Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Engelsk konst - Nyare tidens måleri - Litt. - Engelsk musik - Engelsk park - Engelsk teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
691 Engelsk musik-
ning, som levde högt på maner i falsk van
Dyck-stil. Ännu större som porträttmålare var J
o-shua Reynolds. Denne arbetade i en finare,
lättare stil, med större smak än Hogarth. John
H o p p n e r tog starka intryck av Reynolds’
konst. Thomas Gainsboroughs
helfi-gursbilder av lyckliga människor i idylliska
landskap äro högtstående både som porträtt- och
som landskapskonst. George Romney,
Henry Raeburn och Thomas Lawrence
befordrade utvecklingen i riktning mot en mera
klassicistisk stil under 1800-talets första
årtionden. Bland miniatyristerna gjorde sig särskilt
Richard Cosway och John Smart
gällande, bland mezzotintgrafikerna Valentine
G r e e n och Richard Earlom samt bland
akvarellisterna de båda C o z e n s och Thomas
G i r t i n, den senares arbeten av betydelse för
Turners utveckling. Banbrytare för ett verkligt
nationellt landskapsmålen blevo Richard W i
I-s o n och John Crome. Den förste mera
betydande landskapsmålaren var vid 1800-talets början
John Constable, som fortsatte den
romantiska linjen, men i en starkt personlig, realistisk
stil och kolorit. Joseph Mallard William
T u r n e r blev också en föregångsman inom det
berömda engelska landskapsmåleriet under
1800-talets förra hälft och utövade jämte Constable
och Richard Bonington ett kraftigt
inflytande på det franska impressionistiska
naturmåleriet. Den märkliga idérörelse, som med
prerafaelismen gick fram över Europa, hade i
England sina förnämsta krafter. Ford Madox
B r o w n, utpräglad målare i ”early christian
art”, William Holman H u n t, John
Everett M i 11 a i s, Dante Gabriel R o
s-setti, dessa tre rörelsens ledare sedan 1848,
Edward Burn e-J o n e s och den med dessa
befryndade George Frederick Watts
voro ytterst sensibla i sin konst. Viktigare för
konstutvecklingen voro sådana äkta
konstnärs-naturer som William Morris, Walter
C r a n e och Aubrey Vincent B e a r d
s-1 e y, alla tre i mer el. mindre grad
prerafae-liter; de äro mest kända som bokillustratörer
och konstindustriella tecknare. Ruskins sympati
och intresse för romantiken var ett starkt stöd
för dem och deras riktning. En konstnär av
betydande mått var målaren och etsaren Frank
Brangwyn. I början av 1900-talet började
de engelska målarna diskutera nya form- och
färgproblem, och Duncan Grant, Paul
Nash, Augustus John och Walter
S i c k e r t erkänna Degas och Cézanne men även
de inhemska 1700-talsmålarna som sina
föregångsmän.
Litt.: G. Baldwin Brown, ”The arts in early
England” (1903 ff.); R. Blomfield, ”A history of
Renaissance architecture in England 1500—1800”
(1897); C. Uhde, ”Baudenkmaeler in
Grossbri-tannien” (2 bd, 1890—94); H. Muthesius, ”Das
englische Haus” (3 bd, 1904—05); E. S. Prior
och A. Gardner, ”Än account of mediæval
figure-sculpture in England” (1912); J. Meier-Graefe,
”Die grossen Engländer” (1908); W. Armstrong,
-Engelsk teater 692
”Art in Great Britain and Ireland” (1909); E.
Waldmann, ”Englische Malerei” (1927); R. H.
Wilenski, ”An outline of English painting”
(1933).
Engelsk musik. England intog redan under
medeltiden en framskjuten plats i
musikhistorien. Särskilt under 1200-talet odlades flerstämmig
musik med stor iver, och framför allt hade
musikteorien en viktig plats vid univ. i Oxford.
Under 1300-talet synes denna musikkultur ha
något trätt tillbaka; däremot kunde 1400-talet
uppvisa en av tidens främsta kompositörer, näml.
John Dunstable. Han står nära den första
nederländska skolan men visar flera
självständiga drag. Efter honom framträdde även
andra nationella kompositörer, vilka förde den
fler-stämmiga kompositionsstilen vidare. Under
drottning Elisabets regering nådde denna e. sin högsta
blomstring med mästare som T h. T a 11 i s, W.
B i r d och J. B u 11. Efter en nedgångstid på
nära 50 år framträdde ånyo en stor kompositör,
Henry Purcell (1658—95), vilken särskilt
utmärkte sig inom operan och kyrkomusiken.
H ä n d e 1 s genomgripande verksamhet under
1700-talets förra hälft för opera och oratorium
utvecklade särskilt den stora körstilen, vilken
odlades av flera körsällskap. Däremot framträdde
få inhemska krafter inom kompositionen.
1800-talet betecknar i stort sett en nedgångstid för
den engelska tonkonsten, och de kompositörer,
som intogo en ledande ställning i musiklivet,
följde närmast tyska romantiska förebilder,
framför allt Mendelssohn. Hit höra John
Barnett, M. W. Bal fe, W. Wallace, G. A.
Macfarren, J. Benedict och A. S. S u
1-1 i v a n. Mera nyromantiskt betonade voro H
u-bert Parry, Ch. V. Stanford och A.
Mackenzie. Efter 1900 har den engelska
tonkonsten dock gått hastigt framåt, och flera
ledande engelska mästare ha vunnit
internationellt erkännande. Hit hör i främsta rummet
Edward Elgar, vilken särskilt genom sina
körverk blivit högt skattad. Till de närmast
efter honom följande höra Granville
Ban-tock, Frederick Delius, Vaughan
Williams, Cyril Scott, Joseph H o
1-b r o oke, Arnold Bax, Benjamin
Britte n m. fl. — Litt.: W. Nagel, ”Geschichte der
Musik in England”, I, II (1894, 1897); C. A.
Harris, ”The story of British music” (1919). E.
Blom, ”Music in England” (1942).
Engelsk park, se Trädgårdskonst.
Engelsk teater. E. leder sitt ursprung från
de miracle-plays, som sedan noo-talet uppfördes
i kyrkorna, och de moral-plays, som något senare
började omhuldas vid univ. och skola. Båda
fingo snart ett lågkomiskt folkligare inslag,
uppförandet blev folkets sak genom
hantverksgille-na, och skådeplatsen blev torget. Småningom
uppstodo yrkesskådespelare, som slogo upp sin
skådebana i värdshusens (the inns’)
kringbyggda gårdar. Omkr. 1560 förelågo Englands första
regelrätta dramer. Drottning Elisabet samlade
1583 tolv yrkesskådespelare till ett sällskap, The
queen’s men. Repertoaren vid hovet bestod
ti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
