Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Epitelvävnad, epitel - Epitem - Epitet - Epithalamium - Epitheliom - Epithem - Epitome - Epitrit - Epitrop - Epizoisk - Epizooti - Epizootilag - E pluribus unum - Epod - Epok - Eponymos - Epopé - Epos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
767
Epitem—Epos
768
Fig. 2. Slemhinna med
flerskiktat epitel. a slemhinnans
bindväv, b flerskiktat epitel.
Fig. 3. Slemhinna i en liten
bronk. a cilier på de
cylindriska ’ epitelcellernas ytor, b
slemproducerande encellig
körtel, c slemhinnans. tjindväv.
och skivepitel. Man
skiljer vidare
mellan enskiktat och
flerskiktat e., det
senare i regel med
högre, cylindriska
celler i det djupaste
lagret, vilka bli
lägre och slutligen
tillplattade,
allteftersom de
förskjutas mot ytan. På
kroppens utsida
utgör e. öve
r-huden (epider-mis), som hos de
ryggradslösa
djuren är enskiktad,
hos
ryggradsdjuren (utom
lansett-fisken) flerskik-tad. överhudens
skyddsfunktion
stärkes genom att
den, som hos
leddjuren, utåt
avsöndrar en hård
kutikula eller, som
hos kräldjur och
däggdjur, i
ytlag-ren förhornas. På
samma sätt som i
huden bildar e.
även det yttersta
lagret i de inre organens slemhinnor; så finnes i
människokroppen enskiktat e. i magen och hela
tarmen, i luftstrupe, bronker, lungor etc.,
flerskiktat e. i munhåla, matstrupe och urinblåsa.
Cylin-derepitelet i andningsvägarna (bronker, luftstrupe,
struphuvud och näshåla) bär på ytan talrika cilier
(f 1 i m m e r e p i t e 1), ett slag av e., som hos
lägre djur har stor utbredning, även på kroppens
utsida. Det ytterst tunna enskiktade skivepitel, som
tapetserar bukhålan, hjärt- och lungsäckarna samt
insidan av hjärtats och kärlens väggar, kallas
e n d o t e 1. Vissa epitel innehålla sinnesceller
(”sinnesepitel”), andra körtelceller (”körtelepitel”).
— De lägsta flercelliga djuren bestå blott av e.
liksom även de tidigaste stadierna i
fosterutvecklingen; e. framstår sålunda som den äldsta och
ursprungligaste vävnaden i djurkroppen.
Epitém, se Epithem.
Epitet (grek. epi’theton), biord, som utan paus
ansluter sig till ett huvudord och anger en
egenskap hos detta. Stilistiskt har man särskilt
uppmärksammat ”stående e.” (t. ex. väl förståndige
Petrus i Runebergs ”Elgskyttarne”), det e., som
alltid åtföljer ett namn i det klassiska eposet
och som är ett slag av den latinska retorikens
epitheton ornans, det smyckande e.
Epithala’mium, lat. (grek, epithala’mion, av
epi’, vid, och tha’lamos, brudgemak), hos
grekerna den sång, vilken en kör av ynglingar och
flickor uppstämde utanför ett nygift pars
brudgemak.
Epitheliom [-ä’m], en form av kräftsvulst
(se Svulst).
Epithem, under hudvävnaden belägen, av små
tunnväggiga, klorofyllfattiga celler bestående
vävnad i bladtänder och bladspetsar, som förmedlar
utskiljandet av vatten från ledningssträngar till
en hydatod.
Epi’tome (grek; epitomé, avskärning, utdrag;
lat. brevia’rium), sammandrag av ett större verk,
särskilt under senare romersk tid; kortfattad
översikt.
Epitrit (grek. epi’tritos’), se Vers.
Epitrop [-ä’p], se Fröämne.
Epizoisk [-så’-]. 1) (BotP) Se Frukt- och
fröspridning. — 2) Som angår epizooti (se d. o.).
Epizooti [-så-] (av grek, epi’, på, och zöon,
djur), smittsam husdjurssjukdom, som erhållit en
vidsträckt utbredning inom ett land el. en
världsdel.
Epizootilag, lag om bekämpandet av
smittsamma husdjurssjukdomar, utfärdad 12/4 1935. E.
äger tillämpning på följ, sjukdomar: mul- och
klövsjuka hos klövbärande djur, boskapspest hos
idisslande djur, elakartad lungsjuka hos
nötkreatur, svinpest, rots hos häst, vattuskräck hos
husdjur, koppor hos får, mjältbrand hos husdjur,
frasbrand hos idisslande djur, skabb hos får och
häst, hönspest och hönskolera samt smittsam
kastning hos häst. E. innebär bl. a. för
djurägare anmälningsplikt inom 24 tim., om
sjukdom inträffar, som är el. misstänkes vara någon
av de i denna lag avsedda. Senare har
tillkommit en k. k. ang. tillämpning av vissa
föreskrifter i e. inom Norrbottens län på sjukdomen
smittsam blodbrist hos häst.
E plüribus ünum, lat., av många (blev) ett;
devis i Förenta staternas vapen.
Epod [-å’d] (grek. epodo’s, lat. epodus),
”ef-terkväde”. 1) Slutkväde, som i en lyrisk dikt
följer efter strof och motstrof, t. ex. hos
Pin-daros och Bakchylides. — 2) Omkväde, refräng.
— 3) Lyrisk dikt, i vilken en längre vers
omväxlar med en kortare som e., ”eftervers”.
Epok [-å’k] (grek, epoche, fr. époque),
utgångspunkt för ett nytt tidsskede;
utvecklingsskede; tidevarv, period.
Epo’nymos, grek, (av epi’, efter, och o’noma,
namn), kallades hos grekerna särskilt de
personer, vanl. sagogestalter, efter vilka en stad, ett
folk, en stam o. s. v. sades ha blivit uppkallade.
I Aten var eponymer det off. namnet på de
tio heroer, efter vilka Kleisthenes uppkallade de
tio nya, av honom inrättade fylerna
(folkavdelningarna). I de grek, staternas tideräkning
brukade vidare varje år betecknas med namnet på
den person, som då beklätt det i rang främsta
överhetsämbetet, och denne sades vara årets e.
el. namngivare.
Epopé (fr. épopée), se Epos.
Epos [è’pås] (plur. epos el. eper),
grek., ord, berättelse; den huvudart av poesi,
som i berättande form återger förflutna
tilldragelser, epik; episk dikt, längre berättande dikt.
En äldre tids litteraturforskning skilde skarpt
det anonyma folkeposet från en senare tids
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
