- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 7. Eugene - Frank /
459-460

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Förhistoria - Historia

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

459

Finland

460

Älghuvud av täljsten från Hvittis sn, Satakunta, ett
av de märkligaste konstverken från Finlands stenålder.
Nationalmuseum, Helsingfors.

höra den kamkeramiska kulturen, uppvisa bättre
fornsaksformer och massor av ornerade
kruk-skärvor. Stenkammargravar saknas, men från det
skede, som motsvarar Skandinaviens
gånggrifts-och hällkisttid, .finnas i s. v. F. ett betydande
antal enmansgravar med båtyxor och lerkärl.
Stenåldersfynd äro kända från alla delar av F.
ända upp mot Ishavet, men huvudmassan härrör
från trakterna utmed Finska viken. Enbart
sten-föremålen uppgå till mer än 25,000. — Fynd
från bronsåldern äro i F. mycket få. Av
skandinaviska typer ■ finnas ett 50-tal fynd,
nästan alla från s. v. F. Till denna kulturgrupp får
man även räkna en del av de till omkr. 2,700
uppgående rösen, som iakttagits i landet. Till
den östryska bronsåldern höra något mer än
ett dussin små holkyxor och gjutformar till
dylika från olika delar av F. ävensom en del
boplatser med bl. a. lerkärl av asbestbemängt gods.
De fåtaliga metallfynden från F :s bronsålder ha
lett till antagandet, att även stenredskapen
allt-j ämt varit i bruk. Järnåldern är i F.
ytterst torftigt företrädd i fynden ända fram till
början av 2:a årh. e. Kr. Efter denna tid blir
materialet rikare; det har under tre sekler
framåt en nästan uteslutande östbaltisk prägel.
Förbindelserna vid denna tid ha upprätthållits
företrädesvis med länderna s. om Finska viken.
Endast enstaka vapen och smycken äro av
skandinaviskt ursprung. Gravskicket vid denna tid
kännetecknas av likbränning, och fynden
koncentrera sig till Egentliga Finland, s. delen av
Satakunta, Tavastland och Österbotten samt v.
Nyland. I dessa landsdelar ligger huvudbygden
även under folkvandringstiden (400—
800 e. Kr.), som dock uppvisar vida talrikare
fynd. Särsk. betydande är s. Österbotten, som

stått i livlig förbindelse med n. Skandinavien.
Från Österbotten föreligga en del föremål av
ädla metaller, den blygsamma motsvarigheten till
Skandinaviens rika guldskatter från samma tid.
De kontinentala påverkningar, som i fråga om
ornamentik, vapenformer, gravskick
(skelettgravens uppträdande) m. m. vid denna tid göra sig
gällande i Norden, nå även fram till F., ehuru
i betydligt svagare form. I F. utvecklar sig vid
denna tid i anslutning till skandinaviska
förebilder en i viss mån nationell djurstil. Jämsides
med det skandinaviska kulturutbytet fortgår
under hela folkvandringstiden de från föregående
skede övertagna förbindelserna med länderna s.
om Finska viken. — Fynden från
vikingatiden uppvisa en i mycket annan fördelning
och karaktär än den föregående periodens. S.
Österbotten hör nu till de fyndfattigaste delarna,
under det att andra områden, särsk. Karelen,
kraftigt rycka upp. I Lappmarken äro från
denna tid gjorda betydande depåfynd, tolkade
som vittnesbörd om handelsförbindelser mellan
Nordskandinavien och Ryssland. Under denna tid
inträder en avmattning i de svenska
påverkningarna, och kulturen i F. får en nationell prägel
med ett flertal självständigt utvecklade
forn-sakstyper. Av materialet att döma ha
förbindelserna med de östbaltiska länderna och Ryssland
varit livligare än med Skandinavien. Av de i
F. funna omkr. 1,400 arabiska mynten härröra
dock ej mindre än 1,100 från Åland. Liksom i
Sverige avlösas i F. de arabiska myntfynden av
angelsaxiska och tyska (7,000—8,000 st), och
dessa inflytelser pågå ännu under den äldsta
historiska tiden.

Historia. Det första korståget till s. v. F.
anses ha företagits av Erik den helige på
1150-talet, men den församling, som upprättades av
biskop Henrik, hotades länge av hedniska
tavas-ter och kareler. Först genom Birger jarls
korståg, omkr. 1250, vanns större trygghet.
Tavastland kuvades, och Tavastehus slott uppfördes.
Samtidigt ökades F :s svenska befolkning
synbarligen genom inflyttning från Sverige. Genom
Tyrgils Knutssons fälttåg (1293) och freden
med Novgorod i Nöteborg (1323) blevo
katolicismen och svenska väldet befästa i F. Novgorod
avstod till Sverige de karelska gisslalagen Savo,
Jäskis och Äyräpää. Gränsen drogs från
Systerbäck i n. v. riktning tvärs genom landet till
Pattijoki vid Bottniska viken. Snart kom
emellertid området härifrån norrut att befolkas av
finländska kolonister, varigenom också norra
Österbotten underlades svenska kronan.

Svensk lag och samhällsform infördes nu.
Skatteuppbörden, som sedan Birger jarls tid
skett för svenska kronan, ordnades efter lokala,
”nationella” förhållanden.

Kyrkan vann allt större stadga. Under
landets förste inhemske biskop, Magnus I, 1291—
1308, flyttades biskopssätet till Äbo. Vid Håkan
Magnussons konungaval (1362) stadgades, att
Österland (F.) som ett eget biskopsdöme och
lagmansdöme skulle äga rätt att deltaga i
konungavalen. Under slutet av medeltiden gjorde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffg/0296.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free