Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferdinand I (konung av bägge Sicilierna) - Ferdinand II (konung av bägge Sicilierna) - Ferdinand (arvprins av Danmark) - Ferdinand I, den store (konung av Kastilien och León) - Ferdinand II (konung av León) - Ferdinand III, den helige (konung av León och Kastilien) - Ferdinand IV (konung av Kastilien och León) - Ferdinand V (konung av Kastilien och León) - Ferdinand I (konung av Neapel) - Ferdinand II (konung av Neapel) - Ferdinand III (konung av Neapel) - Ferdinand IV (konung av Neapel) - Ferdinand I (konung av Portugal) - Ferdinand den helige (infant av Portugal) - Ferdinand II (konung av Portugal) - Ferdinand I (konung av Rumänien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
319
Ferdinand
320
1820 tvang honom att införa en liberal
författning, men F. återställde redan 1821 med
österrikisk hjälp enväldet och förde till sin död ett
reaktionärt skräckregemente.
2) Ferdinand II, konung (1810—59). Han
efterträdde 1830 sin far, Frans I, och sökte
genom reformer höja landet ur dess djupa förfall
men gynnade samtidigt prästväldet och
undertryckte alla frihetsrörelser. Flera
sammansvärjningar och attentat vittnade om den starka
jäsningen i landet, och slutligen utbröt i jan. 1848
en revolution på Sicilien, följd av allvarliga
oroligheter i Neapel. F. utfärdade en konstitution
men kunde ej hindra, att sicilianerna i april
s. å. lösgjorde sig och förklarade den bourbonska
dynastien avsatt. Resningen kuvades emellertid
under loppet av 1849, och författningen
upphävdes. F., som efter ett förödande bombardemang
av Messina (i sept. 1848) fått öknamnet ”kung
Bomba”, levde sina sista år (från 1856) i
Ca-serta, väl vaktad av militär och polis.
Danmark. Fredrik Ferdinand, arvprins
(1792—1863), son till arvprins Fredrik, g. m.
Fredrik VI :s äldsta dotter Caroline. Han var
en populär gestalt i det Köpenhamn, som roade
sig, alltid i ekonomiska svårigheter. Obetydlig
och utan politiska intressen, kom F. att deltaga
i dansk politik som medl. av geheimestatsrådet.
Här väckte han uppmärksamhet, då han 1855
vägrade underskriva 1855 års oktoberförfattning.
Kastilien och Leon. 1) Ferdinand I, den
store, konung av Kastilien och Leon (d. 1065),
son till konung Sancho den store av Navarra.
Han erhöll vid riksdelningen efter dennes död
1035 Kastilien, låg i strid med kung Bermudo
III av Leon och blev efter hans död 1037
konung även i detta land. Han bekämpade med
framgång muhammedanerna. Hans vidsträckta
besittningar delades vid hans död mellan
sönerna så, att Sancho II fick Kastilien, Alfons VI
Leon och Asturien, Garcia Galicien.
2) Ferdinand II, konung av Leon (d.
1188). Han blev vid faderns, Alfons VII av
Leon och Kastilien, död 1157 konung av Leön
samt invecklade sig utan nämnvärd framgång i
de pågående inbördeskrigen i Kastilien. 1184
företog han ett korståg mot Marocko.
3) Ferdinand III, den helige, konung
av Leön och Kastilien (d. 1252), son till Alfons
IX av Leön, efterträdde 1217 sin morbror
Henrik I i Kastilien samt 1230 sin far i Leön.
Härigenom åstadkom F. och hans mor Berengaria, som
intill sin död 1246 övade ett stort inflytande på
F :s politik, de två ländernas definitiva union.
F. låg i långvariga, framgångsrika krig med
muhammedanerna, slog dem 1231 vid Jerez,
intog 1236 deras dittillsvarande huvudstad Cördoba
och 1248 Sevilla. Därmed reducerade F.
morer-nas spanska besittningar till riket Granada, som
även erkände kastiliansk överhöghet. F., som
även gjorde sig känd som lagstiftare och gynnare
av den andliga odlingen, kanoniserades 1671.
4) Ferdinand IV, konung av Kastilien och
Leön (d. 1312), efterträdde omyndig 1295 sin
fader Sancho IV, varför hans mor Maria de
Molino en tid förestod regeringen. Hon hade att
bekämpa flera uppror, men stödd på städernas
borgerskap, lyckades hon nedslå dessa. Sedan F.
själv nått myndig ålder och hans välde stadgats,
förberedde han ett krig mot Granada men avled,
innan det slutförts.
5) Ferdinand V, se nedan Spanien 1).
Neapel. 1) Ferdinand I, konung 1458—95,
naturlig son till konung Alfons V av Aragonien
och Neapel, som han 1458 efterträdde som
konung av Neapel. F. uppmuntrade boklig
bildning och omgav sig med humanister; han
vinnläde sig om finansförvaltningen och förstod att
hävda kungamakten gentemot de tygellösa
vasallerna. Mot slutet av hans regering började
Frankrikes konung Karl VIII resa krav på
Neapels krona.
2) Ferdinand II (kallad Ferrantino), den
föreg:s sonson (1469—96), blev konung 1495 men
kunde ej hävda sig i kampen mot Frankrike och
fördevs s. å.
3) Ferdinand III, konung, se nedan
Spanien 1).
4) Ferdinand IV, konung, se ovan Bägge
Sicilierna 1).
Portugal. 1) Ferdinand I, konung (d. 1383),
efterträdde 1367 sin fader Peter I, gjorde
anspråk på Kastiliens krona och låg för den skull
i långvariga fejder med dess härskare; slutl.
in-gicks försoning på det villkoret, att konung Johan
av Kastilien äktade F :s dotter och arvinge.
Denne framställde efter F :s död också anspråk på
Portugal och sökte bemäktiga sig landet men
hindrades härifrån av F :s halvbror Johan, som
själv blev konung.
2) Ferdinand den helige, ”den
ståndaktige prinsen”, infant (1402—43), 8:e son till
Johan I. Vid ett misslyckat försök att erövra
Tanger från morerna 1437 blev F. kvarlämnad
som gisslan; då cortes vägrade att avträda Ceuta,
vilket var villkoret för hans frigivande, behölls
han till sin död i hårt slaveri. F.
helgonförklarades 1470. F :s biografi är författad av en
medfånge; han är hjälten i Calderöns drama ”El
principe constante”.
3) Ferdinand II (1816—85), son till hertig
Ferdinand av Sachsen-Koburg-Saalfeld, 1836 g.
m. Maria II da Gloria, drottning av Portugal,
erhöll 1837 efter sonen Dom Pedros födelse
ko-nungatitel, blev efter makans död under sonens
omyndighetstid 1853—55 regent och vann stor
popularitet. 1869 nekade han att mottaga den
spanska kronan. S. å. gifte sig F. för andra
gången (med sångerskan Elize Hensler).
Rumänien. Ferdinand I, konung (1865—
1927), son till prins Leopold av
Hohenzollern-Sigmaringen. F. utsågs 1889 till tronföljare i
Rumänien — hans farbror konung Karl I var
barnlös. Han äktade 1893 drottning Viktorias
av England sondotter Maria av
Sachsen-Koburg-Gotha och besteg i okt. 1914 Rumäniens tron.
Hans regering blev ytterst händelserik, men själv
spelade han icke någon ledande roll. Han önskade
ej någon tyskorienterad kurs och motsatte sig
icke Brätianus utrikespolitik, som 1916 ledde Ru-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
