Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franciskanorden - Francium - Franck, Adolphe - Franck, César
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
933
F r ancium—F r anck
934
gestalt hade förvandlat franciskanismen till
organisation och institution. Brödraskapet blev en
officiell munkorden med hierarkisk organisation.
Det arbetsfält, över vilket bröderna voro
spridda, indelades i provinser, var och en med en
provincialminister i spetsen. Ledningen av orden
låg i generalministerns hand, och en kardinal hade
att som av påven insatt protektor övervaka
or-densverksamheten. — Den manliga grenen
kallades ”Franciscus’ första orden”; ty även kvinnor
hade genom Chiara Scifi (från 1212) indragits
i rörelsen och måste samlas i kloster med
särskild regel, varför den kallades ”Franciscus’
andra orden” el. klarissinnor. Under
organisationsarbetet 1221—23 utformades slutligen
”Franciscus’ tredje orden”; den bestod av dem, som
ej kunde el. ville överge sitt kallelsearbete i
världen men i detta ville förverkliga Franciscus’
fattigdoms-, kärleks- och fridstankar.
Under sina sista år drog sig Franciscus undan
ledningen av rörelsen. F :s historia under den
följ, tiden, ända till medeltidens slut, visar ett
dubbelansikte. Den handlar dels om segertåget
genom Europa och missionsarbetet i Palestina
och genom mongolernas länder, ända till Kina
och Japan, dels om den inre striden mellan den
mildare riktningen (konventualerna), som
strävade att skaffa orden makt och under
maskerade former egendomsbesittning, och den
strängare riktningen (s p i r i t u a 1 e r n a el. o
b-servanterna), för vilka den av Franciscus
ständigt (sist i hans testamente) inskärpta
ar-modsförpliktelsen och hans förbud mot att
utverka några privilegier av påvestolen el. foga
några förklaringar till ordensregeln voro
bindande norm. Redan Gregorius IX (Ugolino)
förklarade i en bulla 1230 testamentet ej
förpliktande och gav den slappare riktningen seger. En
medlande riktning företräddes bl. a. av den
berömde Bonaventura, ordensgeneral 1257—
74, vilken icke drog sig för att jämka på
ordensregeln och utverka nya påvliga privilegier.
Efter hans död blev striden inom f. häftigare
än förut. 1279 sökte påvestolen lösa frågan
genom en kompromiss, som medgav franciskanerna
nyttjanderätt till jordiska ägodelar, medan
äganderätten skulle tillkomma påven. Därmed drevos
emellertid spiritualerna till öppen kamp mot
på-vedömet, och föreställningen om påven som
Antikrist fick sitt hem i kyrkans förnämsta orden.
När Johannes XXII 1322 förklarade läran om
Kristi och apostlarnas egendomslöshet för
kätte-ri, kom fattigdomsstriden inom orden att till en
tid skaka hela kyrkan, och den bidrog mycket
till att hos folket minska påvedömets auktoritet.
Dualismen legaliserades formligen av Leo X 1517.
Han ställde observanterna och konventualerna
under var sin ordensgeneral, båda stående under
påven såsom samfundets gemensamma överhuvud.
Detta förhållande är alltjämt rådande. Omkr.
1930 räknade observanterna (även kallade ”bruna
franciscaner”) omkr. 22,000 bröder, medan
konventualerna (”svarta franciskaner”) räknade
omkr. 3,500.
F. har för den katolska kyrkan haft en
ut
omordentlig betydelse. Genom att skjuta
armods-plikten i förgrunden har den skapat ett nytt
asketiskt ideal och givit fromheten en ny
riktning. Franciskanerna togo mest sikte på de lägre
samhällslagren och vände sig särskilt till den
växande stadsbefolkningen. Det var
franciskanerna, som jämte dominikanerna lyfte den katolska
andliga blomstringen under medeltiden till dess
höj dpunkt.
Redan på 1230-talet vann f. insteg i de
skandinaviska länderna, vilka bildade en
ordenspro-vins (Dacia). Denna var delad i 8 kustodier,
varav 2 i Sverige (Stockholm och Linköping)
med 16 konvent, 4 i Danmark med 19 konvent
(Lunds kustodi hade konvent i Lund, Trelleborg
och Ystad) och i Norge med 5 konvent. I
Norden kallades de ofta, efter färgen på sin
ordens-dräkt, gråmunkar el. gråbröder. —
Litt.: M. Heimbucher, ”Die Orden und
Kongre-gationen der katholischen Kirche” (2 bd, 3 :e
uppl. 1933—34, med rik käll- och
litt.-förteck-ning); A. G. Little, ”A guide to Franciscan
studies” (1920); G. J. Reinmann, ”The third
order secular of St. Francis” (1928); F. de
Sessevalle, ”Histoire générale de 1’ordre de Saint
Franqois”, 1 (1935). Litt. ang. f. i Norden: J.
Lindbæk, ”Pavernes forhold til Danmark under
kongerne Kristiern I og Hans” (1907), ”De
danske franciscanerklostre” (1914) ; ”Sv.
kyrkans historia”, utg. av Hj. Holmquist & H.
Pleijel, 2 (1941).
Fra’ncium, se Grundämne.
Franck [fräk], Adolphe, fransk-judisk
filosof (1809—93); prof, vid Collège de France
1856—91, medredaktör av Journal des Débats,
uppsatte 1888 tidskr. La Paix Sociale. Sin
egentliga betydelse har han genom sina arbeten i
filosofiens historia, bl. a. ”La Kabbale, ou la
philo-sophie religieuse des hébreux” (1843).
Franck [fräk], César Auguste,
belgiskfransk tonsättare (1822—90); organist vid S :te
Clotildekyrkan i Paris från 1858 och därjämte
prof, vid
konservato-riet från 1872. Han
blev på 1870-talet en
av huvudmännen för
den nya franska
nationella tonsättarskolan
och vann stor
berömmelse både som
kompositör och som
lärare. F. älskade de
gamla tyska mästarna,
särskilt Bach och
Beethoven, och upptog
deras stil i sina verk;
av hans
körkomposi-tioner märkas särskilt
oratorierna ”La rédemption” och ”Les
béati-tudes” (”Salighetsstigar”; Sthlm 1897, utg.
s. å.); av symfoniska dikter må nämnas ”Le
chasseur maudit” (1882; Sthlm 1906), vidare
symfonien i d moll (Sthlm 1899), den
berömda violinsonaten i A-dur, kammarmusik,
orgel-och pianostycken samt sånger. — Biogr. bl. a.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
