Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estlander, 2. Carl Gustaf - Estlander, 3. Bernhard - Estlander, 4. Ernst - Estlander, 5. Gustaf - Estlandssvenskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
895
E stlandss venskar
896
i Helsingfors. 1876—86 var han utgivare
av det ledande kulturorganet Finsk tidskr.
samt stiftade 1885 Svenska
litteratursällskapet i Finland, vars ordf, han var till
1897. Som konsthistoriker inlade han en
betydande förtjänst genom ”De bildande konsternas
historia från slutet af 18 :e årh. till våra dagar”
(1867, ny uppl. 1925). F. ö. hade E. tidigt
bedrivit studier i litteraturen, särsk. folkepikens
och den provensalska diktningens historia. Han
var även en pietetsfull vårdare av Runebergs
minne och utgav ett arbete om ”Runebergs
skaldskap” (1902). För svensk och västerländsk
kultur var E. en av de förnämsta målsmännen i
Finland. Hans ”Ungdomsminnen” utkommo 1918;
genom Svenska litteratursällskapet utgåvos hans
”Skrifter” i 5 bd (1914—25). — Litt.: M. G.
Schybergson, ”C. G. E.” (1916).
3) Bernhard Rudolf E., den föreg:s son,
historiker och skolman (1863—1931), 1887—1925
lärare, 1903—20 även föreståndare vid Nya
svenska läroverket i Helsingfors, 1922
föreståndare och lärare vid Brändö svenska samskola.
Han är mest känd som förf, av historiska
skolböcker, använda även i Sverige, ss. ”Allmänna
historien i berättelser för skolans lägre klasser”
(2 bd, 1893—94), ”De bibliska berättelserna på
historisk grund berättade” (2 bd, 1913—16).
Bland hans övriga arbeten märkas framför allt
”Elva årtionden ur Finlands historia”, en livfull
och instruktiv skildring av Finlands politiska
historia och kulturhistoria efter 1808 (5 bd, 1919
—30, ny uppl. av bd 1—4 1929), samt biografier
över Eugen Schauman (1924) och Ernst Linder
d. ä. (1925).
4) Ernst Henrik E., son till E.i), politiker
och rättslärd (1870—1949), jur. dr i Helsingfors
1900 (”Bidrag till en undersökning om klander
å lösöre enl. äldre
svensk rätt”), doc. i
rättshistoria 1902, e. o.
prof. 1908, emeritus
1937. Bland E:s
rättsvetenskapliga avh.
kunna vidare nämnas:
”Undersökning af
bedrägeribrottets kännetecken och begrepp
enl. finsk straffrätt”
(1901) samt ”Grunden
för bevisvitsordet i
landskapslagarnas
straff process” (i
Tidskr. utg. av
Ju
ridiska fören. i Finland, 44, 1908). E. tog
livlig del i det politiska arbetet i Finland.
Under ståndslantdagarna var han aktivt verksam
inom ridderskapet och adeln sedan 1897 och
invaldes i enkammaren 1907, som han sedan med
ett kortare avbrott tillhörde till nyvalen 1945.
E. var under ofärdsåren en av initiativtagarna
till det s. k. passiva motståndet (”kagalen”),
vilket ådrog honom förvisning (1904) till Ryssland.
Inom svenska folkpartiet har E. varit en av de
ledande krafterna; han fungerade som ordf, för
riksdagsgruppen från det Finland blev
självständigt till 1924.
5) Axel Gustaf E., den föreg:s bror,
båtkonstruktör (1876—1930), ägnade sig efter
examen från Polytekniska inst. i Helsingfors först
åt arkitektverksamhet. Redan 1898 debuterade
han som yachtkonstruktör och övergick 1914 helt
till detta yrke. Efter 1 :a världskriget var E.
några år verksam vid Papstvarvet i Berlin;
inflyttade sedan till Sverige och blev 1927 svensk
medborgare. E. var djärv och skicklig som
konstruktör. Mest känd av hans skapelser är
internationella 6 m yachten ”May-be”, med vilken
1927 Guldpokalen under hård konkurrens
erövrades från Amerika till Sverige.
Estlandssvenskar. Den svenska bosättningen
i Estland grundlädes genom invandring under
äldre medeltiden; i våra dagar har den helt
rivits upp i samband med 2:a världskriget, då
praktiskt taget hela den estlandssvenska
befolkningen överflyttades till Sverige. — Invandringen
kom rimligtvis direkt från Sverige. Den kan
icke dokumentariskt dateras men hade sannol.
redan omkr. år 1200 — enl. somliga alltifrån
c:a 1250 — nått sådant omfång, att de nuv.
estlandssvenska folkmålen böra dateras från
denna tid. Nargöbornas släktledning sträcker
sig dock icke bortom 1740-talet.
De viktigaste svenska orterna och storleken av
deras svenska befolkning enl. 1934 års folkräkning
voro följ.: i Nuckö sn 2,697 e., näml, i
kommunerna Pasklep (= Nucköhalvön) och Sutlep
1,115 e. (mot 1,620 ester) samt i Rickul, inkl. 119
på Odensholm, 1,582 (71 ester); på Ormsö 2,425
(122 ester); på St. Rågö 194 och på L:a Rågö
147 (inga ester); i Vippal 188 och i Korkis
150 i en eljest estnisk bygd på fastlandet
innanför Rågöarna; på Nargö utanför Reval 155
(c:a 200 ester); på Runö i Rigaviken 277 (inga
ester); i städer, särsk. Reval och Hapsal, 1,059
e. På Dagö kvarlevde det svenska folkmålet,
slutundersökt 1923—35, med ett fåtal åldringar,
av vilka möjl. en ännu lever (1948). Från Dagö
måste 1781 c:a 1,200 svenskar utvandra, sedan
de av godsägaren blivit uppsagda och av
Katarina II fått sig jord anvisad vid nedre Dnjepr,
där de grundade Gammalsvenskby.
Vissa orter, som nu icke hade svensk
befolkning, ha långt tillbaka haft sådan; detta gäller,
förutom n. delen av Dagö, t. ex. halvön Sörve
(Svorbe) på ösel, kusten mellan Rickul och
Vippal samt kusten från Korkis ända till ö.
om Reval. Civilrättsligt levde e. till 1918 under
de ryska lagarna för östersjöprovinserna; i
praktiken dominerade de tysk-adliga godsägarna.
Boningshusen voro länge skorstenslösa;
”stugan”, där vintertid alla sovo, hade av gammalt
rökugn; i ”förstun” fanns en öppen eld på
jordgolvet med gnistskydd över. Frånsett Nargö,
som av gammalt hade stenbyggt valvkök med
skorsten över, spred sig bruket av skorsten
mellan 1850 och 1880, till Runö dock först c:a
1930. — Huvudnäring var (1939) för de flesta
åkerbruk och boskapsskötsel, här och var i
förening med skogsbruk. Fisket var huvudnä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
