Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Falkner, Mona - Falkner, William - Falkon och Falkonett - Falkorden - Falksläktet - Falköping
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
F alkner—F alk öpin g
184
”Påsk”, 1909—10 hos Eric Zachrisson, 1910—II
hos Axel Bergman och 1911—12 hos John Borgh.
Härefter har F. haft längre el. kortare
engagemang vid olika stockholmsscener. — F:s speciella
fack har med åren alltmera blivit den fint
utmejslade karakteriseringen av mindre roller, men
man minns henne från tidigare år även i
ypperliga tolkningar av större uppgifter, ss.
Marguerite Gauthier i ”Kameliadamen”, Margit i ”Herr
Bengts hustru”, Kerttu i ”Arbetarens hustru” och
Agnes i ”Oväder”.
Falkner, William, författare, se Faulkner.
Falkon [-ä’n] och Falkone’tt (fr. faucon,
fal-conette, av lat. fa’lco, falk), eldrör, tillhörande
fältartilleriet under Gustav Vasas tid. Den förra
sköt kulor av omkr. 2 kg vikt, den senare var
lättare och sköt kulor av omkr. 1 kg vikt.
Falkorden, Isländska f., se Orden.
Falksläktet, Falco, tillhör fam. Falconidae
av dagrovfåglarna. Näbben är kort och kraftig,
den krökta övernäbben bakom spetsen försedd
med en skarp tand. Näsborrarna äro runda med
en liten hård knöl i mitten. Klorna äro krökta och
mycket vassa. F. omfattar talrika arter, spridda
över hela jorden. Alla äro snabba och skickliga
flygare samt leva av rov, som de själva fångat.
Honorna äro i regel större än hanarna. I
Sverige häcka fem arter, alla utom en flyttfåglar.
Pilgrimsfalken (F. peregrinus} är på
ryggen askgrå med mörka fläckar och band, på
undersidan vit med svarta fläckar. Längden
utgör 40—50 cm. Pilgrimsfalken förekommer
sparsamt över hela landet, är spridd över större delen
av n. halvklotet. Den är en skicklig jägare och
anställer stor skada bland änder och annan
sjöfågel. Boet bygges på klippavsatser och helst vid
vatten. — Lärkfalken (F. subbutco) är ovan
skiffergrå, under gulvit med låret och
undergum-pen roströda och når en längd av omkr. 30 cm.
I Sverige saknas den endast längst norrut. Den
är utomordentligt skicklig flygare. Dess rov
ut-göres av smärre fåglar, bland vilka den kan
anställa svåra härjningar. — Dvärg- el.
stenfalken (F. merillus) hör till de allmännast
förekommande rovfåglarna i fjällen men häckar
även här och där ned till n. Skåne. Dess längd
är omkr. 30 cm. Hanen är ovan blågrå,
undertill rostgul med vit strupe. Hos honan är
ryggsidan brungrå och buksidan nästan vit. Den
livnär sig huvdsakl. av småfåglar. — Om
aftonfalken se d. o. — Jaktfalken (F.
gyrfal-co) förekommer i Sverige i fjälltrakterna men
täml. sparsamt. I motsats till övriga i Sverige
häckande falkar flyttar den ej. Den är större
än andra sv. falkar, och längden uppgår hos
honan till 60 cm. Färgen är ovan svartgrå med
ljusare tvärband, under vitgul med mörkare
fläckar och band. Den häckar på otillgängliga
klippavsatser och gör stor skada på änder och ripor.
I arktiska trakter (Grönland, n. Nordamerika,
ö. Sibirien) lever en vacker underart av
jaktfalken, grönlandsfalken (Falco gyrfalco
candicäns), som äldre rent vit med smala, svarta
fläckar på rygg och vingar. Om falkjakt se d. o.
— Tornfalken (F. el. Cerchneis tinnunculus)
Tornfalk.
förekommer i
Sverige allmännast i s.
och mellersta
delarna av landet. Den
har en längd av
omkr. 35 cm.
Hanen är ovan
gul-röd, under rostgul,
svartfläckig.
Huvudet, bakryggen
och stjärten äro
blågrå. Den blågrå
färgen saknas hos
honan. Tornfalken
hör till Sveriges
allmännaste
rovfåglar. Den skiljer
sig från de förut
skildrade s. k.
ädelfalkarna i flera
hänseenden och
hänföres ofta till
ett särskilt släkte.
Dess jakt tillgår
också på annat sätt.
Vanl. flyger den på
måttlig höjd över marken på spaning efter sitt
byte, som utgöres av möss, sorkar, grodor, större
insekter o. dyl., mera sällan fåglar. Ädelfalkarna
däremot taga i regel ej sitt byte på marken.
Tornfalken kan anses vara en övervägande nyttig fågel.
Falköping, stad i Skaraborgs län, belägen på
den jämna, skoglösa s. k. Falan, s. ö. om och
nära intill Mösseberg; areal 16,86 km2; 11,247
inv. (1951). Såsom viktig vägknut vid eriksgatan
och Ätrastigen blev F. redan tidigt en verklig
handelsort av viss betydelse och blev stad senast
under 1200-talet. Med sin stora kyrka från
1100-talet var F. en religiös samlingsplats av betydelse.
Fastän F. under medeltiden var landskapets näst
viktigaste stad, förblev den dock långt in i nyare
tid så obetydlig, att dess stadsprivilegier flera
gånger voro hotade. Till följd av gränsläget
hämmades F :s utveckling ofta av
krigshärjning-ar; sålunda ödelädes F. helt under nordiska
sjuårskriget 1566. Ännu 1805 hade F. blott 443 inv.
Först i slutet av 1830-talet började F. växa, och
sedan det 1857—59 fått järnvägsförbindelse
genom den på gr. av terrängförhållandena dock strax
utanför den egentliga staden vid F.-Ranten
gående Västra stambanan blev utvecklingen snabbare.
F a 1 k ö p i n g-R a n t e n blev 1862—63 som
utgångspunkt för Södra stambanan (vilken även
berörde den gamla staden, som här fick egen
station, nuv. F :s södra) en av landets första och
viktigare järnvägsknutar, varigenom F.
ytterligare utvecklades. 1925 hade F. nått 6,934 inv.,
varefter en fullständig stagnation inträffade, tills
F. genom inkorporeringen av F :s v.
landskommun med F :s förstäders municipalsamhälle 1935
med en gång ökade till 8,594 inv.; därefter har
F :s folkmängd stadigt och under senare år också
ganska snabbt gått framåt. F :s betydelse som
järnvägsknut hade 1907 ökats genom tillkomsten
av Västra centralbanan (F.-Ranten—Landeryd),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
