Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelbrecht, Anna-Lisa Hwasser- - Engelbrechtdivisionen - Engelbrekt Engelbrektsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Engelbrechtdivisionen—Engelbrekt Engelbrektsson
665
en skådespelerska med hög intelligens, starkt
temperament och mästerlig deklamation.
E’ngelbrechtdivisionen [-bräkt-], tyska 163:0
infanteridivisionen om c:a 18,000 man, som
under generallöjtnant Engelbrechts befäl juni—juli
1941 kort efter utbrottet av tysk-ryska kriget
med svenskt medgivande transiterades från Norge
till Finland via Charlottenberg—Haparanda.
Engelbrekt Engelbrektsson, rikshövitsman
och frihetshjälte (d. trol. 4/s 1436). E. tillhörde
en urspr. tysk släkt; hans förfäder under
1300-talet voro borgare i Västerås och bergsmän i
järnbergslagen. Fadern Engelbrekt Englikoson
hade förvärvat adelskap och synes ha varit en
burgen man. E:s egen tidigare bana är så gott
som okänd. 1432 kallas han bergsman i Norberg
och har alltså själv utövat bergsmannayrket.
S. å. framträder han som ledare för invånarna
i Västerås län vid deras opposition mot
konung Eriks fogde, dansken Jösse Eriksson.
Enl. rimkrönikans framställning begav sig E.
till konungen för att uppnå en räfst med fogden.
En därpå följande, av rådet utförd
undersökning ledde icke till något resultat, och E. satte
sig därefter i spetsen för en resning, vilken
riktade sig mot fogdarna. Det förefaller, som
om Bergslagen vid denna tid befunnit sig i ett
ekonomiskt krisläge, som gjort skattetrycket
synnerligen kännbart. Härtill kommer, att det
krig, som konung Erik då förde med
hansestäderna, måste ha inverkat ofördelaktigt på
avsättningsmöjligheterna för bergsbrukets
produkter, då handeln låg i hanseaternas händer.
Ehuru Jösse Eriksson avsattes 1433, fortsatte
oroligheterna. E. vände sig med sina väpnade
skaror på högsommaren 1434 mot Borganäs
fäste samt erövrade och brände detta.
Omedelbart därpå tog han Köpinghus och drog mot
Västerås, vilket överlämnades i hans hand.
Därefter vann han Uppland på sin sida, och sedan
vände han sig mot Stockholm, vilket han dock ej
lyckades taga; han slöt i stället ett stillestånd
med hövitsmannen där, och liknande stillestånd
slötos senare vid Örebro och Nyköping. Det är
troligt, att E:s här redan vid denna tid utökats
med representanter för frälset. Hans nästa
åtgärd blev att vädja till det svenska riksrådet,
vilket var samlat i Vadstena. De högsta
samhällsklassernas ställning till upproret tycktes
först helt avvisande. Men förhandlingarna med
rådet i Vadstena resulterade i ett uppsägelsebrev
till Erik av Pommern (aug. 1434), vari
rådsherrarna skyllde sin uppseendeväckande åtgärd
på E:s påtryckning. Krigståget fortsattes genom
öster- och Västergötland, där fogdarna
fördrevos. De tagna slotten och fästena överlämnades
till de herrar, som anslutit sig till E. Han
utsträckte sitt tåg ända till Halland. Rådet,
vartill E. numera hörde, och E. samarbetade nu
helt, och han hade planer på att vinna
hansestä-dernas stöd. — E. mötte därefter med sin här
i Stockholm konung Erik, som skyndat till
Sverige; resultatet av de här förda
underhandlingarna blev en överenskommelse om skiljedom
mellan Erik och hans motståndare, särsk. E. och
666
hans närmaste män (nov. 1434). Men E. förde
icke desto mindre sin politik vidare. Han
valdes i jan. 1435 på ett möte i Arboga till rikets
hövitsman; under sig skulle han ha hövitsmän
över de olika länen. Han motverkade också nya
förlikningsförsök. Konung Eriks ställning blev
emellertid starkare därigenom, att han sommaren
1435 lyckades ernå fred med hansestäderna. E.
kunde ej förhindra, att Erik åter (okt. 1435)
blev erkänd som Sveriges konung; den då
träffade överenskommelsen tillförsäkrade dock E.
en stark politisk ställning som låntagare av
Örebro med Närke. — Knappt hade konungen
lämnat Sverige, förrän E. åter var i verksamhet
för att omintetgöra den sista överenskommelsen.
Härvid drog han fördel av att Erik på ett
otillfredsställande sätt uppfyllde sina löften, vilket
framkallade opposition såväl bland de svenska
herrar, vilka nu närmast handhade rikets
styrelse, som bland de breda lagren. I jan. 1436
uppträdde åter E. som ledare för en ny
upprors-rörelse, dock i förbund med marsken Karl
Knutsson; de bemäktigade sig Stockholm, och
riksstyrelsen skulle åter nyordnas. Vid val av
rikshövitsman i Stockholm (febr. 1436) utsågo de
väljande herrarna Karl Knutsson, men E.
tilltvang sig med hjälp av sin anhängare Erik Puke
och sina trupper en plats vid dennes sida. På
nytt drog nu E. genom landet för att avlägsna
de av konungen insatta fogdarna och
hövitsmän-nen. Han hade även vid detta tåg stora
framgångar. Samtidigt sökte han ännu en gång stöd
hos hansestäderna och trädde i förbindelse med
en folkresning, som börjat i Norge. Sedan han
en tid sökt vila och vård för sjukdom på sitt
slott i Örebro, drog han i april 1436 mot
Stockholm för att där överlägga med rådet. Under
sin resa dit föll han offer för ett anslag från
personliga fiender. Sedan hösten 1435 låg han
i tvist med stormannen Bengt Stensson (Natt
och Dag) och med dennes son Magnus
Bengtsson, vilken förut varit E:s sven. Då E. på väg
över Hjälmaren sökte nattläger på en holme där,
överfölls han av Magnus Bengtsson och blev
nedhuggen av denne (uppgiften om datum
varierar i källorna, men antagl. är rimkrönikans notis
27/4 felaktig, och Engelbrekt avled av allt att
döma 4/s 1436). Att denna händelse icke kom
olägligt för de svenska stormän, som funnit en
medtävlare i E., framgår bl. a. därav, att
mördaren aldrig blev straffad. E. begrovs i Örebro
kyrka och dyrkades under den senare medeltiden här
som helgon, till vars grav man vallfärdade.
E. var en utpräglad målsman för den politik,
som åsyftade den starka unionskungamaktens
begränsning; han syftade också till en
begränsning av såväl kronans som kyrkans
beskattningsrätt. Genom att i sin kamp för detta
program använda de breda lagren som stöd gav han
åt den svenska allmogen en plats i det politiska
livet, som ej har några motstycken i tidens
allmänna historia. Härigenom blev det också
möjligt att åstadkomma ett slags folkrepresentation,
som kunde göra sin vilja hörd. Sålunda har E.
också haft en viss, indirekt betydelse för upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
