Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Feuerbach, 1. Anselm - Feuerbach, 2. Ludwig - Feuerbach, 3. Anselm - Feuermann, Emanuel - Feuillanter - Feuillantklubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
F euermann—F euillantklubben
354
und Grundbegriffe des positiven peinlichen
Rechts” (2 bd, 1799—1800). Som F:s förnämsta
vetenskapliga verk räknas dessutom ”Lehrbuch
des gemeinen, in Deutschland geltenden
peinlichen Rechts” (1801; 14:e uppl. 1847).
2) Ludwig Andreas F., den föreg:s son,
filosof (1804—72). Han blev 1829 docent i
Er-langen men måste 1832 avgå på grund av sin
hegelianska åskådning. Därtill bidrog hans 1830
anonymt utgivna ”Gedanken über Tod und
Un-sterblichkeit”. I denna skrift hade F. i det stora
hela intagit en hegeliansk ståndpunkt;
småningom övergav han denna och blev det hegelska
systemets farligaste
motståndare under
denna tid. 1839 utgav
han ”Zur Kritik der
Hegelschen
Philoso-phie”. Det problem,
som framför allt
sysselsatte F., var
religionens. I en serie av
arbeten sökte han belysa
religionens väsen och
ursprung. Det
viktigaste bland dessa är
”Das Wesen des
Christentums” (1841;
F:s förnämsta arbete).
I sin religionsfilosofi söker F. förklara
religionen ur människans känsla av beroende av
främmande makter. Denna känsla framträder
framför allt i dödsfruktan. På primitivare
utvecklingsstadier dyrkar människan det, som hon
närmast känner sig beroende av — naturen. På
högre stadier uppstår andereligionen. I denna
dyrkar människan i själva verket sitt eget väsen,
näml, människan som släkte. F. drevs småningom
till en allt starkare betonad materialism. Han var
upphovsman till vitsen ”Der Mensch ist, was er
isst” (Människan är, vad hon tär) och utförde
närmare denna tanke i en undersökning om
spis-och dryckesoffren. F:s samtliga arbeten ha
utgivits av W. Bolin och F. Jodl (10 bd, 1903—
11). — Litt.: F. Jodl, ”L. F.” (1904; 2:a uppl.
1921); Y. Ahlberg, ”Kristendomskritiken hos L.
F ” (1947).
3) Anshelm F., den föreg:s brorson, målare
(1829—80). Han studerade i Düsseldorf,
München, Antwerpen och Paris (hos Couture), var
därefter verksam i Italien, 1873—76 i Wien som
prof, vid konstakademien samt dog i Venedig. F.
var en av sin tids sökare och vägbrytare,
klassicismens främste företrädare bland de tyska
målarna, förbisedd av sin samtid, uppskattad först
efter sin död. Han påverkades först av
franska och venetianska målare och främst av
antiken. Strävan till enkelhet och monumentalitet
är genomgående i hans rastlösa verksamhet, som
omfattar romantiska och klassiska ämnen samt
hellenska myter, ståtliga kompositioner, ss.
”Platons gästabud”, ”Orfeus och Eurydike”,
”Tita-nernas störtande”, målningar av upphöjd och ädel
linjeskönhet, ss. bilderna av Medea och Ifigenia.
Märkliga äro även porträtten av honom själv
NF Vll — 12
Anshelm Feuerbach. Ifigenia, 1862. Landesmuseum,
Darmstadt.
och hans närstående (hans styvmoder, modellen
Nanna m. fl.). F:s brev och minnen, som blivit
publicerade, höra till det bästa, som skrivits av
en bildande konstnär. Bland flera monografier
må nämnas den senaste av H. Uhde-Bernays
(1929)-
Feuermann [fåi’ar-], Emanuel, polsk
vio-loncellist (1902—42), blev efter en lysande bana
som underbarn (fr. 1909) lärare vid
konservato-riet i Köln (1917—23), senare vid musikhögsk. i
Berlin (1929—33) och var därefter verksam i
Wien och från 1938 i U.S.A. F. var en av sin
samtids märkligaste violoncellister, som med en
virtuosmässig teknik och en skön tonbildning
förenade starkt temperament och nobelt föredrag.
Feuilla’nter [föj-J (fr. feuillants, lat.
fulien-ses), en reformkongregation inom
cisterciensor-den, uppkallad efter det i Languedoc nära
Tou-louse belägna klostret Notre-Dame-des-Feuillants
(Fulium), där den omkr. 1580 stiftades av Jean
de la Barrière (1544—1600). De nya
konstitutionerna stadfästes 1589 av Sixtus V. 1630
uppdelades f. av Urban VIII i två
kongregatio-ner med var sin general, en fransk och en
italiensk; båda gingo under i revolutionstidens
stormar.
Feuillantklubben [föja’ut-] (fr. club des
feuillants), fransk politisk klubb, en ur
jakobin-klubben juli 1791 företagen utbrytning av
konstitutionella monarkister, som ville upprätthålla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
