Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fersen, 5. Fredrik Axel von (d. ä.) - Fersen, 6. Axel von (d. y.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
341
Fersen
342
rådet till kabinettet blev allt uppenbarare, tog F.
emellertid redan i mars 1773 det
uppseendeväckande steget att utträda ur rådet. Hans roll
under den gustavianska regimen blev sedan att som
oppositionens främste ledare kämpa för en
konstitutionell utveckling av författningen, och han
var i själva verket Gustav III :s främste
motståndare i den följande inre striden. Redan vid
riksdagen 1778—79 framträdde denna opposition,
men den var ännu mycket moderat. Vid 1786
års riksdag hade F. triumfen att tillfoga konungen
en rad svåra parlamentariska nederlag, men han
avvisade bestämt de alliansanbud, som gjordes
honom av ryske ministern Markov, och förblev
också under de närmast följande åren
främmande för oppositionens förbindelser med Ryssland.
Han ogillade även Anj alamännens hänvändelse
till ryska kejsarinnan. När den avgörande
kampen mellan konungadöme och adel förestod vid
1789 års riksdag, intog F. åter sin plats i
oppositionens främsta led. Hans och de övriga
oppo-sitionschefernas häktning vid statskuppen i febr.
1789 satte honom utanför den parlamentariska
kampen. Därmed var F :s politiska bana slutad.
Så vitt man vet, stod han alldeles främmande för
konungamordet. — F. var led. av Svenska akad.
från dess stiftande (1786).
På äldre dagar sammanfattade F. ur
anteckningar, brev, officiella akter och personliga
minnen, ett vidlyftigt memoarverk, utgivet av R. M.
Klinckowström under titeln ”Riksrådet och
fältmarskalken F. A. von Fersens historiska
skrifter” (8 dir, 1867—72). Det innehåller en
rikedom av viktiga upplysningar men är också fullt
av misstag, obestyrkta rykten och anekdoter och
avser alltför tydligt att förhärliga F. och
nedsätta hans motståndare, framför allt Gustav III.
6) Hans Axel von F. (d. y.), den föreg:s
son, greve, riksmarskalk (1755—1810). Han
studerade utomlands, huvudsaki. i Tyskland och
Frankrike, varefter han tjänstgjorde i svenska
armén. Redan 1778 begav han sig på nytt till
Frankrike och blev överste för reg:tet Royal
Suédois. Han presenterades vid hovet och
favoriserades snart av den unga drottning Marie
Antoinette på ett sätt, som måste sätta
hovskvallret i gång. För att göra slut på alla rykten
beslöt F. att deltaga i nordamerikanska
frihetskriget. Han deltog i fälttågen 1780—82; särskilt
utmärkte han sig vid belägringen av Yorktown
1781. F. åtföljde sedan Gustav III på dennes
italienska resa och besökte därunder med
konungen Paris; han träffade Marie Antoinette,
som uppenbarligen nu spelade en stor roll för
honom. 1785 återkom han till Frankrike, där han
sedan med vissa avbrott — bl. a. 1788, då han
deltog i Gustav III:s finska fälttåg — vistades
till 1791. Dessa år voro de betydelsefullaste i hans
liv. Nu uppstod det kärleksförhållande till Marie
Antoinette, som gjort honom världshistoriskt
ryktbar. Om dess art har en livlig diskussion
blivit förd. Alma Söderhjelm m. fl. ha med stöd av
starka indicier hävdat, att det var intimt, medan
É. Dard i likhet med en rad äldre forskare
nyligen givit uttryck för en motsatt uppfattning.
Axel von Fersen d. y. Målning av C. F. von Breda
1807. Uppsala univ.
När franska revolutionen (1789) utbröt, fick
F. sin konungs uppdrag att vara ett slags
rapportör om vad som skedde i Frankrike. F.
arrangerade kungafamiljens flyktförsök (juni 1791).
Då upptäckten och anhållandet skedde i
Varen-nes, hade han räddat sig över gränsen till Belgien.
Där vistades han sedan till 1794, ivrigt sysselsatt
med diplomatiska underhandlingar i syfte att få
till stånd en allmän koalition till återställande av
den franska monarkien i dess gamla skick. Även
med franska kungaparet underhöll han hemliga
förbindelser och besökte (febr. 1792) förklädd
Paris, då han sista gången återsåg drottningen.
1794 återkom F., som 1792 blivit generalmajor,
för en tid till Sverige, sändes av Gustav IV
Adolf 1797 som ambassadör till kongressen i
Rastatt men blev ej i denna egenskap erkänd av
franska republikens sändebud. F. sändes senare
till badensiska hovet och uppgjorde
giftermåls-kontraktet mellan Gustav IV Adolf och
prinsessan Fredrika. Hos Gustav Adolf stod F. i högt
anseende, blev kansler för Uppsala univ. 1799,
riksmarskalk 1801 och generallöjtnant 1802. I
revolutionen 1809 tog han ingen del. Han ogillade
utestängandet av kronprinsen från tronföljden
och räknades till det gustavianska partiet. Detta
blev hans olycka. När den valde tronföljaren,
Karl August, plötsligt avled (1810), spred sig
snart ett rykte, att han förgiftats, och såsom
anstiftare utpekades även F. och hans syster
grevinnan Piper. När det furstliga liket (20 juni
1810) infördes i Stockholm, blev F., vilken som
riksmarskalk deltog i liktåget, under de vidrigaste
scener mördad av pöbeln i den paraderande
militärens åsyn men utan att något gjordes för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
