Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektron - Elektron, se Lättmetaller - Elektronböjning, elektroninterferens - Elektronik - Elektronkanon - Elektronlins - Elektronmikroskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
549
Elektron—Elektronmikroskop
550
uppfattning av e:s roll vid de fysikaliska
processerna, särsk. vid ljusets gång genom materiella
kroppar, framkom 1892 genom H. A. Lorentz’
arbeten. Alla atomer antogos innehålla små
lättrörliga, negativt elektriska laddningar, som
identifierades med e. Upptäckten av zeemaneffekten
1896 gav ett starkt stöd åt detta antagande och
lämnade möjlighet att bestämma laddningens art
och e:s massa. De följ, åren gåvo direkta
experimentella bevis för e:s existens. Man
påvisade den i katodstrålarna, i fotoelektriciteten, i
de från naturligt radioaktiva element utsända
betastrålarna och i emissionen från en starkt
upphettad metalltråd. Att en vid de anförda
fenomenen frigjord e. har negativ laddning,
påvisades såväl genom direkta försök (Perrin
1895) som indirekt genom studiet av e:s gång
genom elektriska och magnetiska fält (J. J.
Thomson, Wiechert och Kaufmann 1897). Denna
metod gav också hastigheten, som för de på olika
sätt bildade e. har olika storlek och för
betastrålar kan uppgå till 99,8% av ljushastigheten,
samt förhållandet mellan laddning och massa,
som är lika för alla e. Massan är beroende
av hastigheten och växer med denna, vilket
förklaras genom föreställningen om
”elektromagnetisk massa”, ett begrepp, som i den moderna
fysiken spelar stor roll. Härmed menas, att det
motstånd mot rörelseändringar, som är
kännetecknande för massa, framkallas av
elektromagnetiska reaktionskrafter (självinduktion).
Laddningen hos enstaka e. bestämdes först av Millikan
(1912). Han fann värdet 4,774.10“10
elektro-statiska enheter. Bestämningar av e.-laddningen
ha senare utförts enl. skilda metoder med
överensstämmande resultat. Det f.n. bästa värdet är
4,803. io —10 elektrostatiska enheter = 1,002. 10 —19
coulomb. Förhållandet mellan en e:s laddning
och dess massa har noggrant kunnat bestämmas
enl. skilda metoder, genom mätning av
avlänkningen i elektriska el. magnetiska fält el.
spek-troskopiskt genom bestämning av frekvensen för
vissa spektrallinjer. Det f. n. sannolikaste
värdet är 1,7591. io7 e.m.e./g, vilket för e:s
vilo-massa ger värdet 9,1000.10 —28 g, d. v. s. 1,837,6
ggr mindre än väteatomens massa. Teorien om
e. och genom deras rörelser framkallade
fenomen har under de senaste årtiondena kommit
att omfatta fysikens mest centrala problem, ss.
atomens byggnad, ljusets emission och
absorp-tion, elektricitetens och värmets ledning o. s. v.
Sedan den negativt laddade e. varit känd och
dess egenskaper ingående studerats i över 40 år,
upptäckte C. D. Anderson 1932 den positiva
e. el. p o s i t r o n e n, vars existens på teoretisk
väg förutsagts av P. A. M. Dirac. Efter denna
upptäckt benämnes den negativa e. stundom
negatron. Den positiva e. har lika stor
laddning som den negativa men av motsatt tecken.
De båda elektronslagen ha även lika stor massa.
De radioaktiva, /Lstrålande elementen utsända
antingen negativa el. positiva e. Det förra äger
rum, om atomkärnan innehåller ett för stort
överskott av neutroner för att vara stabil; det
senare inträffar, om antalet protoner i kärnan
blir för stort i förh. till antalet neutroner. I
förra fallet tänkes en neutron övergå i en
proton under emission av en negativ e. I senare
fallet föreställer man sig, att en proton övergår
i en neutron, varvid en positron emitteras. Båda
processerna antas numera förmedlas av en
me-son och beledsagas av en emission av en
neu-trino. Samtidig bildning av en positiv och en
negativ e., s. k. parbildning, av energirika
fotoner äger rum, om hårda y-strålar träffa
tunga atomkärnor.
Den av L. de Broglie 1924 framställda
hypotesen om materievågor, associerade med
partiklar i rörelse, fick 1927 experimentell bekräftelse
vid e. genom C. Davisson och L. H. Germers
samt G. P. Thomsons påvisande av böjning av
elektronstrålar och ledde fram till en dualism i
fråga om e:s natur. Medan e. under vissa
omständigheter otvivelaktigt besitter
partikelegenskaper, visar den under andra förhållanden
egenskaper, som endast kunna tydas under antagande av
en vågnatur hos e.
Ele’ktron, se Lättmetaller. — E. var i äldre
tider ett namn på legeringar mellan guld och
silver, vilka ofta användes vid mynttillverkning.
Elektronböjning [-trä’n-],
elektronin-terferens, i rörelse stadda elektroners
böjnings-(inter ferens-) fenomen, analoga med
elektromagnetiska vågors, t. ex. ljusets. E. har
hu-vudsakl. studerats vid katodstrålars växelverkan
med kristallgitter el. gasmolekyler och äger
betydelse vid undersökning av ytterligt tunna
hinnor, t. ex. oxidskikt, vid
kristallstrukturbestäm-ningar samt vid bestämningar av gasmolekylers
dimensioner. E. förutsades på teoretisk väg av
L. de Broglie 1924. Det första experimentella
påvisandet av e. gjordes 1927 av C. Davisson
och L. H. Germer.
Elektronik, läran om elektroner i rörelse.
Detta område av fysiken har under de senaste
årtiondena undergått en utomordentligt snabb
utveckling. Härunder falla sådana fenomen som
termojoneffekterna, fotoelektriciteten,
katodstrå-lefenomenen samt elektronfenomen i metaller.
Elektronkanon, populär benämning på en
glöd-katod el. dyl. med omgivande styrelektrod av
sådan konstruktion och anordning, att en väl
definierad elektronstråle erhålles längs en föreskriven
bana. E. användas i många instrument, t. ex. i
katodstråleoscillografen och elektronmikroskopet.
Elektronlins, se Elektronoptik.
Elektronmikroskop, mikroskop, i vilket
avbildningen sker med elektronstrålar i st. f. med
ljusstrålar som i ett ljusoptiskt mikroskop. E.
grunda sig på användning av elektrostatiska och
magnetiska elektronlinser. I anslutning härtill
sägas de vanligaste typerna av e. vara
elektrostatiska, resp, magnetiska. De numera mest använda e.
äro av den senare typen. -— Det första e.
byggdes så sent som 1931 av M. Knoll och H. Ruska.
Senare ha e. konstruerats av b1. a. M. v.
Ar-denne i Tyskland, V. K. Zworykin, J. Hillier och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
