Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folkuniversitetet (FU) - Folkvandringen (Den stora) - Folkvang - Folkvisedanser - Folkvisor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F olkvandringen—F olkvisor
778
göra en insats i samband med den rådande
arbetslösheten. Redan efter några år hade en
omfattande föreläsnings- och
studiecirkelverksamhet utvecklats, och exemplet följdes av
studenterna i Uppsala, Göteborg och Lund. Till F. ha
sedermera slutit sig andra
bildningsorganisatio-ner, bl. a. sådana med tidigare anknytning till
universiteten. Numera omfattar F. sju sektioner:
Folkbildningsförbundet, Centralbyrån i Lund för
populära vetenskapliga föreläsningar, Västra
Sveriges folkbildningsförbund, Kursverksamheten
vid Stockholms högsk. samt Uppsalastudenternas,
Göteborgsstudenternas och Lundastudenternas
kursverksamheter. F. företrädes av
Folkuniversitetets nämnd, som är ett
representantskap med övervakande och granskande
uppgifter, varjämte den skall verka som en årlig
konferens i folkbildningsfrågor. De gemensamma
arbetsuppgifterna inom F. handläggas av en
styrelse. Denna utger även skrifter till
folkbildningsarbetets tjänst genom
Folkuniversitetets förlag. F. bedriver centralt viss
kursverksamhet, främst inriktad på utbildning av
studieledare och diskussion kring pedagogiska
problem, och förmedlar sedan 1946
assistentverksamheten i moderna språk vid skolorna. De fyra
kursverksamheterna karakteriseras av lokal
studiecirkelverksamhet i skilda former, från genuina
bildningscirklar till kurser i elementära ämnen
under mera skolmässiga former. Lokalt anordnas
också föreläsning- och diskussionsserier,
språkklubbar, språkfilmverksamhet m. m.
Folkvandringen (Den stora f.) kallas den
redan f. Kr. begynnande omflyttning av de
germanska folken i Europa, vilken medförde
väst-romerska rikets upplösning och förberedde
bildandet av de nyeuropeiska staterna. Dess förnämsta
orsak var, att den kraftigt tillväxande germanska
folkstammen behövde ökat utrymme. Om f :s
olika skeden se Europa, historia.
Folkvang (isl. Folkvangr, ”krigarnas fält”),
enl. eddadikten ”Grimnismal” Frejas boning, dit
hon samlade halva antalet av de i strid stupade
kämparna, medan andra hälften tillhörde Öden
och därför kom till Valhall.
Folkvisedanser, ett täml. nyskapat ord för
nordiska, till sjungna texter utförda ringdanser.
Denna mycket ålderdomliga, ännu vid nyare
tidens början i de högsta kretsar brukade dansart
har hos skandinavisk allmoge i avlägsna bygder
länge bibehållits. För att uppliva denna
ålderdomliga kombination av dans, sång och dikt
bildades 1905 i Stockholm det s. k.
Folkvisedans-laget, sedan ett av Hulda Garborg lett danslag
från Norge 1903 genom uppvisningar på Skansen
infört f. Den kedj eringdans, som brukas till f.,
är den ännu på Färöarna brukliga med sex steg
i varje takt (de fyra första tagas åt vänster, de
två återstående in mot ringens centrum). Egen
höger hand omsluter högra grannens vänstra
med underarmarna tätt tillhopa. Handling och
stämning i den sjungna texten markeras genom
växlande snabbhet och intensitet i dansrörelsen.
— Folkvisedanslaget i Stockholm har utgivit
”Folkvisedanslaget i Stockholm” (1915) samt
”Kväden och folkvisor” (1918, 2:a utökade uppl.
1938).
Folkvisor. 1) (Litt. his t.) Ordet folkvisa är
icke äldre än början av 1800-talet. Under
benämningen f. sammanfattas vanl. sådana
sångbara dikter, vilkas gemensamma kännetecken är,
att de skrivits av okända förf, och genom
muntlig tradition fortplantats bland folkets breda
lager. Företrädesvis åsyftas berättande dikter
från medeltiden i bestämda versformer och urspr.
sjungna till dans, varav benämningen ballader.
Genom den på Färöarna ännu kvarlevande
långdansen kan det visas, att den nordiska
folkvisan en gång sjöngs under alldeles samma
förhållanden som den franska runddansvisan,
carole. Man återfinner på bägge håll den vanl.
på någon punkt brutna kedjan av dansande,
fördansarens solosång, det av alla istämda
omkvä-det, den långsamt trådda dansen med
samma sex danssteg i varje takt. Denna
långsamma dans har varit den företrädesvis höviska,
men man har också överallt känt mera bondska
springdanser, på franska espringale. I Frankrike
liksom över hela den germanska världen synes
den äldsta dansvisan ha varit en lyrisk
enstro-fing, som under 1000- och uoo-talen tills, m.
dansen raskt utbredde sig.
Om man bortser från Island, ha f. i Norden
varit den viktigaste medeltida diktningen. I
Danmark är folkvisetraditionen mest omfattande,
först upptecknad och utgiven (100 visor av
Vedel 1591) samt bäst studerad. Mest
anmärkningsvärt är dock, att hela den rika vistraditionen
äger en enhetlig riddarvisestil, och enbart detta
visar, att riddarvisan är mycket gammal där.
Med riddarvisa menar man en skildring ur
samtidens medeltida liv. Denna visdiktning erinrar
om den franska carolen genom sin tvåradiga
strof, sin motivbehandling och sin stil. Samtidig
är den stundom direkt från Frankrike
invandrade naturmytiska visan (t. ex. ”Herr Olof och
älvorna”). På 1240-talet synes den fyrradiga
folkvisestrofen och därmed en bredare episk
framställning vinna mark (t. ex. visan om drottning
Dagmars död). Sin rikaste utformning vinner
denna stil i Marsk Stigsvisorna samt visorna om
Ebbe Skammelson och Nils Ebbesen.
Från Danmark vandrade riddarvisan tidigt
över till Sverige, och visan med tvåradig strof
fann i Sverige under 1200-talet ett egenartat
folkligt uttryck i legendvisan, t. ex.
”Staffans-visorna”. Samtidigt som i Danmark uppträder
den fyrradiga visstrofen, men karakteristiskt för
den svenska utvecklingen är, att denna riddarvisa
under 1200-talet företrädesvis handlar om
brud-rov. I visan om Vreta klosterrov och dess
efterföljare förekomma rika handlingsmotiv och en
dramatisk tillspetsning, som framkalla lyriskt
starkt laddade scener. Ett mera höviskt
riddar-ideal framträder i den vid 1300-talets mitt
diktade storslagna visan om Folke Lagmanson och
drottning Hillevi. Under 1300-talet brukas den
folkliga tvåradiga strofen i några politiska
visor om Nyköpings gästabud och Valdemar
Atter-dags härjningar på Öland och Gotland. Dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
