nya vägar
börjat beträdas. Bland forskare inom området
kunna nämnas Walden, Bjerrum, Milner, Hertz,
Debye, Hückel och Brönsted. Det var
redan-tidigt bekant, att vissa elektrokemiska
företeelser icke fullst. kunna förklaras i
överensstämmelse med Arrhenius’ teori. Detta gäller för
starka elektrolyter, vilka ha hög
dissociations-grad. Flera nya teorier ha framkommit, av vilka
dock ännu ingen kan sägas vara fullständig.
Som ex. på en elektrolyt kan nämnas
kopparsulfat. Upplöses detta salt i vatten, sker
fullständig dissociation i positivt laddade
kupri-joner (Cu++) och negativt laddade sulfatjoner
(SO4 ), vilka var för sig äro fritt rörliga
i vätskan. Vissa ämnen dissocieras endast delvis.
Ett ämne i jonform skiljer sig från samma
ämne i icke-joniserad form, då jonerna äro elektriskt
laddade, medan det icke-joniserade ämnet är
elektriskt neutralt. Ju mera lösningen av ett
delvis dissocierat ämne utspädes, desto
fullständigare dissocieras det. Dissociationsgraden närmar
sig alltmera värdet 1, ju längre utspädningen
drives. Även vatten är dissocierat, ehuru i ringa
grad. Vissa jonslag giva lösningen färg. Så ge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
