Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elektronoptik - Elektronrör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
555
Elektronrör
556
Fig. 3. Magnetisk elektronlins med strålgång.
negativ laddning i förh. till de båda
ytterplattor-na. Härvid uppkommer ett elektriskt kraftfält,
som kommer att sammanbryta infallande
elektronstrålar till en punkt i enlighet med fig. 2. Även
magnetiska fält avböja elektroner, varvid
strål-gången blir mera komplicerad, då elektronerna
här följa spiralformiga banor. På gr. härav
kommer bildens plan i en magnetisk
elek-tro n 1 i n s att vara vridet i förh. till
föremålets. De magnetiska linser, som användas för
praktiskt bruk (fig. 3), bestå av en spole, omgiven
av mjukt järn i form av en kapsel, som
också uppbär polskor för koncentrering av
magnetfältet. I de magnetiska elektronlinserna kan
brännvidden förkortas, varvid den förstorande
förmågan ökas, genom höjning av strömstyrkan i
spolen. Man har också konstruerat
elektronspeglar, som i princip bestå av elektroder, av
Fig. 4. ”Konvex”
elektronspegel.
ka e. höra elektronstrålarnas
vilka den ena har
en så starkt
negativ laddning, att
elektronstrålarnas
rörelseriktning
blir omkastad
(fig. 4). - Till
den f y s i k a 1 i
s-dispersions-,
böjnings- och interferensfenomen.
Mot det vanliga ljusets färger svara inom e.
elektroner av olika hastighet. Dyl. elektroner avlänkas
av linserna olika starkt, varigenom ett med ljusets
färgspridning el. dispersion analogt fenomen
uppträder. — Litt.: V. K. Zworykin, G. A. Morton,
E. G. Ramberg, J. Hillier & Ä. W. Vance,
”Electron optics and the electron microscope” (1945).
Elektronrör, allmän benämning på evakuerade,
elektrodförsedda ”rör” (ofta helt av glas), vilkas
funktion beror på elektronströmmar i vakuum
(jfr Jonrör). E. inbegripa därför bl. a.
kato-skop, sändnings- och mottagningsrör för
television, röntgenrör och fotoelektriska rör; i
speciell bemärkelse räknas dock till e. endast
radiorör för sändning och mottagning;
efterföljande framställning är begränsad till
sistnämnda rörklasser. — Alla sådana e. äro
baserade på glödemission av elektroner från en upp-
hettad katod, d. v. s. på
Edison-effekten
(upptäckt 1883). Om endast
två elektroder finnas (en
katod och en anod),
kallas röret diod och får
den enkla form, som fig.
1 anger. Så länge
kato-den hålles kall, sker icke
någon märkbar
strömtransport genom röret.
Vid upphettning till
lämplig glödtemperatur
(för ren volfram c:a
2,5oo°K, för en med en
blandning av
strontium-och bariumoxid belagd
katodyta i,050°K) frigöras elektroner i stora
mängder och attraheras av den motsatta
elektroden, om denna är positivt laddad. Enligt
konventionella strömriktningsbegrepp går alltså en ström
från anod till katod. Vid omvänd
spänningsrikt-ning sker icke någon strömtransport, varför dioden
fungerar som en elektrisk ventil. Som sådan
har den fått vidsträckt användning: i
radiomottagare dels som detektor, dels som likriktare
vid växelströmsmatning; vid röntgenanläggningar
och andra högspänningsaggregat som ventil för
spänningar upp till c:a 250,000 volt. Den
hastighet, med vilken elektronerna träffa anoden,
uppgår för 100 volts spänningsskillnad till 5,930
km/s och ändras i proportion till kvadratroten
ur spänningen. Den genom elektronstötarna
frigjorda energien övergår till största delen i
värme (vid höga spänningar även till någon procent
i röntgenstrålning), vilket medför, att anodcn
uppvärmes. Till förhindrande av överhettning
måste ”anodförlusten” därför kylas bort. Vid
större ventiler och sändarrör sker detta med
hjälp av kylvatten. — ’
passerar röret, begränsas
dels av katodens
emis-sionsförmåga, dels av
den ändring av
spän-ningsfördelningen, som
betingas av de på väg
stadda elektronerna
(”elektronmolnet”,
” rymdladdningen”).
Hur man kan föreställa
sig denna rymdladdning
i en diod med cylindrisk
anod och en central katod, framgår av fig. 2.
Tätheten hos elektronmolnet ökar ungefärligen
i proportion till anodspänningen V, vilket medför,
att strömstyrkan I approximativt följer formeln
strom, scm sålunda
Fig. 2. Negativ
rymdladdning omkring en
glödkatod.
Den karakteristiska kurvan för en diod erhåller
därför den allmänna form, som fig. 3 visar.
Gränslinjerna Ti, T2 etc. representera
mätt-ningsströmmen vid katodtemperaturerna ifråga.
Egentlig mättningsström uppträder endast vid
högtemperaturkatoder; vid 2,5oo°K utgör den
för volfram c :a 300 mA/cm2. Använder man oxid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
