- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Fjärde upplagan. 7. Eugene - Frank /
719-720

(1951) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fogelklou Norlind, Emilia - Fogelqvist, Torsten - Fogelstad, Fågelsta - Foggia - Fogo - Fogsvans - Foibe - Foibos - Foix (stad) - Foix, släkt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

719

F ogelqvist—F oix

720

heten för nya strömningar kom henne att tidigt
uppmärksamma psykoanalytisk litteratur och
införa en del av dess synpunkter i svensk pedagogik
liksom i sina sociologiska skrifter
(”Samhällstyper och medborgarideal”, 1926, ”Skolliv och
själsliv”, 1927, ”Samarbetets psykologi”, 1929,
2:a uppl. 1932, ”Vad man tror och tänker inom
svenska folkrörelser”, 1934, ”Bortom Birgitta”,
1941). Av rent uppbygglig karaktär är
”Allvarsstunder” (2 bd, 1903—13, 2/3:e uppl. 1913—21).
F:s kyrkohistoriska arbeten, i lika hög grad
religionspsykologiska, behandla företrädesvis
medeltida ämnen samt kväkarrörelsen (”Birgitta”,
1919, ”Ur fromhetslivets svensk-historia”, 1—2:1,
1916—17, ”Kväkaren James Nayler”, 1929,
”William Penn”, 1935). — 1922 g. m. fil. dr
Atnold Norlind har F. efter makens död (1929)
utg. hans dagböcker från studieåren och
efterlämnade essäer (1930; i samråd med Klara
Johanson) samt författat biogr. ”Arnold” (1944,
3:e uppl. 1945). F:s senaste arbete, ”Ljus finns
ändå” (1948), omfattar ett urval uppsatser, även
kyrkohistoriska, från 1905—48. — Litt.: Lydia
Wahlström, ”Glada givare” (1929).

Fogelqvist, Torsten, författare, publicist
(1880—1941). F., som föddes i Lidköping, blev
fil. kand, i Uppsala 1902. Han drogs snart in
i folkbildningsarbetet.
Han blev 1905
föreläsare i
Folkbildningsförbundet och 1908
lärare vid Brunnsviks
folkhögsk. för
arbe-tarungdom; 1912—18
var han rektor där.
Vid sidan av sin
lä-rarverksamhet fortsatte F. som
populärföreläsare och
framträdde dessutom som
förf. Han publicerade
först ett par studier
över Ibsen och Frö-

ding samt debuterade 1912 som lyriker med
dikt-saml. ”På vaxtavla”, som 1915 följdes av ”Sånger
till den förlorade skönheten”. Sin förnämsta insats
kom F. att göra som prosaist. Redan i F :s
tidigaste produktion möter man den för honom
karakteristiska kombinationen av radikalism och
sinne för tradition, som med åren skulle
framträda än tydligare. 1918 övergick F. till
journalistiken och var till 1919 red. för
Aftontidningen i Stockholm, varefter han blev medarb.
i Dagens Nyheter, där han 1930—35 var
huvudred. för kultur och politik. Han följde med
intresse den efter 1 :a världskriget framväxande
arbetardikten (”Dan Andersson”, 1922) men
kände sig närmast befryndad med förf, som E. A.
Karlfeldt (monogr. 1931, helt omarb. uppl. 1940)
och Albert Engström (bildurval med text 1933)
och tecknade med förståelse Samuel Hedborn
(i937)- Vid sidan av den kulturpolitiska essän
odlade F. resebrevet och minnesbilden, varvid han
med förkärlek dröjde vid hågkomster från
hemmet och skolan (”Allvarsmän och narrar”, 1921,

”När stugan blev mig trång”, 1922, ”Från
Söderköping till Rom”, 1924, ”På resa och rot”, 1926,
”Typer och tänkesätt”, 1927, ”Minnen, meningar,
melodier”, 1930, ”Om någon vill höra på”, 1933,
”Jag minns den ljuva tiden”, 1935, ”Svenska och
klassiska utsikter”, 1940). I den lilla skriften
”Västerlandet och den judiskt kristna etiken”
(1930) deklarerade F. sin inställning till
kristendomen som livsåskådning, varvid han tog avstånd
från den livsfientlighet, som han fann i den
kristna etiken. Bl.a. gjorde han en insats vid
utarbetandet av 1937 års psalmbok. F. kom
under 1930-talet alltmer att uppmärksamma den
framväxande nationalsocialismen, som han
behandlade i en rad artiklar, delvis samlade i den
postumt utg. ”1 totalstatens skugga” (1941). Han
blev 1927 fil. hedersdr i Uppsala, 1931 medl. av
Svenska akad. Postumt ha vidare utkommit ”Från
ungdoms- och vandringsår” (1941), ”Svenska
utsikter” (1942), ”Främmande luftstreck” (1944),
”Tredje rikets ansikte. Tyska iakttagelser 1934
—36” (s.å.) och ”Postludium” (1946). — Litt.:
N. Ahnlund, ”T. F.” (1941); B. Bergman, ”T.
F.” (1946).

Fogelstad, Fågel st a, gods i Julita sn i
Södermanland, ö. om sjön öljaren, omfattar 2,004
har, därav 734 åker; taxeringsvärde 955,100 kr.
Slottet av sten i två våningar med torn
härstammar från 1600-talet men ombyggdes 1880—83.
Ett styckebruk, vanl. kallat Julita bruk, drevs
här 1627—63. F. bilev frälsegård 1645, då det
inköptes av riksrådet P. Khevenhüller, har
sedan tillhört bl. a. ätterna Sjöblad, Wrede och
v. Düben; dess nuv. ägare är fröken Elisabeth
Tamm.

Foggia [fåM^a], huvudstad i prov. Foggia
(7,112 km2, 524,000 inv.) i Apulien, s. Italien,
30 km från Adriatiska havet; 62,000 inv. Som
residens för hohenstauferna blomstrade F. särsk.
på 1200-talet. Dess katedral härstammar från 1172
men blev mycket förändrad efter 1731, då en
stark jordbävning hemsökt staden. Som flygbas
av första ordningen under 2:a världskriget
utsattes F. för häftiga allierade bombangrepp och
erövrades i slutet av sept. 1943 av 8:e brittiska
armén. Staden var då nästan lagd i ruiner,
katedralen dock delvis oskadad. F. är knutpunkt
på ostkustbanan och har bl. a. järnväg till
Neapel. I närheten ligga ruinerna av antikens Arpi.

Fogo [få’go], en av Kap-Verdeöarna.
Fogsvans, se Såg.

F6i’be (lat. PhGVbe), grek, myt., gudinna av
titanernas släkte. Hos romerska skalder är
P h o e b e ett binamn för Diana.

F6i’bos, grek., trol. ”den klare”, ”rene” (lat.
Ph6e’bus, sv. F é b u s), binamn till Apollon.

Foix [fæa’], huvudstad i fr. dep. Ariège, vid
floden Ariège och foten av Pyrenéerna, 400 m
ö. h.; 6,000 inv. Ruiner av grevarnas av F.
slott. — Om grevskapet Foix se Navarra.

Foix [fæa’], fransk grevesläkt, känd sedan
1 ooo-talet. Vida berömd var Gaston III
Fébus (1343—91), som 1362 besegrade greven
av Armagnac, vilken tvangs att till honom
avträda Béarn. Ätten utdog på manssidan med

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 19:15:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nffg/0458.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free