Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelska litteraturen - II. Den anglo-normandiska perioden omkr. 1060—omkr. 1400 - III. Renässansen omkr. 1400—omkr. 1660 - IV. Drydens och Popes tidsålder omkr. 1660—omkr. 1740 - V. Den JOhnsonska eran omkr. 1740—omkr. 1780 - VI. Romantiken omkr. 1780—omkr. 1830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
Engelska litteraturen
674
spel på nationell grund; det 6) a n t i k a d r
a-m a t satte sin första frukt i England i mitten
av 1500-talet (”Gorboduc”), och lustspelet tog
några år tidigare form i Udalls ”Ralph
Rois-ter Doister”. De uppträdande voro urspr.
präster, därefter skråmedlemmar och slutligen
skådespelare.
III. Renässansen omkr. 1400—omkr. 1660.
Humanismen fick i England lysande
representanter i Colet, Thomas More (1478—1535),
författare till den berömda statsromanen ”Utopia”,
Erasmus av Rotterdam o. a. I poesien stodo
Wyatt (d. 1542) och Surrey (d. 1547) samt
senare den ridderlige Sir Philip Sidney (1554—86)
under italienskt inflytande. Sidney författade
bl. a. den första engelska pastorala romanen,
”Areadia”. Även Edmund Spenser (d. 1599) hör
hit. Hans stora ofullbordade epos, ”The faerie
queene”, göt riddarromantik i allegorisk form
kring drottning Elisabeths person. Bland
dramatikerna bygger Christopher Marlowe (d. 1593)
med ”Doctor Faustus” och ”The jew of Malta”
vidare på den förut antydda grunden, fastän med
blodig och våldsam fantasi. Nästan samtidigt
för emellertid William Shakespeare (1564—1616)
på en gång det engelska dramat upp på dess
höjdpunkt. Bland hans samtida märkes även
John Lyly (d. 1606), vars ytterst konstlade och
överlastade stil {euphuism) blev högt beundrad
och efterbildades bl. a. av Shakespeare.
Efter Shakespeare — eller nästan samtidigt
med honom — sjönk dramat. En efterskörd som
ännu är ganska högtstående, betecknas av Ben
Jonson (d. 1637) samt författar firman
Beaumont-Fletcher. Puritanernas seger stängde teatrarna
och beskar lyriken, som då företräddes bl. a.
av John Donnes (d. 1631) sensuella,
metafysiska el. satiriska diktning. Ur kampårens och
revolutionens smältugn framgick emellertid e:s
största epos, John Miltons (1608—74)
”Para-dise lost”.
IV. Drydens och Popes tidsålder omkr. 1660
—omkr. 1740. Rationalismens traditioner från
Francis Bacon (d. 1626), Thomas Hobbes (d.
1679) och John Locke (d. 1704) började nu göra
sig gällande genom en intellektualisering av
litteraturen. Det yttre kännemärket härpå blev den
långa rad av kritiker och estetiska teoretiker,
vilken inleddes med John Dryden (1631—1700).
Denne har annars sin största betydelse inom
dramat, som nu hastigt återuppblomstrade, med
anknytning till dåtida fransk teater (Racine,
Corneille, Molière). Därom vittnar såväl
Dry-dens som William Wycherleys (d. 1716) och
William Congreves (d. 1729) dramatik med
avseende på struktur, form och ämnesval. Ur
innehållets synpunkt betyder restaurationsdramat
en stark reaktion mot den puritanska moralens
tvång, som det blev en av tidens första uppgifter
att förlöjliga (i Samuel Butler d. ä:s komiska
epos ”Hudibras”). De båda antydda motsatserna
skärptes ånyo; den åldrande Milton blev strängare
(i ”Paradise regained” och ”Samson”),
allteftersom den allmänna sorglösheten tilltog, och
över-bjöds i etisk renhetsiver och asketisk livssyn
NF VI — 22
ytterligare av John Bunyan (1628—88) i ”The
pilgrim’s progress”.
”Den ärorika revolutionen” 1689 betydde en
samhällssyntes, vilken fann uttryck i sådana
litterära personligheter som Addison (d. 1719)
och Steele (d. 1729). Deras berömda tidskrifter
The Tatler och The Spectator äro mildare
uppfostrande, och de ha mera förståelse för det
mänskliga. Skärpt rationalism och franskt
inflytande prägla Alex. Popes (d. 1744) kritiska
och litterära verksamhet. Ännu vassare slipade
samhällskritikern Jonathan Swift, förf, till
”Gullivers resor” (d. 1745), sin satir. Tidens
olika brytningar mellan gammal och ny
samhällsform, rationalism och uppenbarelsetro o. s. v.
kommo än mera pregnant till synes hos den
mångsidige Daniel Defoe (d. 1731), förf, till
”Robinson Crusoe”, den engelska litteraturens
förste realist.
V. Den Johnsonska eran omkr. 1740—omkr.
1780. Omkr. 1740 inträder ett viktigt skede,
framför allt i romanens historia. Nu fick det
borgerliga livet en skildrare i Samuel
Richard-son (d. 1761) med de berömda romanerna
”Pa-mela”, ”Clarissa Harlowe” och ”Sir Charles
Grandison”. Genom sin sentimentalitet och
feminina livssyn verkade han eggande på Henry
Fielding (d. 1754), vars mästerverk ”Tom Jones”
egentligen avsåg att vara en parodi på ”Pamela”.
Med Fielding är Tobias Smollett (d. 1771), som
införde sjöromanen, besläktad. Ett slags syntes
av Richardsons sentimentalitet och Smolletts
plumphet bildar Laurence Sterne (d. 1768), vars
berömda ”Sentimental journey” och ”Tristram
Shandy” genom bisarreri och skenbar regellöshet
förebåda och starkt inverka på romantiken. Så
gör också i viss mening Oliver Goldsmiths (d.
1774) idylliska roman ”The vicar of Wakefield”.
Hela perioden namnges och överskyggas av
Samuel Johnsons (d. 1784) kraftfulla personlighet.
Hans betydelse som tidskriftsredaktör (The
Rambler), språkrensare (”Johnson’s dictionary”)
och essäist har varit mycket stor. Våra dagars
engelsmän umgås alltjämt förtroligt med honom
i James Boswells (d. 1795) på samma gång
intima och levande biografi.
VI. Romantiken omkr. 1780—omkr. 1830.
Redan under förra hälften av 1700-talet hade man
kunnat iakttaga vissa företeelser inom e., som
ej stodo i samklang med då rådande smak.
Genom James Thomson d. ä. (1700—48) fann
sinnet för naturen uttryck i diktningen. I sin
sentimentala naturbeskrivande dikt ”The seasons”
återupplivade han den nationella blankversen. På
samma sätt började känsla och lidelse kräva en
plats i poesien hos Edward Young (1683—1765),
bl. a. i hans lärodikt ”Night thoughts”. Friska
källflöden bröto fram från folkpoesien, när
biskop Percy publicerade sina samlingar av
medeltida ballader och visor 1765, och känslosamheten
slog ut i full blom under intrycket av skotten
James Macphersons ”Ossian” (1760—63), som
skulle företräda de gamla kelternas diktning.
Skräckelementet, som även kom att ingå i den
nya rörelsen, daterade sig från Horace Walpoles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
