- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 7. Eugene - Frank /
339-340

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fersen, 1. Otto Vilhelm von - Fersen, 2. Fabian von - Fersen, 3. Reinhold Johan von - Fersen, 4. Hans von - Fersen, 5. Fredrik Axel von (d. ä.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

339

Fersen

340

och var därpå en tid i fransk tjänst. Vid
hemkomsten kammarherre 1654, överstelöjtnant vid
Livgardet 1655 och överste 1657, deltog F. med
utmärkelse i Karl X Gustavs krig. 1660 lantråd
i Livland och 1674 generallöjtnant av kav.,
anförde F. vid Lund 1676 h. flygelns 1 :a linje. Han
blev här svårt sårad och fången men utväxlades
1678. 1677 general, 1691 generalguvernör över
Ingermanland och Kexholms län och 1693
fältmarskalk, tog F. 1698 avsked.

2) Fabian von F., den föreg:s kusin,
friherre, generalfältmarskalk (1626—77). Han blev
överste för Vita reg:tet 1654, kommendant i
Kraköw 1657 och generalmajor s. å. F. var
överkommendant i Stralsund 1659—62, blev
guvernör i Livland 1663, överste för Äbo läns
inf.-reg:te 1664, generallöjtnant 1668, general
1674, generalguvernör över Skåne, Halland och
Blekinge 1675, general fältmarskalk s. å. Han
till-bakaslog 1677 danskarnas anfall mot Malmö.

3) Reinhold Johan von F., den föreg :s
brorson, friherre, sedan greve, militär och
ämbetsman (1646—1716), var först i utländsk
krigstjänst, från 1675 i svensk, deltog i skånska
"kriget, blev 1684 överste, deltog i polska kriget till
1702, då han blev generalmajor och
överkommendant i Göteborg. 1709 generallöjtnant och
guvernör i Riga. 1711 kungl. råd, 1712 general
fälttyg-mästare samt 1715 president i Svea hovrätt.

4) Hans von F., den föreg :s son, greve,
militär och ämbetsman (1683—1736). Volontär
1700, kapten 1705, major 1710, överste 1712,
försvarade F. 1719 med framgång Eda skans,
blev s. å. generalmajor av kav., 1720
generallöjtnant. F. slöt sig under frihetstiden först till
hol-steinska partiet och uppträdde 1727 mot
hanno-verska alliansen men närmade sig sedan
konungen, som 1731 gjorde honom till president i Svea
hovrätt. Vid 1734 års riksdag uppträdde F. som
konungens språkrör mot Horn. Han yrkade på
förbund med Frankrike och Turkiet och var en
av hattpartiets grundare.

5) Fredrik Axel von F. (d. ä.), den
föreg:s son, greve, politiker (1719—94). Han
tjänstgjorde med utmärkelse i franska arméerna
1740—48 och blev efter hemkomsten svensk
generalmajor 1750. Denna utnämning väckte stort
uppseende på grund av F :s ungdom och korta
tjänstgöring i svenska hären och betecknade den
första uppenbara brytningen mellan tronföljaren
och rådet. F. fick dock snart tillfälle att
rättfärdiga sin snabba befordran, då han med
utmärkelse 1757—60 deltog i pommerska kriget. 1763
blev han general och 1770 fältmarskalk.

Redan vid riksdagen 1751—52 hade F. tagit
del i riddarhusets förhandlingar. Vid 1755—56
års riksdag blev han en av hattpartiets främsta
förtroendemän och valdes till lantmarskalk. Från
detta ögonblick var F. nästan ända till sin död
en av de mest framskjutna personligheterna i
Sveriges politiska liv. Härtill bidrog, utom börd,
släktförbindelser och rikedom, en stor begåvning
på det parlamentariska området. Han var en
uppriktig vän av friheten, icke utan en viss
republikansk anstrykning, men på samma gång inbiten

Axel von Fersen d. ä. Pastell av G. Lundberg,
Gripsholm.

aristokrat, som ingalunda var sinnad att uppgiva
något av adelns privilegierade ställning. F :s
uppträdande vid riksdagen 1755—56 betecknar
honom på höjden av makt; barskt kväser han det
konungskt sinnade bondeståndet, nedslår
hovpartiets revolutionsförsök och förödmjukar bittert
konungaparet inför de maktmedvetna ständerna.
Då hattväldet lutade mot sitt fall, sökte han rädda
det genom att knyta förbindelser med hovpartiet
(1762), men det väntade resultatet uteblev, och
mössorna togo makten 1765. F. försvarade då
med kraft sitt fallna parti mot de våldsamma
angreppen, och förde moderationens och den
lagliga ordningens talan. F. deltog livligt i de
planer, som efter riksdagen voro å bane för att
störta mössorna. Han fortsatte därvid
förbindelsen med hovet men fasthöll strängt, att en
författningsändring endast genom ständerna själva
kunde genomföras. För hans bestämda motstånd
måste vid 1769 års riksdag alla revolutionsplaner
och längre gående författningsändringar tills
vidare läggas åt sidan. Det visade sig snart, att
F. ej var mannen att genomföra en verklig
för-fattningsreform. Ett förslag till en sådan kom
visserligen fram, men även detta moderata
reformprojekt föll i stånden. Därmed hade F :s
anseende lidit stort avbräck. Visserligen förblev
han fortfarande hattpartiets främste man och
stod till utseendet på bästa fot med hovet, men
hans råd hade icke längre samma betydelse. F.
stod också alldeles utanför statsvälvningen 19
aug. 1772. Han lät, ehuru motsträvigt, förmå sig
att inträda i riksrådet för att med sitt anseende
stödja den nya regeringen. Då konung Gustavs
benägenhet att draga ärendenas avgörande från

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffg/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free