Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Landformer och vattendrag - Geologiska förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Europa
18
genom läge och topografi bilda en övergång
mellan Mellaneuropas bergland och Alpkedj an.
A1-p e r n a, som rymma E :s högsta berg, Mont Blanc
(4,810 m), utgöra en av starka topografiska
kontraster, glaciärer och sjöar, karakteriserad
bergskedja, den ”europeiska halvöns” ryggrad,
nordgränsen för Medelhavsområdet. Detta
senare är den mest sönderstyckade delen av E.
Längst i v., begränsad av Pyrenéerna (3,407 m)
mot n., skjuter den höglänta Pyreneiska halvön
mot s. v. och bär i s. det utomalpina E:s högsta
berg, Sierra Nevada (Mulhacén 3,481 m).
Italienska halvön, vars ryggrad är Apenninerna (Gran
Sasso 2,914 m), en utgrening av Alpernas system,
begränsas i n. av Poslättens unga, i en havsvik
utfyllda lågland samt utmärkes i s. av den enda
mer utpräglade vulkaniska verksamheten i E. Om
dess övärld är begränsad till några få större öar,
ss. Korsika, Sardinien och Sicilien, blir
Balkanhalvön mot s. och ö. upplöst i en rikt utbildad
arkipelag, som för över till Asien. Själva
halvöns bergssystem sammanhänger i v. med
Alperna, under det att den ö. delen består dels av ett
gammalt massiv, Rhodope (högsta punkt 2,925 m),
dels av det till bergssystemet
Alperna—Karpater-na hörande unga veckberget Balkan (2,374 m). På
Medelhavsområdets bergiga halvöar äro
slättbygderna i allm. begränsade till smärre kust- och
flodslätter.
Tvärs genom E. drager från s. v. till n. ö.
en huvudvattendelare mellan Atlanten—Ishavet
och Medelhavet—Svarta havet—Kaspiska havet.
Till det förra systemet höra bl. a. de spanska
floderna Guadalquivir, Tajo och Duero, de
franska Garonne, Loire och Seine, de västtyska Rhen
och Elbe, de baltiska Oder, Weichsel, Düna,
Torne älv, Lule älv, Ångermanälven och
Dalälven samt ishavsfloderna Dvina och Petjora.
Till det senare höra till Medelhavet Ebro, Rhöne
och Po, till Svarta havet Donau, Dnjepr och
Don, till Kaspiska havet E:s största flod, Volga.
Till Atlanten och Ishavet avvattnas något mer
än hälften av E., till Medelhavet och Svarta
havet mer än s/io, till Kaspiska havet nära Vs.
— E:s medelhöjd beräknas till omkr. 300 m ö.
h.; endast 1 °/o når över 2,000 m, nära 60 °/o
räknas som lågland (o—200 m ö. h.).
Geologiska förhållanden. Inom E. äro samtliga
de geologiska systemen representerade och
deltaga på olika sätt i världsdelens uppbyggande
i veckzoner och resistensområden.
Veckzonerna äro i det stora hela företrädda av
bergskedjor, medan resistensområdena framträda
på olika sätt, ss. bergmassiv, platåer, lågland
och sänkor. Inom resistensområdena är
fördelningen av de olika geologiska bildningarna mer
el. mindre oregelbunden, medan de i veckzonerna
framträda som långsträckta områden, strimmor
el. band i bergskedjornas strykningsriktning,
vilka motsvara de ursprungliga geosynklinalerna.
De äldsta lagren i E. tillhöra urberg och
pre-kambrium; av områden för dessa bildningar är
det fennoskandiska störst, och därnäst kommer
ett område i s. Ryssland, där urberget är blottat
genom erosion i floddalarna (ryska plattan);
dessutom ingå urbergsarter i bergskedjornas
centrala zoner. I v. och s. E. är omväxlingen
mellan veckzoner och resistensområden större,
och de omvälvningar, som här betinga
världsdelens uppbyggnad, ha försiggått vid skilda
geologiska tidpunkter. Den äldsta veckzonen utgöres
av den kaledoniska bergskedjan, som
uppveckades under den siluriska tiden och av
vilken som rester kvarstå den skandinaviska
fjällkedjan samt vissa delar av n. v. Skottlands
och Irlands bergstrakter. Under senare delen
av karbonperioden och permiska perioden
upptornades i v. och s. v. E. vidsträckta bergskedjor,
den armorikanska och den variskiska,
tillsammans kallade de hercyniska, vilka
dock snart genom förkastningar sönderdelades
och sedan starkt avnöttes, så att av dem numera
endast återstå horstartade platåer av bergsnatur.
Numera representera de väsentligen
resistensområden, t. ex. i s. Irland och Wales, Rhenska
bergen och Mellantyska bergen, Normandie och
Bretagne samt Franska centralmassivet ävensom
bergen i v. och n. delen av Pyreneiska halvön.
Uralkedjan hör även till denna period av
bergs-kedj ebildning. I dessa äldre resistensområden
ingå till stor del paleozoiska sediment, däribland
även E:s förnämsta stenkolsfält. Vid denna
bergskedjebildnings avslutning utbildades i s. E.
en betydande geosynklinal, det mesozoiska
medelhavet Tethys, där marina sediment hopades i
stor skala. Samtidigt översvämmade redan
under senare delen av permperioden och under trias
världshavet med grunda havsarmar stora delar
av Mellaneuropa, så att i Tyskland bildades det
grunda zechstenshavet, i vilket jämte mera
mekaniska sediment avlagrades mäktiga lager av
stensalt och gips. Under triasperioden avsattes
i n. v. E. väsentligen grundvattensbildningar,
brokig sandsten, musselkalk och keuper, medan
under juraperioden i allm. bildningar från något
djupare vatten av mycket olika utseende
avlagrades i olika delar av E. Kritans avlagringar
intaga ett mycket stort område i E., såväl i n.
som i s. Intensiva veckningsrörelser under
tertiärtiden resulterade i den alpina veckningszonens
bildning, som från Atlanten fortsätter utefter
Medelhavet och vidare genom Asien till
Hima-laja och Stilla havets kuster. Den n. delen av
denna bergskedjeserie, där i allm. rörelsen varit
riktad mot n., kallas A1 p i d e r n a, och den s.
delen med mot s. riktad rörelse kallas
Dinari d e r n a. De förra sträcka sig från v. mot
ö. och innehålla först Pyrenéerna, Sierra
Nevada och Balearerna, sedan Alperna, Karpaterna
samt dessas fortsättning i Balkan, som över
Krim tänkes förbinda de alpina kedjorna med
Kaukasus. De senare omfatta Atlasbergen i
Afrika, Apenninerna och Dinariska alperna, som
i flera kedjor gå ned i Grekland, och över Kreta
och Cypern förbindas de alpina kedjorna med
Taurus i Mindre Asien och med bergen i Iran.
Riktningen av dessa olika bergskedjor har i
många avseenden bestämts av de mellan dem
liggande resistensområdena, mot vilka
vecknings-rörelsen avstannat. I bergskedjorna äro väsent-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
