Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Evangeliska brödraförsamlingen (Evangeliska brödrakyrkan, Den förnyade brödrauniteten) - Evangeliska fosterlandsstiftelsen (E. F. S.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
67 Evangeliska fosterlandsstiftelsen 68
Under årtiondena efter Zinzendorfs död (1760)
erhöll E. genom flera synoders arbete en fast
författning. Den på synoden 1775 antagna
författningen gäller i stort sett än i dag. F. n. består E.
(brödrauniteten) av 4 unitetsområden (det tyska,
det engelska samt i U.S.A. det norra amerikanska
och det södra amerikanska) med egna
myndigheter och synoder. Den gemensamma högsta
ledningen utgöres av den vart 10 :e år
sammanträdande generalsynoden och den av denna valda
missi onsdirektionen, som jämte de av provinserna
valda direktionerna bildar en unitetsdirektion.
Efter revolutionen i Tyskland 1918 konstituerade sig
den tyska provinsen som frikyrka (Die
Evange-lische Briiderunität in Deutschland), som
anslutit sig till tyska evang. kyrkoförbundet (Der
Deutsche Evangelische Kirchenbund). Som
samfundets ”generaläldste” betraktas Frälsaren själv.
För att utröna dennes vilja använde man tidigare
lottdragning, som sålunda spelade en avgörande
roll vid alla beslut. Efter 1889 har emellertid
denna procedur upphört. Samfundet räknade 1928
omkr. 54,000 medl., varav 9,000 tillhöra det tyska,
4,000 det engelska, 25,000 det norra amerikanska
och resten det södra amerikanska området. Den
största betydelsen ur kyrkohistorisk synpunkt
tillkommer samfundets s. k. diaspora-verksamhet,
d. v. s. religiös verksamhet i de olika kyrkorna
för det andliga livets höjande utan någon avskild
samfundsbildning som mål. Därigenom blev
bröd-raförsamlingen utgångspunkten för de djupgående
och omfattande herrnhutiskt färgade
väckelserörelser, som framträdde under sista hälften av
1700-talet och de första årtiondena av 1800-talet
i olika länder i Europa.
Kulten är mycket enkel liksom
gudstjänstlokalen. Varken altare el. predikstol förekomma.
”Systrarna” bära vid gudstjänsterna olika slags
huvor och sitta åtskilda från ”bröderna”.
Predikan intar en central plats, och sången odlas
kraftigt. Utmärkande för E. äro de s. k.
Singstun-den, d. v. s. andaktsstunder, vid vilka endast
psalmsång förekommer. E. har icke någon
utbildad lära. Dess fromhetstyp framträder bäst
i dess sångbok och utmärkes av en
utpräglad kristocentricitet. Under 1740-talet urartade
denna religiositet i en mystiskt naturalistisk
riktning, som med förkärlek framställde den
korsfäste frälsarens blod och sår som symbol för hans
lidande (den s. k. sållningstiden, die
Sichtungs-zeif). I våra dagar präglas E :s fromhetsliv av en
trosviss och offerglad innerlighet, som kommer
till uttryck både i den gemensamma andakten och
i det dagliga kallelsearbetet.
Den gemensamma ledningen bedriver förutom
mission evangelisationsarbete i Böhmen och
underhåller en spetälske-anstalt i Jerusalem. Den
tyska provinsen har dessutom alltsedan 1700-talet
genom sina väl skötta och mycket besökta
uppfostringsanstalter utövat ett stort inflytande, även
bland utomstående. Som sin viktigaste uppgift har
emellertid E. alltid ansett hednamissionen. I våra
dagar arbetar brödrakyrkan på 13 olika fält i
främmande världsdelar. Före 1 :a världskriget
leddes missionsarbetet av en internationell direktion
i Herrnhut. Nu är ansvaret för de olika fälten
uppdelat på de särskilda unitetsområdena.
Herrnhutismen i Sverige. I Sverige
har herrnhutismen spelat en betydande roll. Från
1731 började s. k. diaspora-arbetare, d. v. s. från
E. utsända evangelister, som oftast voro lekmän,
att besöka Sverige. Åren 1739—-44 kunna
betecknas som herrnhutismens genombrottstid. I
Stockholm verkade framför allt konrektorn Thore
Odhelius och pastor Jonas Hellman. I v. Sverige
uppstod en kraftig väckelse i Göteborg med
domprosten A. Hilleström som den främste ledaren
och i Västergötland med Främmestad och dess
kyrkoherde A. Tengbom som medelpunkten. Även
i Sydsverige uppstodo herrnhutiska kretsar.
Förutom diaspora-arbetarnas verksamhet, som växte
med varje årtionde, voro de viktigaste medlen
i den herrnhutiska propagandan den av D.
Hol-latz författade uppbyggelsetraktaten ”Nådens
ordning” (sv. övers. 1742), den på 1740-talet utkomna
sångsamlingen ”Sions sånger” samt den än i dag
årl. utkommande och allmänt spridda ”Dagens
lösen”. Dessa skrifter förde den herrnhutiska
fromheten ut till stora folklager, som ej nåddes
av rörelsens direkta verksamhet. Även Sverige
nåddes av ”sållningstidens” religiositet. 1745—60
dominerade denna, särsk. i Stockholm och i
Västergötland. Genom den från Herrnhut hitsände
C. G. Ikes verksamhet fördes rörelsen från 1760
åter in på sundare banor. I Stockholm
organiserades rörelsen till en alltjämt bestående s. k.
so-cietet (nu kallad E. i Stockholm) under ledning
av en från Herrnhut utsedd diaspora-arbetare
(nu kallad pastor och föreståndare). 1783 fick
den tillstånd att bygga en församlingssal, som
under årtionden framåt utgjorde ett viktigt inslag
i huvudstadens religiösa liv. I Göteborg bildades
ävenledes en (nu från Herrnhut separerad)
socie-tet, som fick egen församlingssal 1785. I
Karlskrona fanns 1802—39 en liknande societet med
egen församlingssal.
Kyrkohistoriskt viktigast var emellertid, att
herrnhutismens fromhet under 1700-talets sista
hälft och 1800-talets första årtionden i det tysta
spriddes alltmer. I Norrland vann den stor
framgång och blev av betydelse för C. O. Rosenius
och hans gärning. I Östergötland fick E. många
anhängare, men särsk. i v. Sverige samt i Skåne
och Blekinge funnos stora kretsar, som stodo i
förbindelse med E. och betjänades av dess
diaspora-arbetare. Dessutom fanns i dessa bygder ett
mycket stort antal präster, vilkas förkunnelse
präglades av herrnhutismens kristocentriska
fromhet.
Litt.: E. W. Cröger, ”Geschichte der
erneuer-ten Brüderkirche” (3 bd, 1852—54;
standardverk) ; S. Baudert, ”Herrnhut.
Brödraförsam-lingens mission genom 200 år” (1932) ; E.
New-man, ”Nordskånska väckelserörelser”, 1 (1925) ;
H. Pleijel, ”Herrnhutismen i Sydsverige” (s. å.),
”Das Kirchenproblem der Brüdergemeine in
Schweden” (1938) ; J. Holmgren,
”Norrlandslä-seriet” (1948).
Evangeliska fosterlandsstiftelsen (förk. E.
F. S.), en 1856 i Stockholm på initiativ av
kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
