Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Finland
466
huvudstad, och senare flyttades de centrala
ämbetsverken och univ. dit. Under Nikolaus I
(reg. 1825—55) utövade generalguvernörerna A.
Zakrevskij, 1824—31, och furst A. Mensjikov,
1831—55, nästan despotisk makt. På den senares
initiativ utfärdades 1850 förbud mot utgivandet
av finskspråkiga skrifter av annan än ekonomisk
och religiös karaktär (formligen upphävt 1860).
I huvudsak upprätthöllos dock den
grundlags-enliga ordningens former, ej minst genom
bemödanden av ministerstatssekreteraren greve
Alexander Armfelt, 1841—76. Samtidigt märktes
en stark nationell uppryckning, som stod i
samband med uppträdandet av män, sådana som
J. L. Runeberg, J. V. Snellman och E. Lönnrot.
Efter Alexander II :s tronbestigning (reg. 1855
■—81) och Krimkrigets (1853—56) slut inträdde
en ljusning även i de politiska förhållandena.
1863 sammankallade kejsaren en lantdag till
Helsingfors, den första efter Borgå lantdag. I
sitt trontal lovade kejsaren att efter tre år åter
sammankalla ständerna, varjämte förhoppning
gavs om lantdagarnas periodicitet. Under de
närmast följ, årtiondena bedrevs under
ständernas medverkan ett ivrigt reformarbete.
Samtidigt begynte ett starkt ekonomiskt uppsving
efter de svåra hungeråren omkr. 1867. En av
ständerna antagen lantdagsordning stadfästes
1869, en värnpliktslag 1878. Emellertid väckte
språkstriden en allt djupare söndring i sinnena.
Fennomanerna under G. Z. Yrjö-Koskinens
ledning yrkade på finskans herravälde i det
officiella livet och som bildningsspråk. Liberala
partiets förmedlingsprogram av 1880 förde icke till
förlikning. Inför fennomanernas oförsonlighet
växte den s. k. Vikingagruppen ut till ett ”svenskt
parti”, som inom kort vann majoritet vid
lantdagarna inom två stånd, ridderskapet och adeln
samt borgarståndet. Alexander III :s
tronbestigning (reg. 1881—94) medförde till en början ej
några större förändringar. I greve Heiden, 1881
—97, fick landet en rysk-nationalistiskt sinnad
generalguvernör, men kallelsen av
fennomanernas ledare G. Z. Yrjö-Koskinen och ledaren för
det liberala partiet L. Mechelin till ledamöter av
senaten 1882 tycktes antyda fortsatt samverkan
mellan regenten och ständerna. Dessas lagliga
rättigheter utvidgades t. o. m. 1885 genom
mo-tionsrätten. I början av 1890-talet skärptes
emellertid den ryska politiken, och faran för F :s
konstitution var stor. Genom ett beslutsamt
uppträdande av ständerna lyckades man dock
avvärja hotet.
De första åren av Nikolaus II :s regering
(1894—1917) förflöto i relativt lugn, men
hösten 1898 återupptogos de ryska angreppen, då
den ryske nationalisten, generaladjutant N. I.
Bobrikov, utnämndes till generalguvernör. Hans
förryskningsprogram upptog bl. a.
sammansmältning av den finländska armén med den
ryska, en ordning för stiftande av s. k. rikslagar
samt ryskans införande i ämbetsverken och
skolorna. 15 febr. 1899 utfärdades ett kejserligt
manifest (sedan känt under namnet
Februarimanifestet), enligt vilket lagstiftningen i F., i den
mån den ansågs beröra Rysslands intressen, till
väsentlig del överflyttades till de ryska
myndigheterna. När rikssekreteraren, sedermera
inrikesministern V. v. Plehwe, utnämndes till
ministerstatssekreterare (t. f. hösten 1899, ord. jan.
1900), tilltäpptes till yttermera visso den enda
kanal, genom vilken F :s önskningar direkt
kunnat nå monarken, och förryskningsplanerna kunde
ostört fortsättas. Pressen underkastades en allt
hårdare censur, tidningar indrogos i stort antal,
polisövervakandet och spioneriet skärpets.
Ämbetsverkens förryskning förbereddes. 12 juli
1901 utfärdades en ny värnpliktslag, som avsåg
att införa det ryska militärsystemet i F. Om
till-lämpningen av denna olagliga förordning kom
striden främst att röra sig. Kommunerna och
ämbetsmännen vägrade efterkomma de påbud,
som utfärdats för uppbådens effektuering, och
värnpliktsungdomen uteblev, trots straffåtgärder,
massvis från uppbåden. Värnpliktslagen kunde
icke genomföras, men de finländska trupperna
upplöstes, gardesbatalj onen dock först 1905, från
vilken tid F. saknade egna trupper. För att bryta
tjänstemännens ”passiva” motstånd mot de
olagliga förordningarna skaffade sig Bobrikov makt
att på administrativ väg, utan laga dom, avskeda
dem. 2 april 1903 utfärdades den s. k.
diktaturförordningen, och därefter förvisades
misshagliga personer ur landet el. deporterades till
Ryssland. Genom dessa våldsåtgärder och ej minst
genom det gammalfinska partiets undfallenhets
-politik hade det passiva motståndet i hög grad
försvagats, då rysk-j apanska krigets utbrott i
febr. 1904 framkallade en förändring. Ungdomen
sökte redan utfinna mer aktiva former för
motstånd. 16 juni 1904 fick Bobrikov banesåret av
Eugen Schauman, och 28 juli föll v. Plehwe i
Petersburg offer för ett ryskt attentat. Till
generalguvernör utnämndes furst I. Obolenskij.
Pressen fick nu större yttrandefrihet, och
lag-tima lantdag sammankallades till dec. 1904. De
förvisade fingo småningom återvända. Vid
lantdagsvalen segrade de förenade svenska och
ungfinska partierna, de ”konstitutionella”, över det
gammalfinska undfallenhetspartiet. Ständerna
yrkade i en petition energiskt på de lagliga
förhållandenas återställande, men monarken
bekvämade sig blott till att t. v. inställa
värnpliktsstad-gans tillämpning. Medan kampen mot
förrysk-ningspolitiken pågått, hade arbetarrörelsen, som
officiellt anslutit sig till den internationella
socialdemokratien, hastigt tilltagit i styrka,
radikaliserats och trätt i förbindelse med den ryska
socialdemokratien. Också ett litet men verksamt
radikalt ”aktivistparti” hade konstituerat sig
(1903). När revolutionsrörelsen i Ryssland i
slutet av okt. 1905 bröt ut i en generalstrejk, vann
denna anslutning i F. av såväl socialdemokratien
och aktivisterna som de konstitutionella.
”Storstrejken” (30 okt.—6 nov. 1905) genomfördes
överallt i landet och på alla
verksamhetsområden. Generalguvernör Obolenskij och den
gammalfinska senaten förmåddes att avgå. Flera av
de olagliga förordningarna upphävdes.
Lantdags-kallelse utfärdades. Ett dåligt omen var, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
