Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Europa - Förhistorisk och historisk översikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35
Europa
36
och Oder måste erkänna Karl som överherre.
Avarerna krossades. Likaså erövrade Karl det
av langobarderna förut obestritt behärskade n.
Italien. Kring Rom uppväxte under påvens direkta
styrelse med Karls medgivande den s. k. K y
r-kostaten. I s. Italien bestod hertigdömet
Benevent som självständig langobardisk stat,
varjämte bysantinarna alltjämt voro herrar över
delar av Syditalien samt över Sicilien, som dock
senare erövrades av araberna. Såväl i
Donau-området som i Italien korsades de frankiska och
bysantinska intressena, och ett synbart uttryck för
spänningen var, att Karl år 800 blev krönt
till kejsare. Så uppstod vid sidan av det gamla,
östromerska kejsarriket ett nytt västeuropeiskt
kejsarrike, som visserligen omfattade delar av v.
Medelhavets kust men vars centralområde både
ekonomiskt och politiskt blev landet kring Rhens
mynning. Sprängningen av E. i två kultursfärer
blev än mer framträdande till följd av den schism,
som uppstod på det kyrkliga området. I
Västeuropa erkändes påven i Rom som kyrkligt
överhuvud, så ej i bysantinska riket. Efter hand
som kristendomen spreds till nya länder,
uppdelas E. i en västeuropeisk, romersk-katolsk
samt en östeuropeisk, grekisk-katolsk kyrka. —
Rhenmynningens uppblomstrande fick stor
betydelse för England, som erhöll politisk
enhet under 800-talet, och för Skandinavien, där
rikena Danmark, Sverige och Norge
utkristalliserades under tiden fram till år 1000.
De båda områdena kommo att ligga närmare
ett ekonomiskt-politiskt centrum än förr, och
deras förbindelser med detta blevo livliga.
Samtidigt underhöllo frankerna livliga förbindelser
över Medelhavet med araberna, till vilka de
utom egna industriprodukter sålde främst
pälsverk och slavar. Dessa kommo från n., mell.
och ö. Europa. Emellertid inledde nordborna på
800-talet en direkt förbindelse med den arabiska
världens viktigaste, långt åt ö. belägna centra.
Denna handel, som gick fram över väsentligt
kortare vägar, längs ö. E:s floder, hade
knutpunkter i volgabulgarernas land nära
Volga-kröken och i chazarernas av en
egenartad biandkultur utmärkta rike längre åt s.
och överflyglade snart den västeuropeiska
handeln med araberna. Svenska hövdingar slogo sig
ned bland de östslaviska och finska
stammarna i ö. E. och exploaterade dem hänsynslöst.
Bland de många furstendömen, som på detta sätt
där grundades, märktes K i e v och N o v g
o-r o d. I v. E. uppträdde nordbor under samma
tid som köpmän, sjörövare och erövrare. Deras
företag möjliggjordes av deras handelspolitiska
överlägsenhet och befrämjades av att det största
västeuropeiska riket, det frankiska, var statt i en
snabbt fortskridande upplösningsprocess. 843
delades det mellan kejsar Ludvig den frommes
söner, Karl den skallige, som tilldelades
väst-frankiska riket, sedermera Frankrike,
Ludvig den tyske, som erhöll östfrankiska riket,
sedermera Tyskland, samt Lothar, som fick
kej sarvärdigheten samt Italien och ett
landområde mellan de två brödernas besittningar,
vil
ket bl. a. omfattade Rhen-mynningen. Lothars
rike kunde icke fortleva länge. Dess mellan de
öst- och västfrankiska rikena belägna område
delades mellan dem, varvid östfrankiska riket
erhöll brorslotten. I s. uppstodo kungarikena
Italien, övre Burgund och Nedre
B u r g u n d, de två senare 933 sammanslagna till
riket A r e 1 a t. Ännu viktigare än frankiska
rikets territoriella uppdelning var centralmaktens
totala förfall inom de på dess grund uppväxande
nya staterna. Ingenstans mötte de nordiska
vikingarna effektivt motstånd. Rhenmynningen
behärskades under många år av dem, delar av
England (Danelagen) avträddes till danska
vikingar, i Skottland och på Irland upprättades
norska kungariken. För framtiden viktigt var,
att ett område i n. Frankrike, Normandie,
911 uppläts som län åt en nordisk
vikingahövding. — Fr. o. m. 900-talet avtog emellertid
den nordiska expansionen. I ö. E. slaviserades
nordborna, och förbindelserna mellan detta
område och Norden sinade. Även i v. E. ledo
vikingatågen mot sitt slut, men de flammade
här upp en sista gång omkr. och efter år 1000.
Danmarks konungar regerade sålunda under flera
årtionden jämväl i England. Sedan denna union
definitivt upplösts, erövrades England 1066 av
en annan nordisk vikingadynasti, den dock redan
förfranskade hertigätten av Normandie.
Högmedeltiden. Under 900-talet
försköts den politiska, ekonomiska och kulturella
tyngdpunkten från ytterområdena mot centrum.
Kalifatets ö. delar gingo egna vägar. Handeln
mellan den arabiska världen och E. förflyttades
till mer västligt belägna stråk. Viktigaste
knutpunkter för denna blevo Prag och Bysans. E:s
Medelhavsländer trädde ånyo i förgrunden.
Bysantinska riket gick mot en period av stark
yttre makt. I Spanien blomstrade den
muhammedanska kulturen i det från kali fen i Bagdad
helt frigjorda och mäktiga kalifatet Cördoba
som aldrig förr. Italien trädde ånyo i
förgrunden i det politiska spelet. Ledande europeisk
kontinentalmakt blev emellertid Tyskland. Dess
konung Otto den store vann vid 900-talets mitt
kejsarkronan, och denna förblev fr. o. m. nu
knuten till Tys k-r omerska riket under
omkr. 850 år. Tyska riket utvidgades åt alla
håll. De slaviska områdena ö. om Elbe-—Saale
underkuvades. B ö h m e n blev under inhemska
furstar av pfemyslidernas ätt ett tyskt län.
Ungrarna besegrades i grund och måste avstå v.
delen av sitt område (bl. a. Österrike) till
Tyskland. I n. berövades Danmark det viktiga
området mellan Slien och Ej der. Det erkände,
liksom Polen och Ungern, tysk överhöghet.
Även kungariket Italien, som omfattade n. delen
av Apenninska halvön, fogades av Otto till
Tyska riket. En av hans efterträdare vann 1033
riket Arelat. Påven råkade i starkt
beroende av kejsarmakten. Trots att icke alla de av
Otto vunna områdena kunde hållas, förblev
Tyskromerska riket ett mäktigt europeiskt
fastlands-imperium. De n. och ö. om Tyskland belägna
staterna, Ungern, Polen, Danmark, Sverige och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
