Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fosterutveckling - Fostervatten - Fot (anatomi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
875
F ostervatten—F ot
876
Fig. 9. Schemata, visande wolffska (de yttre på fig.)
och müllerska (de inre på fig.) gångarnas öde. överst
hos ett honligt, underst hos ett hanligt foster av
människa. De streckade partierna försvinna, de utdragna
stå kvar.
hjärtsäcken. Slutl. uppkomma flerstädes inom
mesodermets områden kroppens stödjevävnader,
bindväv, brosk och ben samt den glatta
muskulaturen. — Entodermet, det inre
groddbladet, bildar inom fostret urtarmen. Denna
ut-göres till en början endast av två ficklika
in-stjälpningar, en åt fostrets huvuddel, framtarmen,
och en åt dess bakdel, baktarmen. I den mån
fostrets huvud och svans tillväxa, förlängas
dessa inbuktningar och antaga formen av ett
rör, vilket genomdrager fostret i större delen
av dess längd och blott i sitt mittparti till en
tid genom en smal gång, gulgången, bibehåller
sin förbindelse med gulblåsan (fig. 1 och 5).
Först senare sker ett genombrott utåt
huden, dels i fostrets huvudparti, där
munöppningen bildas, dels i dess svansparti, där
analöppningen uppstår. På framtarmens i
halsregionen belägna del uppkomma på sidorna 4 par i
det närmaste tvärställda, rännformiga
utbukt-ningar — anlagen till gälspringor —, vilka från
hudpartiet mötas av liknande invikningar. Genom
dessa bildningar uppkomma hos fiskar och am-
Fig. 10. Schema över utbildningen av tarm och från
denna härstammande organ.
tibier gälspringorna. Hos högre ryggradsdjur
sker icke något genombrott; gälanlagen äro här
av övergående natur och försvinna snart. I
anslutning till det främsta gälanlaget utbildas dock
bl. a. mellanörat. Från framtarmens ventrala yta
uppstå tidigt två knoppar, som utväxa till
rör-formiga bildningar. Detta är första anläggningen
av luftstrupe och lungor (fig. 5). De dela sig
snart och växa vidare trädformigt, småningom
utbildande bronkialträden. Inväxningen sker i
mesoderm, söm utbildas till stödjande bindväv,
brosk och glatt muskulatur inom lungan.
Omkring det hela framväxa lungsäckarna från
kroppshålan och skiljas snart från denna. Ur
framtarmen differentieras matstrupe, magsäck
och övre delen av tunntarmarna (fig. 10). Strax
nedom magsäcken utväxa knoppformiga
bildningar och giva upphov till rikliga
körtelförgreningar inom omgivande mesoderm. Det är
levern och bukspottskörteln, som på detta sätt
anläggas och utbildas (fig. 5). Från baktarmen
leda nedre delen av tunntarmarna, tjock- och
ändtarm sitt ursprung. Vid övergången mellan
tunn- och tjocktarm utbildas en valvel och i
tjocktarmens begynnelseled blindtarmen med dess
maskformiga bihang (fig. 10). Se vidare Foster.
— Litt.: I. Broman, ”Människans utveckling före
födelsen” (1927), ”Individens utveckling ur
ägget” (1937).
Fostervatten, se Fosterhinnor.
Fot, anat. Stommen i människans f. utgöres
av 26 skilda ben. De sju korta, knöliga
vrist-benen bilda en centralgrupp i den
fotavdelning, som kallas tar sus; av dessa ben ledar ett
i ankeln (språngbenet) mot underbenets
två långa ben, ett sticker bakut i hälen (h ä
1-benet), fyra leda mot den närmast utåt
föl-j ande raden av 5 cylindriska småben,
mellan-fotsbenen, i metatarsus. Dessa ben, tills. 12,
ligga alla inom ett gemensamt hölje av hud, och
de bilda den fasta massan i fotens valv,
sammanhållna i sin ställning genom sin form och av
starka band (ligament), ävensom av muskler
(se-nor). Periferiskt från dem ligga de 5 tårna,
var och en med sitt hudöverdrag. Stortån
innehåller 2 ben, de övriga fyra tårna vardera 3, tills.
14 tåben, falanger. Stortåns ben äro de
största, och deras sida (den mediala sidan) av
foten utmärker sig genom kraftigare
benbyggnad, högre välvning och större längd än den yttre
(laterala) sidan. Fotens övre yta (fotryggen)
har en tunn, förskjutbar hud, genom vilken
underliggande delar synas (ådror) eller kännas
(ben, senor). Undre ytan (fotsulan) täckes
av en tjock och hård hud, vars yttersta del
(överhud) på hälen är tjockare än på någon
annan kroppsdel. Under överhuden finnes ett
tjockt lager av fett och djupare in en stark
bind-vävshinna (aponeuros), utspänd mellan vissa av
undre fotytans fasta punkter. Vid ståendet vilar
man icke med hela fotsulan på underlaget utan
blott med hälen och den tjockare valk, som
finnes vid tårnas bas. Hälbenet utgör fäste för
akillessenan, som tillhör fotens starkaste
böj muskel (stora vadmuskeln), och fungerar som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
