Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Euripides - Euripos - Eurit - Europa (grek. Europe) - Europa - Gränser, läge och areal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Euripos—Europa
däremot den nya riktning, som sedan mitten
av 400-talet började göra sig gällande i Aten
och något senare fick sina representanter i
so-fisterna; man har kallat den en
”upplysningstid”. Man började kritisera mytologien och dess
gestalter, man lade samma sedliga måttstock på
heroer och gudar som på vanliga människor.
E. var djupt gripen av denna nya riktning.
Därmed bragtes disharmoni in i hans skapelser.
Trots att de äro utstyrda i den heroiska
apparaten, äro hans hjältar samtida människor med
dessas sinnelag, tankar och uttrycksmedel.
Denna disharmoni vållade, att han hade så föga
framgång. Därtill kom hans kritik av
vedertagna åskådningar i samhällsliv, mytologi och
religion. Men E. var för mycket dramatiker
för att fastna i ett filosofiskt system. Vad hans
gestalter saknade i heroisk och övermänsklig
upphöjdhet ersattes av starkt patos, ibland
stegrat till det patologiska, omväxlande med
vardaglig klokskap. När upplysningstidens strömningar
vunnit seger och trängt ned i de breda lagren,
fick E. sin upprättelse; efter sin död blev han
länge den mest omtyckte och oftast spelade
tragikem.
E. hade större intresse för det psykologiska
än för den dramatiska kompositionen. Denna är
ofta ganska lös. E. har infört bruket att
förutskicka en prolog, i vilken åskådarna underrättas
om handlingens gång. Han avslutar alltför ofta
sina dramer med en ”deux ex machina”; en
gud uppenbarar sig och avhugger den
tilltrasslade dramatiska knuten; ofta insättes en kult. Så
hämnar sig mytologien på sin föraktare. Å andra
sidan var E. en mästare i invecklade dramatiska
situationer och oväntade vändningar, särskilt
igen-känningsscener. E:s förnämsta storhet ligger i
hans förmåga att framställa de mänskliga
lidelserna, framför allt hos kvinnan. Medea offrar
sina barn för hämnden på den trolöse maken,
He-kabe blir en furie i sitt hat mot Polymestor,
Faidra förtäres av kärlekslidelsens brand. Mot
dem stå Alkestis som exempel på den allt
uppoffrande kärleken till maken, den jungfruliga
Ifigeneia, som är beredd att offra sitt liv för
folket. Herakles dukar under för vansinnet.
Orestes, förföljd av erinyerna, blir ett offer för
psykopatiska anfall. ”Helena” och ”lon” äro
mönster för romantiska intrigstycken; i det
senare spelar Apollon en föga vacker roll.
”Andro-mache” är ett intrigstycke med besk politisk
bismak, syftande på spartanernas trolöshet och
ränk-lystnad. Ty E. var en god patriot; under förra
delen av det peloponnesiska kriget uppförde han
med förkärlek dramer, i vilka politiska
anspelningar kunde inflätas och som kunde bidraga att
förhärliga Aten. Senare återvände han till de
gamla myterna, som han omgestaltade i detalj
el. romantiserade. En viss arkaiserande tendens
gör sig också gällande under denna senare tid.
Till den hör hans i visst avseende märkligaste
drama, ”Backanterna”, som uppfördes först efter
hans död; där förmådde rationalisten E. giva en
skakande skildring av en psykopatisk
religionsforms förvirrande makt.
E. säges ha författat 92 skådespel, däribland
åtta satyrdramer. I behåll finnas, utom ett stort
antal delvis omfångsrika fragment, 18 stycken:
”Alkestis”, ”Andromache”, ”Backanterna”
(”Bak-chai”), ”Hekabe”, ”Helena”, ”Elektra”,
”Herakli-derna”, ”Den rasande Herakles”, ”De
skyddssö-kande” (”Hiketides”), ”Hippolytos”, ”Ifigeneia i
Tauroi”, ”Ifigeneia i Aulis” (uppf. först efter
E:s död), ”lon”, ”Medea”, ”Orestes”,
”Trojans-korna” (”Troades”), ”Feniciskorna” (”Foinissai”)
samt satyrspelet ”Kyklops”, det enda från
antiken helt bevarade dramat av detta slag. — Uppl.:
G. Murray, ”Euripidis fabulae”, 1—3 (1901—09),
grundläggande text-ed. De viktigaste bidragen
till kännedomen om E. äro U. v.
Wilamowitz-Möllendorffs kommenterade uppl. av ”Herakles”
(1889), ”Hippolytos” (1891), ”lon” (1926). —
övers.: U. v. Wilamowitz-Möllendorff,
”Grie-chische Tragödien”, 1, 3, 4 (1899—1923, åtta
dramer); P. östbye, ”Tragedier af E.” (1928,
norsk); J. Paulson, ”Backantinnorna” (i
”Världslitteraturen”, 6, 1927); A. M. Alexanderson,
”Feniciskorna” (i ”Oidipussagans tragedier”, 1921);
E. W. Westling, ”Troianskoma” (s. å.); R.
Röding, ”Kyklopen” (i ”Från den grekiska
antiken”, 1926), ”lon” (1932); Hj. Gullberg,
”Hippolytos” (1930), ”Medea” (1931), ”Alkestis”
(1933). — Litt.: G. Murray, ”E. and his age”
(1913, nytr. 1923); U. v.
Wilamowitz-Möllendorff, ”Die griechische Tragödie und ihre drei
Dichter” (i ”Griechische Tragödien”, 4, 1923);
S. Lönborg, ”Dike och Eros”, 1 (2:a uppl. 1927);
Cl. Lindskog, ”E., moderna idéer i antik dräkt”
(1928).
Euripos (nygrek. Eu’ripos el. Egri’po),
smalaste delen av sundet (35 m) mellan Eubea och
grekiska fastlandet, vid staden Chalkis.
Eurit, äldre namn på bergarten leptit.
Europa (grek. Europé), enligt Homeros en
dotter till Foinix, enligt den yngre sagan dennes
syster, dotter till den feniciske konungen
Age-nor. Zeus fick se henne, då hon plockade
blommor på stranden, och nalkades henne i gestalt
av en tjur; hon satte sig upp på hans rygg, och
han förde henne över havet till Kreta, där hon
födde honom sönerna Minos, Rhadamanthys och
Sarpedon. E:s bortrövande behandlas ofta av
den antika konsten i både väggmålningar (se
bild å nästa sida) och bildhuggeri. Bekant är
från nyaste tid C. Milles’ brunnsgrupp ”E. och
tjuren”, Halmstad.
Europa, världsdel i n. v. delen av Gamla
världen. Dess namn är av semitiskt ursprung.
Det assyr. ereb betyder mörker, d. v. s.
solnedgång, ”västerlandet”, i motsats till agu,
soluppgång, ”österlandet”, Asien.
Gränser, läge och areal. E. betraktas
övervägande ur historisk synpunkt som en
självständig världsdel. Fysiskt-geografiskt kan man
uppfatta E. som en halvö av Asien, med vilken
världsdel den har ett brett sammanhang och mot
vilken det är svårt att uppdraga någon skarpare
gräns. In på 1700-talet räknades Don som E:s
gräns mot Asien. Senare föreslogos Uralbergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
