Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Eyck, van, Hubert och Jan - Eyde, Sam - Eydtkau, Eydtkuhnen - Eyjafjallajökull - Eyjafjörður - Eylau, Preussisch-Eylau - Eyrbyggjasaga - Eyre, Edward John - Eyresjön - Eyskens, Gaston - Eysoldt, Gertrud - Eystein - Eystein Ásgrimsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111 Eyde—Eystein Asgrimsson H2
Jans övriga arbeten märkas de signerade
bilderna av Maria med barnet (1433; Ince Hall vid
Liverpool), porträttet av en äldre man med
turban (1433; London, National Gallery),
dubbelporträttet av Giovanni Arnolfini och hans fru
(1434; London, National Gallery) samt
Madonnan vid springbrunnen (1439; Antwerpen,
mu-séet). Förutom ett tiotal signerade arbeten
tillskriver man honom ett tjugotal osignerade.
Bilden av Madonnan, med kansler Rollin som
stiftare (Paris, Louvre), tillskrives omväxlande
Hubert och (vanl.) Jan. E:s målningar äro utförda
i färger, som uppblandats med olja, således icke
i temperateknik. Av största konsthistoriska
betydelse för kännedomen om Huberts och Jans
delaktighet i altaruppsatsen är den undersökning
av bokillustrationer, som bl. a. G. Hulin gjort. På
synnerligen starka skäl har han uppvisat ett
stilsammanhang mellan några blad i bönboken
”Très belles heures de Notre-Dame” och nämnda
uppsats. Ett till 1417 daterbart blad i bönboken
vill Hulin tillskriva Hubert, medan andra anse
Jan vara mästare till det omdiskuterade bladet.
. Litteraturen om bröderna E. är synnerligen
rik. Grundläggande och med källhänvisningar
äro: W. H. J. Weale, ”Hubert and Jan van
E.” (1907, ny uppl.- 1912); G. Hulin de Loo,
”Heures de Milan, troisième partie des très-belles
heures de Notre-Dame” (1911); Max J.
Fried-länder, ”Der Genter Altar” (1921); Gerda
Boèthius, ”Bröderna van E.” (1946).
Eyde [äj-], Samuel (Sam), norsk ingenjör,
affärsman och diplomat (1866—1940). Han
utexaminerades från tekniska högskolan i
Charlot-tenburg-Berlin 1891, praktiserade därefter i
Tyskland och deltog jämte den tysk-amerikanske
ingenjören Gleim med framgång i ett flertal
tävlingar ang. ordnandet av bangårdar och hamnar
samt erövrade bl. a. 1 :a pris i tävlingar
rörande bangårdsarrangemang i Oslo (1896) och
Stockholm (1899). E., som 1898 upprättat egen
ingenjörsfirma i Oslo, tog sedermera verksam
del i utarbetandet av prof. K. Birkelands
uppfinning att oxidera luftens kväve i elektrisk ugn
och var 1905—17 en av ledarna för Norsk
hydro-elektrisk kvælstof aktieselskab (”Norsk
hydro”), det storindustriella företag, som kom
till stånd för framställning i Norge av
kväveprodukter (Norgesalpeter m. fl.) på grundval
av Birkeland-Eydes metoder. E. utsågs 1920 till
norskt sändebud i Warszawa men permitterades
s. å. för deltagande i kommissionsarbete.
Eydtkau [ty. utt. ai’tkåu], förr
Eydtkuh-n e n, stad i Ostpreussen, tillhör nu
Kaliningrad-området, Sovjetunionen; 6,000 inv. E. var
gränsstation på järnvägslinjen Königsberg—Kaunas.
Eyjafjallajökull [åi’jafjadlajö’kadl], snötäckt,
1,666 m hög vulkan på Islands s. v. kust, v. om
Myrdalsjökull. Har haft våldsamma utbrott bl. a.
1612 samt 1821.
Eyjafjöröur [åFjafjörÖar], en 60 km lång
fjord på Islands nordkust, begränsad av branta
fjäll. Fjordbottnen fortsättes av en fruktbar dal
långt in i landet. Vid E. staden Akureyri.
Eylau [åi’låu], Preussisc h-E y 1 a u, stad
i Ostpreussen, tillhör nu Kaliningradområdet,
Sovjetunionen, och kallas off.
Bagratio-novsk; 4,000 inv. — Vid E. utkämpades 7—8
febr. 1807 ett blodigt slag mellan Napoleons
armé och en rysk här under L. A. Bennigsen.
Slaget slutade oavgjort.
Eyrbyggjasaga [äi’-], ”Sagan om inbyggarna
på Eyrr” (gård på Snæfellsnæs, v. Island), en
av de stora släktsagorna från den isländska
litteraturens guldålder. Handlingen börjar vid
tiden för Islands bebyggande men rör sig
huvudsaki. inom andra hälften av 900- och början av
1 ooo-talet. I fråga om historisk trovärdighet
intar E. i stort sett en framstående plats. I sin
nuv. form torde den ej vara yngre än från
omkr. 1250. Sv. övers, av Hj. Alving 1935.
Eyre [ä’a], Edward John, engelsk
forskningsresande (1815—1901). Han emigrerade 1833
till Australien och började 1839 sina
upptäcktsfärder, anträffade 1840 den efter honom
uppkallade Eyresjön och gjorde s. å. under stora
umbäranden sin märkligaste färd från Spencerviken
längs Australiens sydkust till King George Sound
i Västaustralien. Sina färder skildrade han 1845
i ”Journals of expeditions of discovery into
Central Australia”. E. blev 1846 guvernör på Nya
Zeeland och 1852 på S:t Vincent (Västindien)
samt var 1862—66 guvernör på Jamaica.
Eyresjön [ä’a-], eng. Lake Eyre, saltsjö i det
inre av Sydaustralien, omkr. 12 m u. h.; 9,000—
13,000 km2 (högst växlande vattenstånd), se Eyre.
Eyskens [åi’skäns], Gaston, belgisk
ekonom och politiker (f. 1905), prof, vid Louvains
univ. 1931, sekr. i arbetsministeriet 1934—35,
medl. av parlamentet 1939. E., som tillhör
kristligt sociala partiet (f. d. katolska partiet), blev
finansminister 1945 och återfick denna post 1947
i Spaaks regering. S. å. blev han dir. i
Internationella återuppbyggnadsbanken. Aug. 1949
bildade E. en egen ministär, som dock avgick
redan följ, år efter parlamentsvalen i juni.
Eysoldt [åi’zålt], Gertrud, tysk
skådespelerska (f. 1870). Efter anställningar 1889—97 i
Meiningen, München, Stuttgart och Riga
uppträdde hon från 1899 i Berlin och anställdes
1901 vid Deutsches Theater. E. tillhörde sedan
Max Reinhardts ensemble och framträdde där
som en av den moderna tyska teaterns starkaste
och originellaste personligheter. Hon deltog i
Deutsches Theaters gästspel i Stockholm 1917.
Bland E:s roller märkas Elektra, Salome, Lulu
i ”Erdgeist” (Wedekind), Nora i ”Ett dockhem”
och Fröken Julie.
Eystein [oi-], norska konungar, se östen.
Eystein Asgrimsson [åi’ståin], berömd
isländsk skald (d. 1361), enl. uppgift
augustin-munk. E:s enda kända dikt är ”Lilja”, en
”dra-pa”, som i 100 8-radiga strofer skildrar
änglarnas och människornas syndafall, Kristi liv och
död, uppståndelse och himmelsfärd samt slutar
med en rad lyriska strofer, särskilt riktade till
jungfru Maria, på vilken namnet ”Lilja” syftar.
Denna dikt åtnjöt i gammal tid ofantlig
popularitet. Den finnes övers, till en mängd olika
språk (till sv. av A. Åkerblom, 1916).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
