Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Finngrunden - Finnheden - Finnmarken, Finmarken - Finnmarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
503
F innheden—F innmar ker
504
ten. De farliga grunden äro omgivna av ett
stort antal prickar samt av lysbojar och två
fyrskepp, näml. ”Finngrundet” n. ö. om grunden
och ”Västra Banken” s. v. om grunden. Det
förstn. fyrskeppet är försett med radiofyr.
Finnheden, se Finnveden.
Finnmarken, Finmarken, under äldre tid
benämning på den nordligaste delen av
Skandinaviska halvön samt områdena ö. därom bort
mot Vita havet. Namnet fortlever numera i
Finmark fylke i Norge.
Området har redan tidigt bebotts av lappar.
Först långt in i medeltiden el. vid mitten av
i2oo-talet kan en norsk bosättning konstateras;
en stödjepunkt för norrmännens välde blev det
1307 anlagda Vardöhus. F. hade på denna tid
en icke ringa betydelse genom pälshandeln samt
under den senare medeltiden även genom fisket
vid Ishavskusten. Lapparna ha väl urspr. varit
skatteskyldiga under den norske konungen,
representerad av länsinnehavaren på Vardöhus, men
med tiden gjorde även andra makter intrång i
dennes rättigheter. Redan under medeltiden ha
sålunda svenskar och ryssar börjat utkräva skatt
i F. Ända till mitten av 1500-talet ha de s. k.
birkarlarna haft ett slags monopol på att
upp
taga skatt av lapparna för
den svenska statens räkning;
de utsträckte sina
skattut-krävningsexpeditioner långt
in i detta ”ingen mans land”.
Sveriges finnmarkspolitik
blev särsk. aggressiv under
1500-talet och 1600-talets
första årtionde, då Gustav
Vasa och hans söner
energiskt hävdade sina anspråk
gentemot medtävlarna
Dan-mark-Norge och Ryssland
samt sökte utvidga sin del av
F. Sedan Sverige genom
erövringar under senare delen
av 1500-talet lyckats avklippa
Rysslands förbindelser
västerut genom Östersjön,
återstod att spärra el. göra sig
till herre över den nya
förbindelsen mellan Ryssland
och Västeuropa, som på
denna tid upptagits av
engelsmännen över Ärchangelsk.
Stoppandet av denna
förbindelseled bildar bakgrunden
för den svenska
finnmarks-politiken på Johan III:s och
Karl IX :s tid. Den senare
synes även ha närt planer
på grundandet av ett svenskt
ishavsvälde, med vilket
förbindelse sjöledes skulle
etableras över Göteborg. Planen
kröntes så till vida med
framgång, som man i
Teu-sinafreden 1595 förmådde
Ryssland att avstå sina
an
språk på kustlinjen mellan Malangen och
Var-anger. Däremot hade ej Karl IX någon
framgång vid uppgörelsen med den andre medtävlaren,
Danmark-Norge. Karls expansiva politik, som
1607 fick ett signifikativt uttryck, då han antog
titeln av lapparnas konung, blev sedermera en
av anledningarna till Kalmarkriget. I freden
i Knäred 1613 måste emellertid Sverige avstå
från sina anspråk på finnmarkskusten. Så länge
man ej fått till stånd bestämda gränslinjer
mellan svenskt, norskt och ryskt territorium i F.,
funnos emellertid alltid anledningar till tvister.
Det dröjde ända till 1751, innan en dylik
gränsreglering ägde rum mellan Sverige och Norge;
mot Ryssland reglerades gränsen först 1826.
■—-Litt.: N. Enewald, ”Sverige och F.” (1920); A.
Attman, ”Den ryska marknaden i 1500-talets
baltiska politik” (1944).
Finnmarker kallas ännu i dag många
skogstrakter i mellersta Sveriges landskap (Värmland
—Ångermanland), som en gång koloniserats av
finnar. Redan under Gustav Vasa gick en stark
ström av utvandrare från Finland till Sverige.
Senare tilltog denna invandring av finnar
betydligt på grund av det olyckliga tillståndet
i Finland under slutet av 1500- och början av
ÖVERSIKTSKARTA
FINNMARKERNA
। mellersta Skandinavien
efter S.Lönborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
