- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 7. Eugene - Frank /
383-384

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Filip (greve av Flandern) - Filip I, den järve (hertig av Burgund) - Filip II, den gode (hertig av Burgund) - Filip I (konung av Frankrike) - Filip II August (konung av Frankrike) - Filip III, den djärve (konung av Frankrike) - Filip IV, den sköne (konung av Frankrike) - Filip V, den långe (konung av Frankrike) - Filip VI av Valois (konung av Frankrike) - Filip VII (greve av Paris)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

383

Filip

384

furste av Rumänien men avböjde. Då den äldre
broderns, konung Leopold II :s, ende son avled
1867, blev F. tronföljare. F. var far till Albert I.

Burgund. 1) Filip I, den djärve,
hertig (1342—1404), fjärde son till Johan II av
Frankrike. F. fick 1363 hertigdömet Burgund i
län och blev stamfader för yngre huset Burgund.
Genom sitt giftermål 1369 ökade han väsentligt
sina besittningar. F. inträdde i
förmyndarregeringen för sin brorson Karl VI av Frankrike
1380. Då Karls sinnessjukdom utbröt 1392, blev
F. förmyndare. Han var äregirig, kraftfull,
prakt-älskande och slösaktig. — Biogr. av O. Cartellieri
(1910).

2) Filip II, den gode, hertig (1396—
1467). Han var son till Johan den oförskräckte
och blev hertig av Burgund efter mordet på
denne (1419). Om F :s utrikespolitik och hans
lysande personlighet se Burgund. Inrikespolitiskt
konsoliderade F. sitt välde genom en centraliserad
förvaltning, som togs till förebild i flera
länder. — Litt.: H. Pirenne: ”Histoire de
Belgi-que”, II (3 :e uppl. I922);O. Cartellieri, ”Am
Hofe der Herzöge von Burgund” (1926).

Frankrike. 1) Filip I, konung (1052—1108).
Han var son till Henrik I, blev konung 1060, i
början under förmynderskap. Han låg i fejd med
sina vasaller. Hans son Ludvig (VI) var från
1100 rikets verklige regent.

2) Filip II August, konung (1165—
1223). Han blev konung 1180 efter sin fader,
Ludvig VII, och stred 1181—86 mot sin
förmyndare, Filip av
Flandern. Genom
dessa strider erhöll F.
Vermandois, Amiens
och Valois samt
genom arv Artois. Med
sina mäktiga vasaller,
konungarna av
England, förde F. långa
krig. Han understödde
Rikard Lejonhjärta
och Johan utan land
mot deras fader,
Henrik II. Då Rikard
blivit konung, drogo han
och F. 1190 på korståg

(det tredje) men blevo strax ovänner. Då Akka
intagits, återvände F. 1191, angrep Normandie
och stred mot den återkomne Rikard 1194—99.
Mot Johan utan land stödde F. därpå hans
brorson Artur samt erövrade Normandie, Anjou,
Poi-tou, Maine och Touraine. Johan slöt, efter
försoning med Innocentius III, förbund med kejsar
Otto samt greven av Flandern. F. vann då över
deras härar den stora segern vid Bouvines 1214.
I Sydfrankrike understödde han korståget mot
albigenserna. F. var en kraftfull, målmedveten
härskare, en av det moderna Frankrikes
grund-läggare. Kronans område mer än fördubblades,
förvaltningen ordnades, och kungamakten
stärktes. F :s första gemål var Isabella av Hainaut,
hans andra Ingeborg, dotter till Valdemar den
store av Danmark. Då han strax försköt henne

(1193) och 1196 äktade Agnes av Meran,
bannlystes han av Innocentius III och tvangs senare
att återtaga Ingeborg som drottning. — Litt.:
Biogr. av A. Cartellieri (4 bd, 1899—1922).

3) Filip III, den d j ä r v e, konung (1245
—85). Han var son till Ludvig IX, deltog i faderns
korståg och efterträdde honom 1270. I hög grad
kyrkligt intresserad, behärskades han av präster
och munkar. 1271 förenades genom arv Poitou
och återstoden av länet Toulouse (utom
Venais-sin) med kronan. F. sökte efter ”sicilianska
aftonsången” 1282 uppsätta sin son Karl av Valois
på Aragoniens tron men misslyckades. — Litt.:
Ch. V. Langlois, ”Le règne de Philippe le Hardi”
(1887).

4) Filip IV, den sköne, konung (1268
—1314) den föreg :s son. Han blev konung 1285
och slutade faderns krig med Aragonien 1291.
Genom hänsynslös politik lyckades F. för kronan
vinna bl. a. Lyon. Tvister med Edvard I av
England förde 1295 till förbund med Skottland
och krig mot Edvard; F. erövrade 1300 det
engelskvänliga Flandern men led mot dess städer
nederlaget vid Courtrai 1302. Med Edvard slöts
stillestånd 1297, fred 1303. Om F :s strider med
påven Bonifatius VIII se d. o. Sedan F. förmått
den svage Clemens V att 1309 slå sig ned i
Avignon, lyckades han med Clemens’ hjälp få
Tempelherreorden upplöst 1312, vilket tillförde
F. stora rikedomar.

Under F :s regering hölls 1302 det första
mötet av états généraux. Förvaltningen
förbättrades, och kronans makt växte på länsherrarnas och
kyrkans bekostnad. F :s rådgivare voro lågättade
legister, som på grundval av romersk rätt
förkunnade kungadömets rätt och makt. — Litt.:
G. Digard, ”Philippe le Bel et le Saint-Siège
de 1285—1304” (2 bd, 1936); duc de
Lévis-Mirepoix, ”Philippe le Bel” (1936).

5) Filip V, den långe, konung (1294
—1322), den föreg :s son. Han blev efter brodern
Ludvig X :s död 1316 riksföreståndare samt,
sedan Ludvigs postume son dött nov. s. å., konung
1317. F. var en kraftig regent, som reformerade
förvaltning och finansväsen. — Biogr. av P.
Lehugeur (1931).

6) Filip VI av Va lois, konung (1293
—1350). Han var son till Karl av Valois (en
yngre bror till F. IV). Då kapetingernas
huvudlinje utdött med den sonlöse Karl IV, blev F.
konung 1328. Hans rival, Edvard III av
England (F. IV :s dotterson), fick stöd i Flandern,
men F. vann där segern vid Cassel 1328. Öppet
krig (det s. k. hundraårskriget) utbröt 1337 med
Edvard, som slog franska flottan vid Sluis i
Flandern 1340. Stillestånd rådde till 1346, då
kriget åter utbröt på grund av tronstrider i
Bretagne, och F. led nederlaget vid Crécy s. å. 1347
föll Calais; s. å. inträdde åter stillestånd. För att
täcka krigskostnaderna pålade F. saltskatten, ”la
gabelle”. Han förvärvade åt kronan bl. a.
Champagne, Dauphiné och Montpellier.

7) ”Filip VII”, greve av Paris (1838—94),
tronpretendent för orléanisterna från 1842,
jämväl för roj alisterna från 1883.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffg/0236.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free