Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finland - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Finland
472
övrigt medförde dock icke Kallios presidentskap
en så stark äktfinsk frammarsch, som man hade
befarat på svenskt håll. Som president visade
Kallio aktningsvärd opartiskhet. Han efterträddes
vid sin död i dec. 1940 av R. R y t i. — I
utrikespolitiskt hänseende framträdde vid mitten av
1930-talet en ökad strävan till nordisk
orientering. Riksdagsgrupperna förordade 1935
samfällt anslutning till den skandinaviska
neutralitetspolitiken. Samförstånd uppnåddes med
Sverige om remilitarisering av Ålandsöarna, den s. k.
Stockholmsplanen, som dock icke godkändes av
Ryssland och fick förfalla. Redan 1932 ingicks
en nonaggressionspakt med Sovjetunionen, vilken
förnyades 1934. I maj 1939 avböjde F. i likhet
med Sverige och Norge Hitlers erbjudande om
icke-angreppsfördrag. Vid krigsutbrottet 1939
deklarerade F. jämte de övriga nordiska länderna
sin vilja att hålla sig utanför den stora
konflikten, men landet stod då redan inför ödesdigra
händelser. Sedan Sovjetunionen hade besatt ö.
Polen och förmått de baltiska staterna att
upplåta baser, ställde den även krav på F. och
begärde förhandlingar i Moskva. J. K. Paasikivi
och V. Tanner utsågos till underhandlare och
erhöllo 14/io ett memorandum, i vilket krävdes,
att F. skulle avträda delar av Karelska näset,
öarna i Finska viken och v. delen av
Fiskarhalvön. Vidare önskade Sovjetunionen arrendera
Hangö på 30 år för att där anlägga en flottbas.
Som kompensation erbjödos vissa områden i
Fjärrkarelen. Moskva fordrade även en
utvidgning av icke-angreppspakten. På finsk sida
förklarade man sig beredd till mindre
gränsrevisioner. Medan förhandlingarna pågingo, hade de
nordiska statsöverhuvudena och Kallio 18/io—19/io
ett möte i Stockholm, vilket framstod som en
demonstration för F. Man lät emellertid finska
regeringen förstå, att den icke kunde räkna med
militär hjälp. En del mindre ryska jämkningar
ansåg F. icke tillräckliga, för att kraven skulle
kunna accepteras, och förhandlingarna avbrötos.
I en rysk not 26/n påstods, att finskt artilleri
samma dag hade öppnat eld vid Mainila på
Karelska näset. Finska regeringen bestred
beskyllningen, men Sovjetregeringen förklarade 28/n,
att den icke längre kände sig bunden av
icke-angreppspakten, och avbröt följ, dag de
diplomatiska förbindelserna. 30/ii gingo ryska trupper
till angrepp mot F., som redan i okt. hade
vidtagit vissa säkerhetsåtgärder, vilka praktiskt
taget inneburo mobilisering (jfr Finsk-ryska
vinterkriget). Riksbankschefen R. Ryti bildade i dec.
en nationell samlingsregering med V. Tanner som
utrikesminister. N. F. utpekade angriparen och
förklarade, att Sovjetunionen hade ställt sig
utanför förbundet. Försök av Sverige och U.S.A.
att åter få förhandlingar till stånd avvisades av
Sovjetunionen, som meddelade, att den icke
erkände någon annan finsk regering än den V12
nära ryska gränsen upprättade ”folkregeringen”,
ledd av O. Kuusinen, en finsk kommunist, som
efter frihetskriget 1918 hade flytt till Ryssland.
De skandinaviska länderna, särsk. Sverige, gåvo
F. omfattande hjälp. Svenska regeringen
överlämnade ansenliga mängder vapen. Transitering
av krigsmateriel från västmakterna medgavs.
Däremot vägrade Sverige och Norge
genommarsch av en särsk. organiserad allierad
und-sättningskår. Utrikesminister Tanner anhöll 13/2
1940, att svenska militära förband måtte
överföras till F. Denna begäran avslogs. Svenska
frivilligkåren, som hade fått sin
utrustning ur svenska arméns förråd, var i slutet av
kriget under insättning på Sallafronten. Svenska
insamlingar till F. organiserades i olika former
(se Finlandshjälpen). — Med anledning av den
ytterst hotfulla vändningen i kriget i febr. 1940
begärde finska regeringen genom svensk
förmedling underhandlingar om fred. En delegation
under ledning av Ryti och minister Paasikivi reste
till Moskva, och 12/s undertecknades där
fredsavtalet. Villkoren blevo hårda. I söder flyttades
riksgränsen till ung. samma linje, som gällde
efter freden i Nystad (1721). Landavträdelserna
omfattade Karelska näset med Viborg och öarna
i Finska viken. Hangö utarrenderades på 30 år.
Vidare avträddes Sallaområdet, och F. måste
åtaga sig att som fortsättning på Kemij ärvibanan
bygga en järnväg fram till den nya ryska
gränsen. Fiskarhalvön blev helt rysk. Däremot fick F.
behålla Petsamo, som ryssarna hade erövrat.
Av-trädelserna betydde, att F. förlorade 10 % av
sin åkerjord och sina industrier och 11 °/o av
skogarna. Omkr. 400,000 människor lämnade de
avträdda områdena. Man började genast sörja för
dem, bl. a. genom en snabbkolonisering. — Då
Hitler 1941 förberedde krig mot Ryssland, inlät
sig F. på militärt samarbete med Tyskland. Det
började med transitering av tyska trupper, vilka
till slut även uppmarscherade på finsk mark (jfr
FINLAND
1940 — 1947
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
