Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 Europa 28
funnits på Malta, där den efterlämnat högst
egenartade minnesmärken, men denna tidiga m a
1-tesiska kultur blev en relativt kortvarig
episod i de v. Medelhavsländernas förhistoria.
Från ö. Medelhavsområdet utgingo emellertid
alltjämt kulturströmmar, som påverkade och
förändrade förhållandena även i mera avlägset
liggande delar av E., och i anslutning till
kop-parfyndigheter uppstodo metallkulturer på
åtskilliga håll, vid nedre Donau, i Böhmen och på
Pyreneiska halvön. Sedan man omkr. 2000 f. Kr.
i Orienten uppfunnit konsten att legera koppar
och tenn till brons, framväxte snart nog även i
det egentliga E. en verklig bronsålder.
Neolitisk kultur spred sig till det övriga E.
huvudsaki. på två vägar. Den ena vägen förde
från Svarta havet längs Donau till Centraleuropa,
den andra längs Afrikas nordkust till Pyreneiska
halvön och det övriga Västeuropa. Längs Donau
kom den bandkeramiska kulturen;
av allt att döma spreds den genom en
folkvandring, som medförde kännedomen om jordbruk
och boskapsskötsel samt om bruket av kopparn
som material till vapen och smycken. Från
Afrika till Västeuropa kom
megalitkulturen, även den utmärkt av jordbruk,
boskapsskötsel och kännedom om kopparn samt
kännetecknad av det gravskick, megalit- el.
stenkam-margravskicket, som gett kulturen dess namn.
Liksom bärarna av den bandkeramiska kulturen
kände megalitkulturens människor konsten att
slipa flinta.
Nordeuropa erhöll neolitisk kultur genom
folkinvandringar från två håll samtidigt, omkr. 2500
f. Kr. Invandrarna kommo dels från
Weichsel-området, där en med den bandkeramiska besläktad
kultur, trichterbecherkulturen,
utbildats, dels från västeuropeiskt, megalitiskt område.
Dessa invandrargrupper sammansmälte på
syd-skandinavisk botten snabbt till en enhet, som
kallas nordisk megalitkultur. Dess
bärare voro jordbrukande och boskapsskötande,
och de kände kopparn. Under den första tiden,
tidig-neolitisk tid (”döstid”), vägde impulserna
från Väst- och Mellaneuropa täml. jämnt, men
under mellan-neolitisk tid (”gånggriftstid”) hade
Norden sina viktigaste kulturförbindelser med
Mellaneuropa.
Tiden 2000—1000 f. Kr. synes för hela v.
delen av den eurasiska kontinenten ha varit en
period av oro och folkförskjutningar. De
indo-europeiska stammarna, som lärt sig att tämja
hästen, synas vid denna tid ha utbrett sig över
väldiga områden, såväl i Asien, där deras
uppträdande kan påvisas med hjälp av historiska
källor, som i E. Grekiska, trakiska och
i 11 y r i s k a stammar slogo sig ned på
Balkanhalvön, i t a 1 i s k a på Apenninska halvön.
När den keltiska bosättningen i Centraleuropa
och den germanska runt Östersjöns s. v. del ägt
rum, undandrager sig säkert bedömande, men i
allm. tidsättas dessa till samma skede.
Folkförskjutningarna ha givetvis icke fortgått
likformigt, två kulminationsperioder kunna
urskiljas, en vid årtusendets början, en vid dess slut.
Den sistn. kan särsk. tydligt iakttas i det egeiska
området, där den medförde den gamla egeiska
kulturens undergång och landets slutgiltiga
uppdelning mellan de olika grekiska stammarna pä
sina från historien bekanta klassiska
bosättningsområden (den doriska vandringen). I samband
med dessa folkförflyttningar österifrån
framträdde kort före 2000 f. Kr. nya kulturer på
mellaneuropeisk botten, de bruka sammanfattande
betecknas snörkeramiska. Den viktigaste
av dessa är den s. k. stridsyxekulturen
i Sachsen-Thüringen. Omkr. 2000 f. Kr. kom
ytterligare en, av allt att döma mycket
omfattande, folkvandring, iakttagbar i den s. k.
klockbägarkulturen, som med
utgångspunkt på Pyreneiska halvön snabbt spred
sig över hela Västeuropa, utom Irland, och
trängde in i Mellaneuropa. Denna kulturgrupp,
utmärkt av ett rikt kopparinventarium, stötte på
stridsyxekulturen i Sachsen-Thüringen och drev
bort denna, som splittrad i olika grenar trängde
norrut och in på nordiskt område. Så fick nuv.
Danmark sin enkeltgravskultur och
Sverige och Finland båtyxekultur. Den
megalitiska bondekulturen och den vid sidan av
denna kvarlevande fångstkulturen underkuvades.
Den sen-neolitiska kulturen i Norden, som i tiden
var parallell med den äldsta bronsåldern på
kontinenten, blev starkt präglad av stridsyxekulturen
och förbindelserna med dennas gamla område i
Centraleuropa, där klockbägarkulturen under
tiden sammansmält med där befintliga
bandkeramiska och så omdanats till Centraleuropas äldsta
bronsålderskultur, aunjetitzkulturen
(1800—1500 f. Kr.), som hade sitt centrum i
nuv. Böhmen och angränsande länder v. därom.
Denna synes ha dominerat E:s handel och
upprätthållit förbindelser västerut med Irland
och österut med ö. Medelhavsbäckenet. Efter
hand fingo de östliga förbindelserna ökad
betydelse, och den kulturella tyngdpunkten i E:s
bronsålder försköts österut längs Donau till nuv.
Ungern. Norditalien tillhörde från 1800 f. Kr.
det mellaneuropeiska kulturområdet. Efter 1500
f. Kr., då även Norden stod under starkt
inflytande av den centraleuropeiska bronsåldern,
spelade mykenska förbindelser en icke obetydlig
roll, framför allt för konsthantverket.
Välorganiserad handel präglade kulturutvecklingen i
Mellan- och Nordeuropa fram till omkr. I600
f. Kr., då nya kulturimpulser, sammanhängande
med österifrån kommande järnålderskultur,
delvis förändrade bilden.
Järnåldern. Antiken. F o 1 k v a n,
d-ringstiden. Vid mitten av 2:a årtusendet
f. Kr. gjordes i Mindre Asien en ny,
betydelsefull teknisk uppfinning. Man lärde sig att
utvinna och smida mineraliskt järn och fick
därigenom fram ett material för tillverkning av
redskap och vapen av en dittills okänd effektivitet.
Nyheten spred sig vid årtusendets slut till E.,
där man småningom också började utnyttja
förefintliga järnförekomster. I Grekland, där man
visserligen tidigare kände järnet, började vapen
och verktyg av järn bli vanliga under årh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
