Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Språk - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25
Europa
26
grekiska familjen hör endast grekiskan, till den
albanska endast albanskan och till den armeniska
endast armeniskan. Den indo-iranska
språkfamiljen är i E. företrädd av zigenar språken
(romani), talade av smärre folkgrupper, spridda
över nästan hela världsdelen, samt av persiskan
och några andra iranska språk, vilka förekomma
här och var i Kaukasien. — Viktigaste
icke-indo-europeiska språkfamiljer inom E. äro den
finsk-ugriska och den turko-tatariska. Av de till den
förra hörande språken äro t. o. m. de flesta
lokaliserade i E.: ungerskan, finskan, estniskan,
lapskan m. fl. Till den turko-tatariska familjen
hör främst turkiskan. Ett flertal finsk-ugriska
och turko-tatariska språk talas dessutom inom
europeiska Ryssland. I Kaukasien leva ett
20-tal språk, måhända alla besläktade; viktigast är
georgiskan. Slutl. märkas den de finsk-ugriska
språken närstående samojediskan i n. ö.
Ryssland, den till mongoliskan hörande kalmuckiskan
i s. ö. Ryssland, den till den semitiska
språkstammen hörande maltesiskan (en arabisk dialekt)
på Malta samt den ensamstående baskiskan i och
kring v. Pyrenéerna.
Förhistorisk och historisk översikt. Den
äldre stenåldern (paleoliticumoch
mesoliticum). Säkra spår efter mänskligt
liv ha hittills endast påträffats i jordlager från
den sista geologiska perioden, kvartärtiden. Under
den paleolitiska tidens hundratusentals år gick
den mänskliga utvecklingen framåt, och man har
med ledning av redskapstypernas utveckling
kunnat uppdela den paleolitiska tiden i två
tidsavsnitt, äldre (el. undre) och yngre (el. övre)
paleoliticum, och inom vartdera av dessa urskilja
tre kulturer, som fått namn efter franska
fyndplatser. Under äldre paleoliticum (kulturerna
chelléen, acheuléen och m o u s t
é-r i e n) var människans viktigaste redskap ett
universalverktyg, handkilen, ett föremål av oval,
i ena ändan tillspetsad form. Under yngre
paleoliticum (kulturerna aurignacien, s o 1
u-t r é e n och magdalénien) berikades
redskapsinventariet oerhört, flinttekniken
förbättrades, och ben och horn voro lika viktiga råvaror
för redskapsproduktionen som flinta och sten.
De paleolitiska kulturerna täckte vida
områden, icke blott av E. utan också av Afrika
och Asien. För förbindelserna mellan E. och
Afrika var landbryggan över Sicilien av stor
betydelse, och det är troligt, att åtm. de äldre
paleolitiska kulturerna nått E. från Afrika. Bäst
kända äro de yngre paleolitiska kulturerna,
framför allt tack vare rik konstutövning, sannol.
av magisk innebörd, i form av grottmålningar
och skulpturer.
Den paleolitiska tidens fångstkultur kvarlevde
i stora delar av E. långt in i neolitisk tid i de
s. k. mesolitiska kulturerna, vilka direkt byggde
vidare på de paleolitiska, icke blott i så måtto,
att bärarna av dessa kulturer, a z i 1 i e n i
Västeuropa, tardénoisien i
Nordväst-och Mellaneuropa, lyngby-,
maglemose-och erteböllekulturerna i Nordeuropa,
kundakulturen i Östeuropa etc.,
uteslu
tande levde av jakt och fiske, utan även däri,
att de flesta redskapstyperna gå tillbaka på
paleolitiska serier. Till mesoliticum räknar man
de kulturgrupper, vilkas tid infaller efter den
sista istidens slut, och det är först fr. o. m.
den mesolitiska tidens början, som spår av
mänsklig bebyggelse kan påvisas i Norden.
Den yngre stenåldern (n e o 1 i t
i-cum) och bronsåldern. Under
tiotusen-den av år levde jägar- och fiskarstammar i
kulturformer, som förändrade sig ytterst långsamt,
men vid en icke närmare bestämbar tidpunkt,
sannol. omkr. 5000 f. Kr., ägde i Främre
Orienten en utveckling rum, som innebar den mest
djupgående omvälvning i mänsklighetens
livsföring, som någonsin genomförts, näml,
övergången från paleoliticums fångstkultur till
regelrätt åkerbruk med boskapsskötsel. Det radikalt
nya låg i själva åkerbruket, bondekulturen, som
byggde på en i förh. till fångstkulturen
förändrad inställning till naturen samt ledde till
bofasthet och ordnade samhällsförhållanden. Ur
teknisk synpunkt kännetecknas denna nya
åker-brukskultur, den yngre stenåldern, neoliticum,
av en allt större skicklighet i handhavandet av
elden. Man lärde sig att bränna lera till
hus-geråd, och en mångsidig keramisk produktion
utvecklade sig. Man lärde sig också mycket
snart att nyttja metaller, koppar, guld och
silver, i Orienten (t. ex. i Babylonien) så tidigt,
att en yngre stenålder utan kännedom om
metaller knappast har funnits där. Metall former
efterbildades dels i keramik (skålar, kannor
o. dyl.), dels i sten (verktyg, vapen). Keramik
och slipade stenverktyg äro den yngre
stenålderns genomgående kännemärken. — Till E.
torde åkerbrukskulturen ha kommit över Svarta
havet, och E:s äldsta kända neolitiska kultur
utbildades i Donau-området. Hela den följ,
förhistoriska utvecklingen i E. karakteriseras av
att nya kulturella impulser från orientaliska
centra nådde E. och sedan successivt spredos.
över huvud taget var det förhistoriska E. med
undantag av det egeiska området ett kulturellt
ytterområde, där utvecklingen gick betydligt
långsammare än i Orienten. Kännedomen om
metaller kom endast småningom, och det dröjde
ännu ett par årtusenden, innan huvudmassan
av E:s folk nådde upp till en kulturnivå,
jämförbar med den, som de äldsta kulturfolken, egypter
och sumerer, kommit fram till redan i det 4:e
årtusendet f. Kr.
Starkast utsatta för påverkan från de stora
kulturcentra i Orienten voro givetvis Egeiska
havets öar och kustländer. Här, särsk. på Kreta,
gick också utvecklingen snabbare och längre än
eljest i E. Omkr. 3000 f. Kr. voro metaller i
allmänt bruk, och tusen år senare blomstrade
på Kreta den lysande minoiska kulturen,
E:s första högkultur. Den minoiska kulturen
spred sig till Greklands fastland men förblev
f. ö. begränsad till det egeiska området, även om
direkta spår av egeisk handelsaktivitet kunnat
iakttas på Sicilien och i Syditalien. En med den
kretensiska närbesläktad kultur har visserligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
