Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Författning - Förvaltning - Rättsväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
Frankrike
40
Franska unionen utgöres av å ena
sidan det europeiska F. och de departement och
territorier på andra sidan haven, som
administrativt ingå i F., å den andra kolonier och
protektorat, numera officiellt kallade territoires
et états associés. Medl. av unionen ha att sätta
in alla sina krafter på dess försvar. Dess organ
äro presidenten, höga rådet och församlingen.
President är alltid den franska republikens
president. Rådet i vilket presidenten för
ordet, är sammansatt av delegationer såväl från
den franska regeringen som från med F.
associerade stater. Av församlingens medl.
representera V2 det europeiska F., V2
departement och territorier på andra sidan haven och
de associerade staterna. De förra utses till 2/s
av nationalförsamlingen och till Vs av
republikens råd. Representanterna för departement och
territorier på andra sidan haven utses av
territoriella församlingar, medan de associerade
staterna bestämma om sin representation i särskild
lag. Församlingen har att yttra sig om de
lagförslag, som såväl de skilda regeringarna som
nationalförsamlingen kunna hänvisa till
densamma. Den kan också uttala sig om förslag,
som dess egna medl. framställa, och ev. tillställa
nationalförsamlingen dem.
Om författningsändringar gälla följ,
bestämmelser. Först fattar nationalförsamlingen med
absolut majoritet av samtliga sina medl. ett
principbeslut om ändring i två läsningar med tre
mån. väntetid; en andra läsning behövs dock
icke, om republikens råd anslutit sig till
församlingens första beslut med absolut majoritet.
Därefter utarbetar nationalförsamlingen ett
detaljerat förslag, som antas med iakttagande av
vanliga former för lagstiftning. Sedan
underkastas förslaget referendum, såvida det ej i andra
läsningen antagits av nationalförsamlingen med
2/3 majoritet el. voterats av vardera kammaren
med 8/ö majoritet. Förslaget promulgeras som
författningslag av republikens president inom 8
dagar efter dess antagande. Ingen ändring får
beslutas rörande republikens råd utan dess
medverkan el. referendum. Den republikanska statsformen
kan ej bli föremål för författningsändring.
Det finns också en konstitutionell nämnd (le
comité constitutionnel), bestående utom av
republikens president, som är dess ordf., och
presidenterna för de båda kamrarna av 7 medl., utsedda
av nationalförsamlingen årl. vid varje sessions
början genom proportionella val utanför dess
egen krets, och av 3 medl. på samma sätt
utsedda av republikens råd. Den har till uppgift
att undersöka, om de lagar, som
nationalförsamlingen beslutar, betinga en ändring av
författningen. En lag, som enl. nämndens mening
förutsätter en författningsändring, återsändes
till nationalförsamlingen. Om parlamentet
vidhåller sitt första beslut, kan lagen icke
promulgeras utan att författningen ändrats enl.
fastställda former.
Förvaltning. Ministeriernas antal och
verksamhetsområden regleras ej i lag utan genom
presidentens dekret. F. n. finnas 19 ministerier,
där
ibland för resp, utrikes-, justitie-, inrikes-,
försvars-, finans-, jordbruks-, industri- och
uppfost-ringsärenden, offentliga arbeten och
kommunikationer. F. på andra sidan haven, arbete och social
säkerhet, hälsovård och befolkningsfrågor,
återuppbyggnadsarbetet. En utpräglad ministerstyrelse
är rådande. Ministrarna kunna samlas till
ka-binettskonselj (conseil de cabinef), vari
republikens president ej är närvarande. En
förmedlande länk mellan den ur politiska synpunkter
utsedde ministern och den administrativa
expertisen utgör ministerns kabinett, vars medl.
ministern på ett mer personligt sätt utser. En
konsekvens av ministerstyrelsen är icke blott, att
självständiga centrala ämbetsverk, om man
bortser från Cour des comptes, motsv. den svenska
Kammarrätten, helt saknas, utan också, att den
kommunala självstyrelsen genomgående
kontrolleras av statliga myndigheter, i sista hand
inrikesministern.
Med hänsyn till lokalförvaltningen är det
europeiska F. indelat i 89 départements (jämte
territoriet Belfort). Därtill komma 3 departement
i Algeriet och de nu som transmarina
departement organiserade forna kolonierna Martinique,
Guadeloupe, Réunion och Guayana. I spetsen
för varje departement står en prefekt (préfet),
omgiven av en talrik tjänstemannastab.
Därtill kommer inom vissa departement en conseil
de préfecture interdépartemental som första
instans inom den administrativa rättskipningen.
Prefekten intar en egendomlig dubbelställning
som på en gång ett regeringens lydiga, i
partipolitiken engagerade verktyg och ledare
för en lokal, i viss utsträckning autonom
enhet. I den senare egenskapen förbereder han
de ärenden, som avgöras av departementets
folkliga representation (conseil général), motsv. det
svenska landstinget. Departementen äro
uppdelade i arrondissements under var sin
underprefekt och med var sin folkliga representation
(conseil d’arrondissement’). Dess viktigaste
funktion är att mellan kommunerna fördela de
direkta skatter, som departementets generalråd
anvisat att utgå från arrondissementet. Det har
lika många medl., som arrondissementet inrymmer
kantoner. För förvaltningen spela kantonerna
knappast någon roll. Sin egentliga betydelse ha
de för rättskipningen och som valkretsar.
Kantonen inrymmer i sin ordning i medeltal 12
kommuner. Varje kommun utser genom allmän
rösträtt och listval 10—36 medl. i ett
municipal-råd (conseil municipal), som inom sig utser en
borgmästare (maire). Paris, vars municipalråd
har 90 medl., är uppdelat i 20 arrondissement,
grupperade på 9 sektorer, var och en under sin
maire.
Rättsväsen. Den tidigare, djupgående olikheten
mellan n. och s. F. i rättsligt avseende
upphävdes under franska revolutionen, och landet fick
en enhetlig lag i C ode civil 1804 med därtill sig
slutande processlagar 1806 och 1808 samt
strafflag 1810. Bland senare nytillkomna lagar
märkes särsk. en sammanfattning av arbetsrätten
(Code de travail). Ett utmärkande drag för rätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
