Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Magnusson (svensk prins) - Erik (svensk prins, död 1397) - Erik (hertig av Västmanland) - Erik Ejegod (dansk konung) - Erik Emune (dansk konung) - Erik Lam(m) (dansk konung) - Erik Plogpenning (dansk konung) - Erik Klipping el. Glipping (dansk konung) - Erik Menved (dansk konung) - Erik Kristofersson (dansk konung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
803
Erik
804
utom innehade han som län av Danmark n.
Hal
land. Han sökte nu grunda en betydande makt
på gränsen mellan de tre nordiska rikena.
Genom list lyckades han störta konung Birgers
förnämsta stöd i Sverige, marsken Tyrgils
Knutsson (1306), och sedan dröjde det ej länge,
förrän Birger var i sina bröders våld. Genom
av danske konungen Erik Menved
tvungos emellertid
ingripande
Hertig Eriks sigill 1306.
hertigarna 1308 att
frigiva konungen,
och sedan följde en
rad strider,
varunder Erik övergavs
av sin forne
bundsförvant konungen i
Norge. Han höll
dock sina fiender
stången, och 1310
ingicks i
Hälsingborg en fred,
enligt vilken Sveri-
ge skulle delas
mellan Birger, och
hans bröder; Erik erhöll därvid
Västergöt
land m. m. De närmast följande åren äro E:s
mäktigaste period; men hans välde tog hastigt
slut. Vid ett besök hos konung Birger blevo
både E. och den tredje brodern, Valdemar,
fängslade (Nyköpings gästabud, dec. 1317). Allt
talar för att de dött i fängelset genom hunger
eller våld. — Litt.: J. Rosén, ”Striden mellan
Birger Magnusson och hans bröder” (1939).
4) E r i k (d. 1397), son till konung Albrekt.
Han tillfångatogs i slaget vid Falköping 1389,
hölls fången till 1395 och dog barnlös på Gotland.
5) Erik, hertig av Västmanland (1889—
1918), tredje son till Gustav V och drottning
Viktoria.
Danmark, konungar.
1) Erik Ejegod, ”den ständigt gode” (d.
1103), son till Sven Estridsen; blev konung
1095 och hävdade med kraft kronans och
kyrkans maktställning. E. förde med framgång krig
mot venderna. Han utverkade av påven, att ett
särskilt ärkestift upprättades i Lund. Dog på
Cypern under en pilgrimsfärd till Heliga landet.
2) Erik Emune (reg. 1134—37), den föreg:s
son. Han blev konung, sedan halvbrodern Knut
Lavard mördats. Sitt tillnamn, ”den
minnesvärde”, erhöll E. efter en stor seger, som han
1134 vann vid Fotevik över sina medtävlare om
makten (farbrodern Nils Svensson och dennes
son Magnus Nilsson). Han förde en hård
regering och mördades på tinget vid Urnehoved av
en jylländsk adelsman.
3) Erik Lam(m) (reg. 1137—46), den
föreg:s systerson. Han förde olyckliga krig mot
venderna och nedlade frivilligt kronan för att gå
i kloster. Sitt tillnamn fick han på grund av
försynt eftergivenhet.
4) Erik Plogpenning (1216—50),
Valdemar Sejrs son med Berengaria av Portugal.
E. utnämndes 1218 till hertig av Sönderjylland
och blev konung vid faderns död 1241. Låg i
ständiga strider med sin broder Abel, som fått
Sönderjylland efter E. Sitt tillnamn fick han
på grund av en skatt, plogpenning, som synes
ha införts av Valdemar Sejr och troligen
upptogs under hela E:s regering. Under ett besök i
Slesvig hos brodern Abel blev E. dödad, och hans
lik sänktes i Slien. Hans sorgliga slut gjorde, att
folket började betrakta honom som en martyr.
5) Erik Klipping el. Glipping
(omkr. 1249—86), son till Kristofer I. Han besteg
tronen 1259 men stod till en början under
förmyn-derskap av sin moder. I en strid på Loheden
1261 mot upproriska undersåtar blevo både
drottningen och den unge konungen tillfångatagna.
Den farligaste av de upproriska var ärkebiskopen
Jakob Erlandsen; han avled dock 1274, och
småningom återvann konungen sin makt. Men
genom inblandning i Sveriges inre förhållanden,
under striden mellan Magnus Ladulås och
Valdemar, förspillde han delvis sitt anseende, och
då hans inre styrelse var självrådig och nyckfull,
tvangs han (1282) att avge en s. k.
handfästning, den första i Danmark. Men trots
eftergifterna fortfor oviljan mot honom, och slutligen
blev han av några sammans vurna mördad natten
mellan 21 och 22 nov. 1286 i en lada vid
Fin-derup nära Viborg.
6) Erik Men ved, den föreg:s äldste son
(1274—1319). Han ärvde konungadömet 1286 och
kröntes 1287 men stod i sex år under
förmyn-derskap av sin moder, drottning Agnes, och
hertig Valdemar av Sönderjylland. I flera år
upptogs E. av kriget mot faderns mördare (”de
fredlöse”), som flytt till norske konungen Erik
Magnusson och med hans hjälp härjade
Danmark. Då de fredlöse understöddes av
ärkebiskopen i Lund, Jens Grand, lät E. sätta denne i
strängt fängelse på Söborg. Efter omkr. 20
månaders fångenskap flydde Jens Grand, och
Danmark belädes 1299 med interdikt, som
upphävdes först 1303, sedan E. erlagt 10,000 mark
silver i böter. Slutligen ingicks fred med Norge,
varvid E. dit avträdde n. Halland. Till Sverige
gjorde E. 1306—10 flera härnadståg för att
understödja sin dubbelsvåger, konung Birger. E:s
ivrigaste strävan gick ut på att återupprätta
Valdemar Sejrs herravälde över de nordtyska
länderna vid Östersjön. Han gjorde flera tåg dit
och tvang 1312 Rostock till underkastelse;
Ly-beck hade redan 1307 valt honom till sin
skyddsherre. För att skaffa pengar till sina många
krigståg måste E. pålägga tunga skatter och
pantsätta flera av rikets landskap samt en mängd
kronogods till tyska furstar och danska
adelsmän. Personligen synes han ha varit rättsinnig
men slösaktig och praktlysten. E:s binamn lär
härröra från hans älsklingsuttryck, ”mæn ved”
(= ”vid helgonen” el. = ”män vete”).
7) Erik Kristofersson, den föreg:s
brorson (1305—32), äldste son till Kristofer II,
valdes under faderns livstid 1321 till dansk
konung och kröntes samman med denne 1324. Han
erhöll 1325 av sin far uppdraget att hejda
grevarna av Holstein och deras förbundna men
sveks av sitt folk och måste ge sig fången. Först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
