- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 6. Dráma - Eugen /
899-900

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Estniska språket och litteraturen - Estompe - Eston - d’Estournelles de Constant, Paul

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

899

Estompe—d’Estournelles de Constant

900

estnisk ordbok” (1939—40, ny uppl. 1945); B.
Collinder, Joh. Aavik & O. Loorits,
”Svenskestnisk hjälpbok” (1944) innehåller parlör,
ordlistor och kort formlära. — Litt.: A. Saareste,
”Die estnische Sprache” (1932).

Estniska litteraturens första alster
var en katekes, tryckt i Lybeck 1535. Från
1600-och 1700-talen föreligger blott
uppbyggelselitte-ratur. Vid 1800-talets början uppstod en
folklitteratur med profant innehåll på vers och prosa,
vars bästa namn äro K. J. Peterson (1801—
22) och O. W. Masing (1763—1832). Med
sitt folkepos ”Kalevipoeg” (1857—61) utövade F.
R. Kreutz w a 1 d (1803—82) ett liknande, även
om ej så kraftigt, inflytande på sitt folk som
Lönnroth med ”Kalevala”. En framstående
romantisk lyriker var K o i d u 1 a (Lydia Jannsen;
1843—86); hennes fader, J. V. Jannsen (1819
—90), var den estniska tidningspressens egentlige
grundläggare. Genom dessa föregångares arbete
utbildades estniskan till ett böjligt och
lätthanterligt organ för den poetiska diktionen. J. H u r t
(1839—1907) inledde en storartad verksamhet för
samlandet av den rika folkpoesin. Mot slutet av
1800-talet börjar så en modern litteratur med
högre anspråk uppstå. Realismen gör sitt intåg med
prosaförfattarna J. L i i v (även lyriker; 1864—
1913), A. Kitzberg (1856—1927) och E.
Vilde (1865—1933), vilka särskilt skildra
lantbefolkningens liv. Samtidigt uppträder lyrikern
Anna Haava (f. 1864).

1905 framträdde författargruppen Noor-Eesti
(”Det unga Estland”) med ett nytt litterärt
program, vars kärnpunkter gällde språkets och den
individuella stilens uppodlande och tillägnelsen av
de nyare strömningarna i Västeuropas,
Skandinaviens och Finlands kulturliv. Ledare för gruppen
voro lyrikern Gustav Suits (f. 1883) och
novellisten Friedebert Tuglas (f. 1886).
Särsk. stort blev det litterära uppsvinget under
Estlands självständighetstid 1918—40.
Litteraturens främsta namn under denna epok voro, utom
de redan nämnda, romanförf. Anton T a m
m-saare (eg. Hansen; 1878—1940) och lyrikern
M a r i e U n d e r (f. 1883). Med Tammsaare
nådde Estlands litterära prosa en hög nivå. Hans brett
upplagda bildningsroman ”Töde ja öigus” (”Rätt
och sanning”), 5 delar, avslutad 1933, är den
estniska romankonstens klassiska produkt. Ännu
högre än Suits nådde Marie Under i sin lyrik,
som genomlöpt många utvecklingsstadier
(”Ko-gutud teosed”, ”Samlade verk”, 1—3, 1940).

Bland diktare, som spelat en framträdande roll
under självständighetsåren, må ytterligare nämnas
lyrikerna Henrik Visnapuu (f. 1889), J
u-han Sütiste (1899—1945) och Betti Al ver
(f. 1906). Roman- och novellkonsten har haft
många olikartade företrädare. Mait M e t s a
n-u r k (f. 1879) älskade att behandla politiska
dags-aktualiteter i sin novellistik och dramatik. A
u-gust Jakobson (f. 1904) är en utpräglat
socialistisk proletärdiktare. På ironiskt avstånd
från politiska och sociala brytningar håller sig
däremot den med Hamsun befryndade August
G a i 1 i t (f. 1890), vars romaner översatts till
fle

ra språk. Ösel och de mindre öarna ha sin
specielle skildrare i August Mälk (f. 1900). Den
historiska romanen har ganska flitigt odlats av
nyare estniska författare. Jaan Kärner (f.
1891) och Albert Kivikas (f. 1898) höra
till dem, som med framgång behandlat den nyaste
historiska tiden. Som fint bildade, poetiskt lyhörda
essäister och esteter gjorde sig Ants Oras
(f. 1900; en ypperlig Fröding-översättare) och
Johannes Semper (f. 1892) bemärkta.
I Hugo Raudsepp (f. 1883) fick teatern en
produktiv och rutinerad lustspelsförf.
Skådespels-förf., teaterman och lyriker på dialekt är
Artur Adson (f. 1889; g.m. M. Under).

Vid Estlands första införlivning med
Sovjetunionen 1940 övergingo några förf., bl. a. Semper,
Jakobson och den futuristiske lyrikern
Johannes Vares Barbarus (1889—1946), till
kommunismen. Ett stort antal intellektuella
lyckades emellertid fly i samband med det tyska
nederlaget 1944, och av dem ha så representativa
skribenter som Suits, Under, Gailit, Kivikas, Mälk och
Adson hamnat i Sverige. Till dem ha yngre
förmågor sällat sig, vilka delvis börjat vinna
berömdhet redan under fristatens sista år. Den fine
lyrikern Bernard Kangro (f. 1910), som
debuterade 1935, har i Sverige utg. tre
dikthäften. En annan estnisk lyriker i Sverige är 11 m a r
Laaban (f. 1921), som gjort en insats som
översättare till svenska av modernistisk fransk
lyrik. Bland romanförf., som ej förut nämnts,
märkes Karl Ristikivi (f. 1912), vars
debutarbete ”Tuli ja raud” (”Eld och järn”, 1938)
belyser socialmoraliska problem. I Sverige har
han bl. a. utg. ”Köik, mis kunagi oli” (”Allt,
som en gång var”, 1946). Bland de yngsta må
framhävas Valev Uibopuu (f. 1913), vars
största roman ”Keegi ei kuule meid” (”Ingen hör
oss”, 1948) analyserar livet i en estnisk
provinsstad under övergångstiden mellan självständighet
och fullständig sovj etockupation. — Kommersiellt
centrum för den estniska romanproduktionen i
Sverige är Orto-förlaget i Vadstena.

Estompe [ästå’p], fr., se Stomp.

Eston [estn], stad i Yorkshire (North
Ri-ding), n. England, 5 km ö. s. ö. om
Middles-brough; 31,000 inv. Stor järnindustri.

d’Estournelles de Constant [dästornä’l da [-kå-stä’],-] {+kå-
stä’],+} Paul Henri Benjamin, baron, fransk
politiker, fredsvän (1852—1924). E. tjänstgjorde vid
olika franska
beskickningar, valdes 1895
till deputerad som
republikan och var från
1904 till sin död led.
av senaten. Han
ägnade sina krafter främst
åt fredsrörelsen; bl. a.
var han ordf, i den
interparlamentariska
gruppen, som
representerade F rankrike
vid fredskonferenserna
i Haag 1899 och 1907
samt grundade 1905

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfff/0544.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free