Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fenix - Fenix, Brandförsäkrings-ab. - Fenja - Fenkål - Fenköl - Fennek el. ökenräv - Fenneslunda - Fennia - Fennia (tidskrift) - Fennoman - Fennomani - Fennoskandia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
309
F enix—F ennoskandia
310
Fennek.
sagor tillreder han, när han kommer till hög
ålder, ett näste, och så snart han dött, framträder
en ny F. därur, el. bränner han sig själv på ett
bål för att ur dess aska uppstå i föryngrad
gestalt. Redan hos de gamle gällde han därför som
en sinnebild av odödligheten.
Fenix, B r a n d f ö r s ä k r i n g s-a b., se
Brandförsäkrings-ab. Fenix.
Fenja, nord, myt., fornnordisk jättinna, se
Grotte.
Fenkål, se Fänkål.
Fenköl, se Bulb 2).
Fe’nnek el. öken räv, Ca’nis ze’rda, tillhör
hundsläktet bland rovdjuren. F. är den minsta
av alla rävar med en höjd över manken av
knappast 20 cm. Den är ett mycket sirligt byggt
djur med väldiga öron och stora ögon. Den
sandfärgade pälsen är len och tät. F. bebor hela
Nordafrika och är ett utpräglat ökendjur, som
mest är i rörelse om natten. Bytet utgöres
hu-vudsakl. av fåglar.
Fenneslunda, se Fänneslunda.
Fe’nnia, nlat. namnform för Finland.
Fe’nnia, tidskrift, se Geografiska sällskapet i
Finland.
Fennomän, ”finskhetsivrare”, anhängare av
f enno man i (se d. o.).
Fennomani (av nlat. fe’nnus, finne, och grek.
mani’a, vurm, lidelsefull förkärlek). Ordet
nyttjades f. ggn av L. Hammarsköld i Lyceum om
den Porthanska kretsen och dess arvtagare vid
Äbo akademi samt kom sedermera att beteckna
den finska språkpolitiska och nationella rörelsen
i Finland under 1800-talet och de första
decennierna av 1900-talet. F. som benämning på den
nyromantiska riktningen i Åbo avsåg att
karakterisera dess iver för studiet av Finlands historia.
Någon avoghet mot den svenska kulturen eller
Sverige innefattade dess strävanden icke. De togo
dock ny fart efter skilsmässan 1809. Programmet
blev till en början just icke mera vidsträckt än
det Porthanska med dess dragning till den finska
folkpoesien och förkärlek för finska språkets
uppodling, nu dock med dess användning även som
officiellt språk som framtidsperspektiv. I Finska
litteratursällskapet (1831) fingo de litterära
intressena en främjare; i dess skriftserie
utgå-vos av Lönnrot ”Kalevala” och ”Kanteletar”.
Denna nationella strömning riktade sig
fortfarande på intet sätt mot svenska språket;
bud
skapen från ”Kalevala” och Runebergs svenska
diktning anammades med samma hänförelse. Sitt
teoretiska underlag fick den nyare f. först i och
med J. V. S n e 11 m an s författarskap. Han
hävdade kravet på språkets och nationens enhet;
han drog slutsatsen, att Finlands kulturella
efterblivenhet hade sin rot i svenskans herravälde.
Ville Finland få en kultur, måste denna bli finsk
till ursprung och språk. Fr. o. m. Snellmans
uppträdande blev f. en politisk rörelse. Ledare för
denna blev i början av 1860-talet
historieprofessorn G. Z. Forsman (Y r j ö-K o s k i n e n)-.
Förutsättningarna för en finskt nationell
politik voro nu helt andra än förr. Det fanns fr. o. m.
1863 en folkrepresentation, där fennomanernas
röster alltmera kunde göra sig hörda. I 1863 års
språkmanifest, utverkat av Snellman, förklarades
finskan likaberättigad med svenskan i allt, som
berörde den finska befolkningen. Det finska
språket anpassade sig efter de vidgade
uttrycksbeho-ven i nya tidnings- och tidskriftsföretag. I sin
historieskrivning idealiserade Yrjö-Koskinen
kampen mot det svenska ”oket” före 1809 och
proklamerade öppen strid mot svenskans
herravälde. Det centrala i den häftiga språkstrid, som
följde under 1870- och 1880-talen, gällde
skolväsendet och dess förfinskning. På fennomanskt håll
krävdes omedelbart nya finska skolor eller
förfinskning av gamla svenska, och då målet icke
vanns, grundades privata finska läroverk, vilka
successivt övertogos av staten. Som en följd
därav växte f :s maktställning, t. ex. inom
studentkåren, i ämbetsmannavärlden och t. o. m. i
senaten. Därtill kom 1883 års språkförordning, som
genomförde kommunalspråksprincipen inom
rättsväsendet. Med representationsreformen och den
allmänna rösträttens införande 1906 nådde finskan
i stort sett den dominerande ställning man
eftersträvat, men den förfinskning av den svenska
bildade klassen, som Snellman väntat sig, uteblev
till stor del, och den svenska allmogen, som han
knappast räknade med, har förblivit svensk.
Regeringsformen av 1919 och språklagen av 1923
utgå även från förefintligheten av två
likaberättigade nationalspråk, finskan och svenskan. De
tidvis rätt häftiga, men utomlands till sin
betydelse stundom i någon mån överdrivna språkliga
motsättningarna under 1920- och 1930-talen, som
delvis markerats genom den s. k. äktfinska
rörelsens framträdande, ha sedermera under trycket
av de politiska svårigheterna väsentligt utjämnats.
Litt.: W. Söderhjelm, ”Åboromantiken” (2:a
uppl. 1924); Th. Rein, ”J. V. Snellman” (2 :a
uppl., 2 bd, 1904); B. Estlander, ”Elva årtionden
ur Finlands historia” (5 bd, 1929—30).
Fennoska’ndia. Med namnet F. betecknas, på
förslag av den finländske geologen W. Ramsay,
det till sin geologiska byggnad,
utvecklingshistoria och naturförhållanden skarpt avgränsade och
väl karakteriserade naturområde, som upptages
av Skandinaviska halvön, Finland, ryska
Karelen och Kolahalvön.
F. bildar ett av jordens största
urbergsområ-den (Baltiska skölden). F :s gräns i s. ö.
och ö. utgör en denudationsgräns; endast i v. och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
