Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fascism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Fascism
242
solini bildade (30—31 okt.)
en ministär av fascister jämte
några med dem
sympatiserande medlemmar av
borgerliga partier. Av
deputeradekammaren hade Mussolini i
nov. 1922 fått nästan
diktatoriska fullmakter, till en
början till utgången av 1923.
Han började genast
konsolidera sin ställning men
manövrerade en tid ganska
försiktigt och använde även
skenbart parlamentariska
metoder. Genom 1923 års
valreform, vars huvudpunkt var,
att det parti, som erhöll de
flesta rösterna i hela
landet, skulle tillerkännas 2/s av
mandaten i varje krets, togs
ett nytt steg på denna väg.
Nyvalen i april 1924 för-
siggingo under starka påtryckningar, och
resultatet blev det väntade: fascisterna erhöllo
60% av rösterna och 2/s av mandaten i
kammaren. När parlamentet i maj 1924
sammanträdde, angrep socialisten Matteotti häftigt f.
för dess våldförande av den medborgerliga
friheten. Några dagar senare mördades han,
vilket väckte oerhört uppseende, enär man genast
allmänt förstod, att det rörde sig om en fascistisk
aktion av ödesdiger innebörd. Oppositionen mot
f. tilltog, och från såväl borgerligt som
socialistiskt håll krävdes en återgång till normala
parlamentariska förhållanden. När de liberala
ledarna Giolitti, Orlando och Salandra började
ta avstånd från Mussolini, försattes denne i ett
kritiskt läge. Han tvekade först men slog på
nyåret 1925 till mot sina motståndare.
Icke-fascisterna uteslötos ur regeringen, och när den
s. k. aventinska oppositionen i jan. 1926 ville
återinträda i kammaren, som den lämnat efter
Matteottimordet, för att bekämpa vissa
lagförslag, blevo dess medl. antingen tvingade till
underkastelse under f. el. uteslutna ur kammaren.
Under de följande åren utbyggdes diktaturen
ytterligare. Alla.partier utom det fascistiska
förbjödos. Varje kritik av f. undertrycktes, och den
egna partipropagandan intensifierades.
Statsmakten erövrades fullständigt, och i det
allenarådan-de partiet koncentrerades makten hos ledaren, som
samtidigt var regeringschef (capo del governo).
Partiorganisationen blev efter hand rent
hierarkisk; alla poster tillsattes uppifrån, och il duce
företog själv alla högre utnämningar. Partiets
uppbyggnad fick sin slutliga form genom Statuto
del partito nazionale fascista (1932). En
egendomlig ställning intog Fascismens stora
råd (Gran consiglio del fascismo), partiets
högsta kollektiva råd, som i viss grad utgjorde
ett slags sidoregering. Det bestod av ständiga
ledamöter, ss. ledarna för ”Marschen mot Rom”,
kammarens och senatens presidenter, flera
självskrivna höga ämbetsmän samt av regeringen för
3 år utsedda medl. Rådet skulle behandla alla kon-
Mussolini talar till soldater på Piazza Venezia i Rom 29/io 1937.
stitutionella frågor och hade bl. a. till uppgift att
upprätta ett hemligt förslag till efterträdare på
parti- och regeringschefsposten. Efter 1928 års
representationsreform utsåg det vidare reellt
deputeradekammarens ledamöter. Sedan näml, de
fascistiska yrkesorganisationerna hade nominerat
kandidater, uppsatte rådet 400 på en enda
riksomfattande lista, på vilken även icke föreslagna
namn kunde medtagas. Därpå följde
folkomröstning, varvid de röstberättigade ägde att anta el.
förkasta listan i dess helhet. De högre
partiledarna voro även statsfunktionärer, och medlemskap i
partiet blev obligatoriskt för ämbetsmän.
Partimilisen (Milizia volontaria per la sicurezza
nazionale), som 1923 hade bildats genom
sammanfogande av de fascistiska friskarorna, var en i
viss grad fristående, statsavlönad del av
partiorganisationen. Partiet hade ett särskilt
kvinnoförbund med flera hundra tusen medl. I halvmilitära
ungdomsorganisationer (balilla, avanguardia)
fostrades de unga från barnaåren i f :s anda.
Motsättningen till den katolska kyrkan utjämnades
genom Lateranfördraget 1929, vari den fascistiska
staten erkände det italienska folkets katolska
karaktär.
F. hade i början ingen fast lärobyggnad. Den
var och förblev antiintellektualistisk. Den
framträdde som en absolut aktivism. En central
princip var tanken på den överlägsne ledaren i
spetsen för en elit. Det är i första hand
ledaren, som fattar, tolkar och främjar nationens
sanna intressen. Nationen är ett suveränt
kollektiv, men majoriteten kan och får icke ha makten.
Ett utvalt fåtal, en aktiv minoritet, skall härska.
F. utgjorde en revolt mot individualismen och
den politiska liberalismen i vidaste bemärkelse, å
andra sidan också mot marxismen. Gentemot den
ekonomiska materialismen satte den en strävan
att sublimera klassmotsättningarna inom
nationalstatens ram. Den hyllade en idealiserad
nationalism och anknöt därvid bl. a. till Hegel.
Inflytandet från denne är särsk. märkbart hos Gentile, f :s
mest betydande namn på det intellektuella området.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
