Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fladdermöss - Fladen (Kattegatt) - Fladen (Nordsjön) - Flagellanter - Flagellater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
587
Fladen—Flagellater
588
Långörad fladdermus (t. v.) och dvärgfladdermus.
spectrum, som huvudsaki. lever av insekter och
frukter. De egentliga blodsugarna tillhöra släktet
Desmodus. Dessa arter äro ej större än möss och
kunna sålunda endast framkalla en lindrig
blodförlust. De anfalla nattetid alla slags
varmblodiga varelser, även människan. Fam. h ä
stsko n ä s o r, Rhinolophidae, utmärkes av det
hästskoformade näsbladet och av att svansen är
indragen i flyghuden. Hithörande arter
förekomma i Gamla världen, åtskilliga i Europa. Hos
läderlappar, J/espertilion’idae, saknar
nosen hudbihang, och svansen är lång och
innesluten i flyghuden. Hit höra alla i Sverige funna
f. De viktigaste av dessa äro följ.: Släktet
Myotis: D a u b e n t o n s fladdermus el. v a
t-tennattblackan, Myotis Dcmbentonii,
tillhör Sveriges allmännaste f. och anträffas oftast
jagande tätt utefter vattenytan vid sjöar och
smärre vattendrag. Den förekommer upp till s.
Norrland. Mustaschfladdermusen,
Myotis mystacinus, finnes, ehuru rätt sällsynt,
i hela Sverige. Fransade fladdermusen,
Myotis nattereri, igenkännes på att
svansflyghu-den i kanten bär borstlika hår. Den är sällsynt
och finnes ej n. om Södermanland. Den minsta
av alla europeiska f. är
dvärgfladdermusen, Pipistrellus pipistrellus, vars kroppslängd
endast är omkr. 42 mm. Den är rätt allmän i
Göta- och Svealand. Sveriges allmännaste art är
nordiska fladdermusen, Pipistrellus
Nilssonii, som förekommer ända upp i fjällens
björkregion. Den mera silvergrå
gråskym-liga fladdermusen, Vespertilio murinus,
går ej längre norrut än till Uppland. Samma
utbredning har stora fladdermusen,
Nyc-talus noctula, ’den största svenska arten, med en
kroppslängd av intill 76 mm. Den är en
synnerligen skicklig flygare. Lättast igenkännlig är
långörade fladdermusen, Plecotus
auri-tus, med ofantliga, över pannan sammanvuxna
öron. Den går rätt långt upp i Norrland. B a
r-bastellen, Barbastella barbastellus, har
mindre öron, som äro förenade med en hudfåll över
pannan. Den förekommer
sparsamt i Skåne, Blekinge,
Halland och Östergötland.
Alla sv. f. leva av insekter
och äro därför att betrakta
som nyttiga djur. — Litt.:
O. Ryberg, ”Studies on bats
and bat parasites”, 1 (1947).
Fladen, grundflak i
Kattegatt, s. v. om Nidingen.
Grundflaket, vars minsta
djup är 6,5 m, är utmärkt
med bl. a. en lysboj s. v. om
och ett fyrskepp, ”Fladen”,
n. ö. om de grunda
områdena. Fyrskeppet är försett
med anordningar för
luft-och vattenmistsignalering.
Fladen, eng. Fladen Ground
[flei’dn grau’nd], stort
grundflak i Nordsjöns n. v.
del, c:a 120 km från
skotska kusten. Givande sillfiske
(”Fladen-sill”).
Flagella’nter (av lat. flagelläre, gissla),
medlemmar av några medeltida brödraskap, vilka
trodde sig kunna förvärva syndaförlåtelse
genom kroppens gisslande. Sådana rörelser
uppträdde särskilt under tider av nöd, häftigast och
med största utbredningen vid tiden för
digerdödens härjningar (mitten av 1300-talet). Redan
gisslartågen 1260—61 (i Italien och Tyskland)
hade formen av organiserade processioner, under
vilka gisslingen åtföljdes av botsånger; än mer
var detta fallet vid de stora gisslartågen 1348—
49, vilka föranledde inskridande av påven
Clemens VI. Ännu på 1400- och 1500-talen ingrep
inkvisitionen ofta mot liknande rörelser. Samtidigt
fick gissling flerstädes genom jesuitiskt
inflytande en rätt framträdande plats bland personliga
botövningar. — Litt.: E. Fischer, ”Die
Geiss-ler” (1906).
Flagellater, mångformig grupp av
mikroskopiskt små, encelliga, ensamma eller
kolonibildande, i vatten levande organismer, som intaga en
mellanställning mellan växter och djur. Till
växt-flagellaterna räknas sådana former, som ha
kro-matoforer och därför kunna assimilera; men som
dylika växtflagellater även ha möjlighet att leva
på organisk näring och således kunna övergå
till saprofytiskt levnadssätt, varvid de även bli
färglösa, blir gränsen mellan djur- och
växt-flagellaterna svår att uppdraga. Sitt namn f 1
a-g e 11 a t e r (av lit. flagedlum, gissel) ha de
på grund av att de alltid äro försedda med ett
el. flera kraftiga flimmerhår, s. k. gissel eller
flageller, medelst vilka de simma omkring. I
allm. är f :s yttre form på grund av frånvaron
av en stel cellulosavägg lätt växlande; många
visa amöboida rörelser. De s. k.
kiselflagel-laterna ha ett genombrutet kiselskelett, andra
ytterst små marina f. äro täckta av kalkplattor,
s. k. kokkoliter. Många leva alltid i kolonier, så
t. ex. Dinobryon, som bildar greniga kolonier
med bägarlika cellulosahyllen omkring de en-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
