Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folksaga - Folkskola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
761
Folkskola
762
sina noveller ha flera verkliga sagor. Det
litterära intresset för sagan som sådan kom eg. först
med Ch. Perrault (”Contes de ma mère l’oye”,
1697), som fick flera efterföljare, bl. a.
grevinnan d’Aulnoy.
F :s vetenskapliga upptäckare blevo bröderna
Jakob och Wilhelm Grimm, som 1812 började
utge sina berömda ”Kinder- und Hausmärchen”.
De upptäckte sagornas internationalitet och
anade undersagornas ålderdomlighet men misstogo
sig, då de i dem sågo förbleknade myter. —
Indologen Th. Benfey, som 1859 översatt
”Pan-catantra” till tyska och lyckats visa, att den
genom persiska, arabiska och hebreiska
mellanled översatts till latin under medeltiden,
framställde teorien, att alla våra sagor diktats i
Indien efter Buddhas framträdande och sedan på
olika vägar vandrat till Europa. Teorien har
visat sig vara falsk men hade på sin tid stort
inflytande på forskningen och kan ännu spåras
i sina efterverkningar. — Först de finska
forskarna K. Krohn och Antti Aarne ha ägnat
f. som sådana ett grundligare studium. De ha
utgått från förutsättningen, att sagor kunnat
diktas var som helst. Benfeys vandringsteori ha
de hållit fast vid med den modifikationen, att
varje saga måste undersökas för sig i
ursprunglig form, och de söka dess hemland, där denna
bäst bevarats. De ha emellertid försummat
arvsynpunkten. — Svensken C. W. v. Sydow har
påvisat den indoeuropeiska undersagans särart
och stora ålderdomlighet. Han har
uppmärksammat dessa sagors konstanta variation vid
viktiga språk- och kulturgränser och därav slutit,
att deras internationalitet ej kan bero av
vandring från land till land utan på arv från en
gemensam indoeuropeisk urtid. Genom
jämförande studium av de särtyper, ekotyper, en
saga tagit inom olika delar av sitt
utbredningsområde, är det möjligt att sluta sig till
ifrågavarande sagas ursprungliga form och innehåll.
Av sagosamlingar inom nordiskt språkområde
förtjänar främst nämnas P. Chr. Asbjörnsen och
J. Moe, ”Norske folkeeventyr” (1842). G. O.
Hyltén-Cavallius’ och G. Stephens’ ”Svenska
folksagor och äfventyr” (1844) förmådde på
grund av sitt tunga arkaiserande språk ej på
samma sätt som den norska samlingen väcka
intresse för sagorna. Vidare förtjäna nämnas:
A. Bondeson, ”Halländska sagor” (1880),
”Svenska folksagor” (1882); N. G. Djurklon, ”Sagor
och äfventyr” (1883), och E. Wigström, ”Sagor
och äfventyr, upptecknade i Skåne” (1884). En
vetenskaplig utgivning av förut otryckta svenska
f. har påbörjats av Gustav Adolf s-akademien i
”Svenska sagor och sägner” (1937 ff.). En
folkuppl., ”Svenska folksagor”, har samtidigt
börjat utkomma (1939 ff.). I ”Finlands svenska
folkdiktning”, 1 (4 bd, 1917—20) har ett gott
urval svenska sagor, upptecknade i Finland,
offentliggjorts. I Danmark sattes ett stort
insamlingsarbete i gång av Svend Grundtvig, som
utgav ett par väl berättade samlingar ”Danske
folkeeventyr” (1876, 1878). Efter honom har
sam-lingsarbetet med lysande resultat fortsatts av E.
T. Kristensen, som offentliggjort 4 bd Ӯventyr
fra Jylland” i ”Jydske folkeminder” (1876—97).
Litt.: ”Nordisk kultur”, 9 (1931, med
litt.-fört.); C. W. v. Sydow, ”Våra folksagor”
(1941).
Folkskola (i Tyskland Holks- el.
Elementar-schule, Frankrike école primaire, England
pri-mary school, U.S.A. elementary school),
läroanstalt, som avser att meddela elementär
undervisning åt hela folkets barn. Upprättandet av
skolor med sådan uppgift går i Sverige tillbaka
till slutet av 1500- och början av 1600-talet.
Vid slutet av 1600-talet ägde det egentliga
Sverige 40—50 barnaskolor, som f. då
merendels kallades, av vilka somliga funnos i
städerna men de flesta på landsbygden. Några voro
grundade på donationer, andra underhöllos av
krono- eller kyrkotionde. Läskunnighetens
allmännare spridning blev mycket främjad genom
åtskilliga föreskrifter i 1686 års kyrkolag. Det
föreskrevs bl. a., att kyrkoherden skulle låta sig
angeläget vara, att ungdomen i hans socken
lärde läsa i bok och förstode sina
kristendoms-stycken, att föräldrarna skulle förmanas att låta
sina barn i deras kristendomsstycken väl och
fliteligen undervisas och att de, som den
omsorgen i församlingen ålåge, vare sig kapellan
eller klockare, skulle tillhållas att undervisa
barnen att läsa i bok, att i kyrkorna skulle varje
sön- eller helgdag hållas katekesförhör, till
vilka församlingens ledamöter voro skyldiga att
rotevis infinna sig. Ur denna sista föreskrift
utvecklade sig sedan de s. k. husförhören, först
föreskrivna 1726. Dessa medverkade även till
läskunnighetens spridning. Detsamma var
förhållandet med den undervisning, som föregick
ungdomens första nattvardsgång. Vid flera
tillfällen under och efter 1700-talet inskärpte
regeringen prästers, klockares och föräldrars
skyldigheter i fråga om barnundervisningen; men
inrättandet av barnskolor förblev i huvudsak
beroende av församlingarnas fria vilja.
Den sv. f. räknar sin upprinnelse i 1840—41
års riksdags beslut, varigenom årtiondens
energiska strävanden, främst burna av upplysta
representanter för bondeståndet, omsider kröntes
med framgång. Den k. prop., som bildade
grundvalen för riksdagens godkännande av principen
om obligatorisk folkskoleundervisning, ådagaläde
visserligen, att under de senare 30 åren en
mängd nya skolor inrättats. Men den avslöjade
tillika, att mer än 1,200 av rikets 2,308
församlingar saknade såväl fasta som flyttande skolor.
I viktiga avseenden kom också riksdagsbeslutet
att innebära en skärpning av regeringsförslaget,
framför allt därigenom, att skolgången gjordes
obligatorisk. Denna grundsats fastslogs
uttryckligen i den stadga av 18 juni 1842 ang.
folkundervisningen i riket, som skapade Sveriges f.,
och den har alltsedan upprätthållits. Enl. nämnda
stadga skulle i varje församling finnas minst
en, helst fast, skola med vederbörligen godkänd
lärare. Lärjungarna borde, innan de lämnade
skolan, ha inhämtat viss angiven minimikunskap.
Omkostnaderna för skolväsendet skulle enl. 1842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
