- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 6. Dráma - Eugen /
741-742

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enzym - Enåker

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

741

Enåker

742

syntetiserande, uppbyggande reaktionerna i
organismen äro ej med säkerhet kända. Dock kunna
vissa s. k. reversibla reaktioner påskyndas av e.
ej blott i nedbrytande utan även i syntetisk
riktning. I den nyare nomenklaturen söker man
använda enhetliga benämningar, varvid man brukar
substratets (de ämnen, på vilket e. verkar) namn
med slutändeisen -as. Ett äggviteklyvande e.
kallas sålunda p r o t e a s (ex.: pepsin, trypsin,
erepsin), ett fettklyvande el. esterhydrolyserande
lipas el. esteras (ex.: steapsin, klorofyllas,
pektas, fosfatas), ett kolhydratklyvande k a
r-b o h y d r a t a s el. karbohydras (ex.:
diastas, sackaras, maltas, laktas, emulsin).
Förutom nämnda, huvudsaki. i matsmältningens
tj änst verkande hydroliserande e. (h y d r o 1
a-s e r) finnas talrika, som verka i den
intermediära ämnesomsättningens tj änst: o x i d a s e r,
katalaser (peroxidaser) och
dehydroge-n a s e r för oxidationsförloppen, d e s a m i d
a-s e r för kväveomsättningen o. s. v.
Äggvite-koagulerande e. äro blodfermentet trombin och
det för ostberedningen viktiga löpet. — I
cellerna och vid många tillfällen även i sekreten
förekomma e. ofta i ett overksamt förstadium
(proenzym, enzym ogen, z y m o g e n),
vilket av vissa ämnen (aktivatorer, k i n
a-s e r) överföres i e. Så finnes trombinet, som
vid blodets koagulation överför fibrinogen i
fibrin, som protombin i blodet och överföres av
aktivatorn trombokinas vid blödning i trombin.
Pepsinet i magsaften bildas av pepsinogen
genom inverkan av vätejoner. Vissa e. fordra
för sin verksamhet närvaron av vissa enkelt
sammansatta ämnen, c o e n z y m. Salivens
oorganiska salter äro coenzym till det
stärkelsened-brytande ptyalinet i detta sekret. Mest ingående
studerad är verkan av coenzym vid
alkoholjäsningen. Somliga oxida ti onsenzym kunna
genom dialys separeras i 2 delar, ett specifikt
äggviteämne och ett coenzym. Man finner, att
varken den ena el. andra delen ensam har
katalytisk verkan, men om de åter förenas,
åter-ställes denna verkan. V. Euler har kallat den
verksamma kombinationen holoenzym och de
dissocierade delarna apoenzym och
coenzym. Vissa dyl. e. kunna icke reversibelt
spjälkas i äggvitekomponent och coenzym, då
deras dissociationskonstant är mycket liten; i st. f.
coenzym talar man då om en prostetisk
grupp. -— Vissa ämnen verka spec.
hämmande på e:s verksamhet. Bukspottens lipas
hämmas av kinin men ej av atoxyl, under det
att det omvända förhållandet äger rum
beträffande njurarnas lipas. — Genom injektion av
e.-lösning i blodet på en levande organism kunna
på immunisatorisk väg framkallas s. k. a n t i e
n-zym (antiferment), vilka spec. hämma
det injicerade e. Omvänt anses uppträdandet av
främmande äggvita i blodet genom injektion el.
sjukliga processer framkalla mot äggvitan spec.
inriktade proteaser, s. k. skyddsferment,
varpå Abderhaldens diagnostiska reaktion
grundar sig. — Ostwalds definition på katalysatorer
såsom varande ämnen, vilka öka hastigheten hos en

omsättning utan att själva ingå som del i de
bildade reaktionsprodukterna, är i stort sett
tillämplig för e. Definierar man således e. som
biogena katalysatorer, skulle detta förutsätta,
att en given e.-mängd skulle kunna förmedla
omsättningen av en obegränsad mängd substans,
och det skulle sålunda ej finnas någon enkel
proportion mellan e:s och substratets mängder.
Man finner också, att t. ex. vissa
löpepreparat förmå löpna ända till 400,000 gånger sin
egen vikt mjölk. Dock är denna aktivitet
för e:s vidkommande ej obegränsad, i det att e.
på gr. av sin labila natur under reaktionens gång
småningom förstöras. De bildade
reaktionsprodukterna hämma också e.-aktiviteten, om de ej
avlägsnas från reaktionsblandningen, efter hand som
de uppstå. Trots att e. i sina huvudegenskaper
överensstämma med de rena katalysatorerna, äga
de dock vissa allmänna särdrag, varigenom det
oftast är möjligt att avgöra, om ett förlopp
förmedlas genom e. el. ej. E. äro alltid
kol-loider (el. till sin verksamhet ovillkorligen
förbundna med dem). Vid dialys stanna alltid e.
innanför dialysmembranen, under det att
kri-stalloider (t. ex. coenzym och salter) passera
membranen och sålunda på detta sätt kunna
avlägsnas ur e.-lösningen. Alla e. äro vidare
termolabila, d. v. s. de bli overksamma (”dödas”)
vid lösningens kokning. Av stor vikt för
karakteriseringen av ett e. är dess förhållande till
lösningens vätejonkoncentration. Liksom e. ha ett
temp.-optimum, ha de även ett vätejonoptimum.
Alla e. äro overksamma el. förstöras i starkt
sur och starkt alkalisk lösning. Vid mindre såväl
väte- som hydroxyljonkoncentration är
aktiviteten varierande för att vid en viss reaktion visa
ett högsta värde. Då väte- och
hydroxyljonkon-centrationerna i utspädda lösningar äro omvänt
proportionella, följer härav, att aktiviteten vid
sjunkande vätejonkoncentration först ökas, sedan
passerar ”vätejonoptimum” för att därefter åter
avtaga. Optimums läge på vätejonskalan är olika
för olika e., och dess bestämmande är av stor
vikt för identifieringen av dem. — En av de
mest karakteristiska egenskaperna hos e. är
deras s p e c i f i c i t e t, d. v. s. de verka endast
på ett bestämt substrat el. högst på ett ringa
antal närbesläktade ämnen. Under det att
vätejonen är katalysator för såväl kolhydraters,
fetters som äggviteämnens hydrolytiska klyvning,
äro e. begränsade till endera av dessa
ämnesgrupper och ofta endast till särskilda ämnen
inom dessa. Denna specificitet är ofta så
utpräglad, att ett visst e. förmår klyva endast ettdera
av två så närbesläktade ämnen som två optiska
antipoder. Härav den klassiska liknelsen, att ett
e. passar till sitt substrat som nyckeln till ett lås.
— Litt.: T. Bersin, ”Kurzes Lehrbuch der
En-zymologie” (2:a uppl. 1939); E. Bamann & K.
Myrbäck, ”Die Methoden der Fermentforschung”
(4 bd, 1940—41).

Enåker, socken i n. v. Uppland, Simtuna
härad, Västmanlands län; 91,62 km2, 939 inv. (1951).
Omfattar häradets nordligaste hörn och når
Dalälven. I huvudsak svagt kuperad skogs- och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfff/0449.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free