Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fatthake - Fattigbössa - Fattigdispens - Fattigdomsintyg - Fattighus - Fattigsakförare - Fattigstuga - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
F atthake—F attigvård
258
Fatthake, järnbeslag, spec. avsett att anbringas
i klenändan av stegar, så att dessa kunna
upphängas, ev. vid annan stege.
Fattigbössa, en för förvaring av allmosor åt
fattiga, vanl. utanför kyrkogårdsmuren uppsatt
penningbössa. Ofta fanns vid f. en skulpterad
figur, som urspr. föreställt Lasarus.
Fattigdispe’ns, av K. m:t åt fattig part
meddelat tillstånd att fullfölja talan mot hovrätts
utslag el. beslut, oaktat parten ej hos
hovrätten nedsatt föreskrivet belopp, 150 kr, till
säkerhet för enskild motparts kostnadsersättning.
Fattigdomsintyg, intyg om en parts i
rättegång fattigdom, avgivet enl. visst formulär av
länsstyrelse, borgmästare, häradshövding el. vissa
andra ämbeten och nödvändigt vid ansökan om
fattigdispens.
Fattighus, se Fattigvård.
Fattigsakförare, jurist, vars, råd och hjälp
obemedlade personer äga rätt att utan avgift
anlita. Första gången en f. tillsattes i Sverige
var i Göteborg 1873. Denna institution är nu
ersatt av andra möjligheter. Lagen 1919 om
fri rättegång innehåller bestämmelser om
förordnande på statens bekostnad av person att
mot ersättning av allmänna medel biträda
medellös part i rättegång. Därjämte äro av
åtskilliga landsting el. kommuner för samma syfte
inrättade offentliga rättshiälpsanstalter.
Fattigstuga, se Fattigvård.
Fattigvård är den äldsta formen av
samhällets hjälpverksamhet. Den omfattade urspr. alla
slag av ingripanden, men från densamma ha
under senare tider avskilts sjukvården och den
väsentligaste delen av barnavården. F:s uppgift
är därför numera huvudsaki. att omhänderta
åldringar samt lämna ekonomiskt understöd åt
alla slag av nödställda, främst åldringar, sjuka
och barn. Genom tillkomsten av
socialförsäkringar har dock även området för den
ekonomiska understödsverksamheten betydligt
inskränkts.
Den svenska f:s historiska utveckling i äldre
tider skiljer sig icke avsevärt från utvecklingen
i Europas övriga länder. Sannolikt var urspr.
släkten skyldig att försörja sina nödställda
medlemmar. I tre svenska landskapslagar finnas
bestämmelser bl. a. om barns plikt att försörja
sina orkeslösa föräldrar. Vidare påträffas
bestämmelser om att av en viss skatt,
sädestion-den, en del skulle tillfalla de fattiga. I
början fingo bönderna själva behålla dessa
skattemedel för att efter egen prövning utdela dem
till de fattiga; senare indrogos de till kyrkan.
Under den katolska tiden ombesörjdes f.
hu-vudsakl. av kyrkan och religiösa organisationer,
t. ex. munkordnarna. Kostnaderna bestredos med
avkastningen från kyrkogodsen och genom gåvor
till kyrkan. Den enskilda välgörenheten och
offervilligheten voro storartade; allmosegivandet
som sådant ansågs förtjänstfullt inför Gud. Så
uppmuntrades ej blott allmosegivandet utan
också tiggeriet.
Redan i början av 1300-talet hade de första
hospitalen och helgeandshusen
upp-NF VII - 9
stått. Dessa omhändertogo alla slags
vårdbehö-vande, gamla och sjuka, lama och lytta,
värnlösa barn, sinnessjuka personer m. fl.
Nödställda, som orkade gå omkring och tigga, skulle
skaffa sig uppehälle på detta sätt och fingo
av prästerskapet utfärdade
rekommendatiosskri-velser, tiggarpass. Bettlande utan
tiggar-pass straffades strängt, särskilt efter
reformationens genomförande. Passen gällde först
inom stiftet; genom 1698 års ”tiggarordning”
begränsades i Sverige det legala tiggeriet till
hemsocknen, och först 1847 förbjöds
uttryckligen varje form av bettleri. I och med
reformationen blev f. en statens angelägenhet, och
kyrkan miste de medel, varmed den kunnat
underhålla de fattiga. — Under reformationstiden
började socknen framträda som en
organisatorisk enhet i fattigvårdsavseende. Emellertid
förblev f. — utanför hospitalen — ända till
1700-talets slut i huvudsak grundad på den enskilda
välgörenheten, oaktat flera försök att få till
stånd ett ordnat fattigvårdsväsen. Bl. a. skulle
efter varje församlings storlek uppbyggas stugor,
där de fattiga arbetsoföra av staden och
socknen fingo njuta allmosor och försörjas.
Under 1700-talet skildes småningom den
allmänna sjukvården från fattigvården, varvid en
stor del vårdbehövande, som förut huvudsaki. på
statens bekostnad omhändertagits på hospitalen,
överflyttades till länslasaretten. 1763 fastslogs
uttryckligen socknens skyldighet att försörja
sina fattiga. Kostnaden härför skulle fördelas
på invånarna i förhållande till andra utskylder.
Vid genomförandet av 1763 års förordning
uppstod frågan om de fattigas hemortsrätt,
kring vilken mycken strid alltsedan stått. Genom
bestämmelserna om hemortsrätt fastställdes
vilken kommun, som i sista hand skall bekosta
vården av en viss fattig.
En 1837 tillsatt kommitté framlade 1839 ett
synnerligen vidsynt förslag till fattigvårdsreform,
vilket lades till grund för förordningen av 1847.
Denna fastslog vissa allmänna, fullt moderna
grundsatser men lämnade samtidigt åt
kommunerna stor frihet att ordna sin f. i enlighet med
dessa principer. 1853 års fattigvårdsförordning
vann ej allmänt gillande, och 1871 års
fattigvårdsförordning betecknar en reaktion gentemot
de tankar, som kommit till uttryck i
fattigvårds-förordningarna av 1847 och 1853. Den nya
förordningen utmärktes genom stark begränsning
av området för den obligatoriska f., d. v. s. de
fall, i vilka fattigvårdsstyrelse har
skyldighet att lämna hjälp. Enl. förordningen ägde
fattigvårdssamhälle på landet att med avseende
på f. i dess helhet el. viss del därav fördela sig
i rotar (roteindelning) med åliggande för varje
rote att själv besörja sin f. Denna förordning
gällde intill tillkomsten av fattigvårdslagen av
1918, som trädde i kraft 1919.
Enligt 1918 års lag om f. är det fortfarande
kommunen, som utgör fattigvårdssa
m-h ä 11 e, d. v. s. i första hand har att ombesörja
och bekosta f. Berättigade till f. äro åldringar,
sjuka och minderåriga (under 16 år), som sakna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
