- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 6. Dráma - Eugen /
707-708

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - England - Huset Tudor (1485—1603) - Huset Stuart (1603—49)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

707 England 708

organiseringen av den ryktbara domstolen
Stjärn-kammaren, vilken utövade rådets av jury
oberoende domsmakt, möjliggjorde han ordningens
snabba återställande i landet men gav samtidigt
det kungliga godtycket fritt spelrum under sken
av lag. Hans son Henrik VHI:s regering
(1509—47) är märklig framför allt genom E:s
begynnande anslutning till reformationen. I
början, då kardinal Thomas Wolsey (kansler 1515
—29) stod i spetsen för ärendena, upptog
utrikespolitiken främst styrelsens uppmärksamhet,
och som medlem av Heliga ligan bekämpade
Henrik 1512—14 Frankrike och dess bundsförvant
Skottland, dock utan varaktigt resultat. Han
vann icke heller någonting på sin allians med
kejsar Karl V (hans första drottnings,
Katarinas, systerson) i dennes första krig mot
Frankrike. Då påven Clemens VII vägrade att
upplösa Henriks äktenskap med Katarina, skedde
en fullständig brytning med Rom. Prästerskapet
tvangs 1531 att erkänna konungen som engelska
kyrkans överhuvud. Äktenskapet med Katarina
förklarades (1533) ogiltigt av ärkebiskop
Thomas Cranmer, vilken jämte den hänsynslöse
Thomas Cromwell efter Wolsey ärvt platsen
som Henriks förtrogne rådgivare. 1534
bekräftade parlamentet högtidligen den kungliga
supre-matien över kyrkan. Därefter skreds till en
reduktion av klostergodsen. På grund av
parlamentsbeslut indrogos 1536 de mindre klostren
— vilket i n. E. framkallade ett farligt uppror,
pilgrimage of grace —, och sedermera indrogos
under hand även de större; högadelns stöd vanns
genom förläningar av indragna klostergods. Från
Roms övervälde lösgjordes den engelska kyrkan,
men själva bekännelsen avvek föga från den
romersk-katolska läran. Ett katolskt parti
under ledning av hertigen av Norfolk och biskop
Gardiner vann emellertid konungens öra, och 1539
antog parlamentet ”de sex artiklarna”, som
kraftigt underströko den engelska kyrkans katolska
karaktär. 1540 avrättades Cromwell, häftiga
kättarförföljelser igångsattes, och utrikespolitiskt
svängde E. ånyo i habsburgsvänlig riktning.
Vid Henriks död hade reformationens vänner
åter sedan någon tid övervikten. Medlemmar
av detta parti förordnades i Henriks testamente
till förmyndare för sonen Edvard VI (reg.
1547—53)- Både earlen av Hertford, snart
upphöjd till hertig av Somerset och som
Englands protektor febr. 1547—okt. 1549 styrelsens
ledare, och dennes rival om högsta makten i
rådet, John Dudley, hertig av Northumberland,
gynnade den kyrkoförändring, vilken nu under
Cranmers ledning ägde rum. Northumberland
lyckades 1553 förmå den dödssjuke unge
konungen att till sin efterträderska utse
Northum-berlands sonhustru Jane Grey,
systerdotters dotter till Henrik VIII. Hon måste dock
redan efter nio dagar vika för Henriks och
Katarinas dotter, Maria (reg. 1553—1558). Med
henne kom en våldsam katolsk reaktion. Knappt
hade Maria (juli 1554) gift sig med konung
Filip av Neapel (efter 1556 Filip II av Spanien),
förrän engelska kyrkan ånyo lades under påven.

Från 1555 till Marias död pågick en svår
förföljelse mot protestanterna, varunder bl. a.
Cranmer avrättades. Genom sin gemål indrogs
hon 1557 i ett krig med Frankrike, under vilket
engelsmännen förlorade sin sista
fastlandsbesitt-ning, Calais (1558). Efter Marias död intogs
tronen av hennes halvsyster Elisabet (reg. 1558
—1603). Förbindelsen med Rom bröts, den
kungliga suprematien återupprättades, och kyrkan
ställdes, genom Common Prayer Book och de
Trettionio artiklarna (1562), på den protestantiska
grund, som lagts under Edvard VI :s regering.
Sedan Maria Stuart av Skottland blivit engelsk
statsfånge (1569), arbetade katolikerna, i vilkas
ögon Elisabet var illegitim och Maria, Henrik
VH:s dotters sondotter, den rätta tronarvingen,
på att mörda Elisabet, undertrycka
protestantismen och sätta Maria på tronen. Maria
Stuart fick med sitt liv plikta för dessa syften
(1587). Spänningen mellan E. och Spanien hade
med åren tilltagit, och efter Maria Stuarts
avrättning kom det till öppet krig. E. hjälpte
ne-derländarna i deras frihetskrig mot Spanien samt
besegrade Filips ”oövervinneliga armada” (1588).
Samtidigt började E., genom Drake, Raleigh och
en mängd djärva ”köpmansvikingar” (merchant
adventurers), grundlägga sin makt på havet och
i främmande världsdelar samt sin världshandel
(kolonien Virginias anläggning; Ostindiska
kompaniets uppkomst, 1600). Under Elisabets sista
regeringsår lades efter blodiga strider Irland
helt under E:s välde (1603). Och då efter
Elisabets död Maria Stuarts och Lord Darnleys
son, konung Jakob VI av Skottland, besteg även
E:s tron, förenades de båda rikena i
personalunion.

Huset Stuart (1603—49). Regenterna av denna
ätt pockade på oinskränkt kunglig makt men
saknade Tudorernas snille och kraft. Därtill
kom, att konungarna av huset Stuart förde en
rent personlig utrikespolitik utan kraft och
värdighet samt att de genom statskyrkan förtryckte
de protestantiska nonkonformisterna och till sist
utsatte sig för välgrundade misstankar för att
vilja förråda statskyrkan åt katolikerna. J
a-kob I (reg. 1603—25) invecklades snart i
strid med parlamentet om konungens rätt att av
egen maktfullkomlighet pålägga tullavgifter och
föranleddes därav att gång på gång upplösa
parlamentet. Ledd av bedrägliga förhoppningar att
kunna medlande bilägga kontinentens religiösa
stridigheter, närmade han sig Spanien men
förmådde på underhandlingens väg ej ens åt sin
måg kurfurst Fredrik V av Pfalz rädda dennes
arvland. Sedan förhandlingarna om giftermål
mellan tronföljaren, Karl, och en spansk
prinsessa 1623 definitivt strandat, blev E:s
utrikespolitik under påverkan av kungagunstlingen
hertigen av Buckingham ytterligt spanskfientlig,
utan att därför de betryckta protestanterna
er-höllo någon militär hjälp av verkligt värde.
Under Jakobs son Karl I (reg. 1625—49)
fortsattes, med stigande förbittring, striden
emellan krona och parlament. 1625 och 1626 års
parlament upplöstes på grund av anslagsvägran

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfff/0432.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free