Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
889
Estland
890
talet vann luterska reformationen insteg i E.
Genom inre strider råkade den gamla livländska
konfederationen i förfall, och då ryssarna 1558 gingo
till anfall, förmådde orden ej värna landets
oavhängighet.
Redan 1558 begärde ordens siste landmästare,
Gotthard von Kettler, hjälp av Gustav Vasa.
Underhandlingarna avbrötos snart, men Erik XIV
lovade Reval på dess begäran skydd, på
villkor att staden gåve sig under Sverige. Kettler
hade under tiden fått hjälp av Polen, men 1561
förmådde Klas Kristersson Horn rådet i Reval
samt adeln i Harrien och Wierland att giva sig
under Sverige. Revals borgerskap samt
ridder-skapet i Harrien, Wierland och Jerwen avlade
trohetsed till konungen av Sverige. I freden i
Stettin 1570 behöll Sverige E., medan Danmark
fick Wiek och ösel. Efter ytterligare
sammanstötningar med Danmark och Polen förvärvade
Sverige i stilleståndet i Altmark 1629 huvuddelen
av Livland och i freden i Brömsebro 1645 de
danska besittningarna. 1700 började det stora
nordiska kriget, och 1710 kom E. i ryssarnas
händer. Peter I stadfäste adelns privilegier och
återlämnade till de adliga godsherrarna största
delen av de genom reduktionen indragna godsen.
Genom freden i Nystad 1721 avträddes E.
formligt till Ryssland.
Ryska regeringar inskränkte systematiskt
landets rättigheter, och bönderna blevo nu
fullkomligt livegna. Livegenskapen upphävdes
emellertid i norra E. 1816 och i södra E. 1819. I
vederlag fick ridderskapet all bondjord i
oinskränkt ägo. Genom lagar 1856 och 1859
överläts en del av jorden åt bönderna som arrende,
och på 1860-talet kunde de få köpa jord.
Under Alexander III:s och Nikolaus II :s tid
började landets våldsamma förryskning. Estniska
språket utträngdes fullständigt ur alla ämbetsverk
och skolor, t. o. m. ur folkskolorna, och ersattes
med ryska, och den evangelisk-luterska kyrkan
utsattes för förföljelse. 1905 utbröt i
östersjöprovinserna ett uppror, riktat dels mot det ryska
självhärskardömet, dels mot de tyska godsägarna.
I jan. 1906 kommo militära ”straffexpeditioner”
till E., vilka efter anvisningar av godsägare i
trakten läto de upproriska slita spö och sedan
nedskjutas.
Esternas nationella rörelse vann emellertid
terräng år efter år. Efter ryska
februarirevolutionen 1917 föreläde esterna regeringen ett
lagförslag om autonomi och lyckades med stöd av
en demonstration av de talrika i Petersburg
koncentrerade estniska truppavdelningarna avtvinga
regeringen bekräftelse på detta. Kort därefter
valdes en lantdag (maapäev), och en förvaltning
organiserades med en av ryska regeringen utsedd
guvernör (dittillsvarande borgmästaren i Reval,
Jaan Poska) i spetsen. Då bolsjevikerna nov.
1917 togo makten i staten, grep denna rörelse
även omkring sig bland trupperna i E. Lantdagen
sprängdes hösten s. å. av ryska trupper, och
makten i landet kom i händerna på estniska
kommunister, vilka organiserade en sovjetstyrelse.
På kommunistväldet i E. gjorde de tyska
trup
pernas inmarsch hastigt slut. Esterna reste sig,
fördrevo kommunisterna och förklarade 24 febr.
1918 E. för en självständig suverän
republik. Den provisoriska regering, som
omedelbart utsågs, skickade genast en delegation
till utlandet för att söka förvärva erkännande
från de allierade makterna. Detta gavs även
snart i form av ett de-facto-erkämande. Tyska
regeringens av den baltiska adeln påverkade
planer gingo emellertid ut på att under tyskt skydd
skapa ett baltiskt hertigdöme, omfattande alla
tre provinserna (Estland, Livland och Kurland).
De av ryska regeringen upplösta gamla
adels-lantdagarna sammanträdde under tyska truppers
skydd till gemensam session i Riga och beslöto
att upprätta ett dylikt hertigdöme. Sedan de
tyska trupperna hösten 1918 måst lämna E., tog
den provisoriska estniska regeringen ånyo landets
öde i sina händer.
Knappt hade den konstituerat sig, förrän ryska
bolsjeviker i stora skaror mördande och
plundrande bröto in i landet. Frivilliga förband
uppställdes, som lyckades fördröja ryssarna omkr. en
månad. I skydd av dessa skapades den estniska
armén, som utrustades med från Finland beviljade
krediter och från England erhållna vapen och
ammunition. Ett ryskt angrepp sjöledes i dec.
1918 avvärjdes av en engelsk eskader. Två
därvid erövrade minkryssare utgjorde grundvalen
till den estniska flottan, till vars chef utsågs
J. Pitka. Av stor moralisk betydelse var
ankomsten av en finsk frivilligkår på 2,000 man,
som snart åtföljdes av svenska och danska
frivilliga. — 7/i 1919, då ryssarna redan fått 2A
av E. i sitt våld, gick den estniska armén under
ledning av J. Laidoner till motoffensiv och
rensade inom några veckor landet. I maj s. å.
överfördes kriget på ryskt territorium. Under tiden
omdanades förvaltning och domstolsväsen samt
utbyggdes statsapparaten. I april förrättades val
till konstituerande församlingen, som gåvo
majoritet åt socialdemokraterna, det borgerligt
radikala arbetspartiet och det liberala folkpartiet.
Därpå bildades en ny koalitionsregering under O.
Strandman. I juni kom det till en öppen
konflikt med den av tyskarna understödda lettiska
regeringen Needra och med det tysk-baltiska
lantvärnet under v. d. Goltz. Detta krossades i
slaget vid Venden 21A—23/« 1919. De estniska
trupperna under J. Pöder och N. Reek framträngde
intill Riga, och den nationella lettiska regeringen
Ulmanis återtog makten. — I okt. 1919
utfärdades en radikal agrarreformlag, varigenom alla
riddargods indrogos till staten och jord
anskaffades för obesuttna och för deltagarna i
frihetskriget. — I dec. 1919 inleddes under ledning av
J. Poska fredsförhandlingar med ryssarna, som
nu ånyo gingo till häftiga, men resultatlösa
angrepp. Kriget avslutades med freden i Dorpat
2A 1920. Än en gång avstod Ryssland från alla
anspråk på E. och erkände E:s självständighet
för alla tider. 1921 följde E:s erkännande de
jure av andra stater, och s. å. upptogs E. i
N. F. Ett målmedvetet politiskt, kulturellt och
ekonomiskt uppbyggnadsarbete inleddes. 1920
ut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
