Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fénelon, François de Salignac de la Mothe- - Fenemal - Fenetidin - Fenetolkarbamid - Fenger, 1. Carl Emil - Fenger, 2. Ludvig - Fenger, Hans Mathias - Fengersfors - Feng-shuei - Fengtien - Feng Yü-hsiang - Fenicien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
303
F enemal—F enicien
304
ständigaste uppl. av F :s verk är Édition de
Saint-Sulpice i 10 bd (1851—52). Ett urval av
F:s skrifter av E. Naville utkom i sv. övers.
1930 (”Kristliga råd och betraktelser”). — Litt.:
Monogr. av É Faguet i ”Dix-septième siècle”
(1890); P. Janet (i serien ”Grands écrivains
fran<;ais”, 1892); L. Crouslé, ”F. et Bossuet”
(2 bd, 1894—95); F. Funck-Brentano (1902);
A. Chérel, ”F. au 18. siècle en France, 1715—
1820, son prestige, son influence” (2 bd, 1925).
Fenemäl, se Luminal.
Fenetidin, kem., se Fenacetin.
Fenetolkarbamid [-tå’l-], se Dulcin.
Fenger. 1) Carl Emil F., dansk läkare
och politiker (1814—84). Han blev med. dr 1842,
lektor i patologi 1843, ord- prof. 1850 och var
därjämte överläkare vid Frederiks hospital i
Köpenhamn 1851—59. Som klinisk lärare
samlade han kring sig ett
stort antal lärjungar
och hävdade vikten av
patologiska
experiment. Därjämte
spelade F. en framstående
politisk roll som en
av de ledande
natio-nalliberalerna. 1849—
52 var han medlem av
folketinget samt
utövade som ”ordförer”
(sekr.) i
finansutskottet stort inflytande på
finansförslagets
uppsättning och
behand
ling. 1856 invaldes F. i riksrådet och blev
även då finansutskottets ”ordförer”. Från maj
1859 till slutet av 1863 var F. — med ett kort
avbrott — finansminister. Som sådan genomförde
han 1863 års tullag. 1861—76 var F. åter led.
av folketinget. Maj 1870—mars 1872 innehade
han ånyo finansportföljen, och 1875—83 var han
borgmästare i Köpenhamn för finans- och
sjuk-vårdsavdelningen.
2) Ludvig Peter F., arkitekt (1833—1905).
Han fick sin utbildning i Köpenhamn, där han
1874 blev prof, vid konstakad. och 1866
stadsarkitekt. Han utförde bl. a. kungl. myntet samt
Jakobs- och Mathæuskyrkorna i Köpenhamn.
3) Hans Mathias F., den föreg:s
syss-ling, präst (1850—1930). Han blev 1879 teol.
dr på en avh. om Hans Egede och 1900 präst,
senare prost, vid Holmens kirke i Köpenhamn,
1915 därjämte kungl. konfessionarius. F. var en
av Köpenhamns mest ansedda predikanter och
deltog livligt i praktiskt kyrkligt och nationellt
arbete.
Fengersfors, samhälle i Fröskogs sn i
Dalsland.
Feng-shuei [fäjj-/o’ei] (”vind och vatten”), i
Kina en kvasivetenskaplig lära om vissa
naturkrafter, strömmar i luft och jord, utflöden av de
två kosmogoniska krafterna yin, den kvinnliga,
negativa, mörka, och yang, den manliga, positiva,
ljusa principen. Att vid byggnadsföretag, gravars
placering etc. ta hänsyn till f. är av största vikt,
och feng-shuei-spåmännen äro därför anlitade
och viktiga personer.
Fengtien, f. d. prov, i s. Manchuriet, se
Liao-ning.
Feng Yü-hsiang, kinesisk militär och
politiker (1880—1948), ofta benämnd ”den kristne
generalen”. Han skapade sig en ställning genom
att med sina strängt disciplinerade och
”kristnade” trupper avgörande inskrida i inbördeskriget
mellan Wu Pei-fu och Chang Tso-lin 1922 och
dominerade sedan under några år tills, m. Chang
Tso-lin den nordkinesiska politiken i egenskap
av generalinspektör för nationalarmén och
marskalk; bl. a. fördrev han exkej saren från
palatset i Peking. Senare slöt sig F. till Chiang
Kai-shek, deltog i kampen för att ena Kina, fick
höga förtroendeposter men bröt 1929 med Chiang
Kai-shek. F. uteslöts ur nationalistpartiet
Kuo-min-tang, organiserade 1930 ett misslyckat uppror,
togs till nåder och förde 1937 i kriget med
Japan befäl på fronterna vid Shanghai och i
Nordkina.
Fenicien (grek. Foinike, lat. Phoeni’ce)
kallades under forntiden av greker och romare den
del av Syrien, som ligger mellan Libanon i ö.
och Medelhavet i v. Landets invånare, f e n i c
i-e r, tillhörde de semitiska kanaanéernas
folkgrupp, som från omkr. 3000 f. Kr.
innehade en stor del av Syrien.
De äldsta underrättelserna om F :s historia
lämna de egyptiska fornfynden. Redan på gamla
rikets tid (3 :e årtusendet f. Kr.) bedrevo
egypterna livlig handel över havet med den syriska
kusten. Huvudhamn för denna handel var
Byb-los. Där fanns bl. a. ett egyptiskt tempel.
Efter hyksos’ fördrivande (omkr. 1580 f. Kr.)
underlade sig de egyptiska faraonerna större
delen av Syrien, däribland F. Detta land bestod
då av en mängd stadsstater, ss. Sidon och Tyrus
(Sor), vilkas konungar blevo lydfurstar under
Egypten, och vid den egyptiska arabbyn Tell
el-Amarna har man återfunnit en mängd
skrivelser, som dessa och andra syriska furstar sänt till
sina egyptiska överherrar. Under 1300-talet f. Kr.
förlorade emellertid Egypten väldet över Syrien.
Beläget mellan de rika kulturländerna
Egypten och Babylonien, hade Syrien tidigt blivit
en förmedlare av handelsförbindelser dem
emellan. I F. hade denna handel antagit formen av
sjöhandel. Landets beskaffenhet — en smal
kuststräcka, avstängd österut av Libanon —
hänvisade dess invånare till havet, och Libanons
ced-rar gåvo tillgång till skeppsvirke. Redan omkr.
1500 f. Kr. utgjorde Egeiska havet och
förmodligen även Svarta havet ett feniciskt
handels-område. Därefter nåddes Sicilien och v.
Medelhavet, och vid tiden för Tyrus’ storhet
hade fenicierna genom Gibraltar sund
(”Herku-les’ stöder”) framträngt till landet Tarsis i s. v.
Spanien, vars rika silvergruvor beredde dem en
storartad vinst. Där grundläde de en stad, Gades
(nu Cädiz), som blev medelpunkten ej blott för
den tarsiska silverhandeln utan även för
handelsfärder bortom Herkules’ stöder, både norrut (v.
Europa) och söderut (n. v. Afrika, Kanarieöar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
